Print Friendly

Ryssland har inte lämnat Sovjet bakom sig

Av Mats Johansson | 19 februari 2010

Ryssland präglas av valfusk, förföljelse och mediecensur. Att vår granne i öst skulle kunna integreras i den europeiska demokratisfären framstår mer och mer som ett sagoscenario, skriver riksdagsledamot Mats Johansson (M) i en utrikeskrönika.

I Moskva greps på nyårsafton 2009 en demonstrant utklädd till fader Frost, den ryska motsvarigheten till jultomten. Hans brott var att demonstrera för rätten att demonstrera.

Sånt är livet i Putins Ryssland, om man får tro den strida strömmen av dåliga nyheter från öster. De enstaka händelserna ingår i ett större mönster som alltför sällan speglas i svenska medier. Det är inte exklusivt ryskt utan kan återfinnas i de auktoritära staternas historia genom tiderna.

Arketypen beskrevs redan under antiken. Platon talar om en sorts oligarki i sitt klassiska verk ”Staten”, där grunden för fåtalsväldet bestod i de rikas rikedom. Enligt Platon var det ett orättfärdigt styrelseskick eftersom elitens mål inte var att se till allas bästa utan till egenintresset. Alexander Solsjenitsyn har anslutit sig till den synen genom att beskriva den nya ryska överklassen som en grupp som saknar ”högre motiv att tjäna fosterlandet och folket”.

Aristoteles erbjuder en variant i sin typologi i ”Politiken”, som utgörs av en mer modererad oligarki, som även om den inte ser till det allmännas bästa eller det godas värden åtminstone söker legitimitet i statsapparaten och delar med sig av rikedomen till en växande medelklass. Kanske det räcker för att erövra och behålla makten i en auktoritär stat, bara man kontrollerar televisionen.

Förhoppningarna om en liberalisering av Ryssland under Medvedev bör därför inte överdrivas. Utvecklingen leder snarare tanken till Alfred Jarrys rövare vid makten, i ”Kung Ubu”, särskilt i ljuset av den konsolidering av maktbasen som revanschistisk nationalism givit efter ”segrarna” i de två krigen i Tjetjenien och Georgien, igångsatta efter likaledes klassiskt mönster.

Således är försämringarna på området mänskliga rättigheter ingen tillfällighet som kommer att rättas till; de ingår i kväsandet av all opposition och centralisering av makten till Kreml.

Inte ens religionsutövningen lämnas i fred. Inför toppmötet mellan Obama och Medvedev i juli 2009 skrev MR-organisationen Human Rights Without Frontiers ett öppet brev till den amerikanske presidenten och bad honom att utifrån en aktuell rapport uppmärksamma ingrepp i religionsfriheten, inte minst diskriminerande lagstiftning som medger förbud mot religiösa organisationer, bannlysning av litteratur, samt en rad fall av förföljelse av Jehovas vittnen och vägran att respektera domar i Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

I den årliga mätningen av mediefrihet från organisationen Reportrar utan gränser hamnar Ryssland (2009) på plats 153 av 175, med fallande tendens och i föga smickrande sällskap med länder som Vitryssland och Libyen. Enligt demokratiinstitutet Freedom House (2009) placerar sig Ryssland i kategorin ofria länder tillsammans med Kambodja, just före Iran. Analysen är tydlig:

“Mediefriheten fortsatte att försämras under 2008 genom Kremls sovjetliknande mediehantering för att klara en känslig politisk omvandling och undvika ansvar för omfattande korruption och politiskt våld… Landets politiserade och korrupta domstolsväsende – inklusive dussintals kriminalfall och hundratals civilmål – användes för att trakassera och åtala de få kvarvarande journalister som vågar kritisera omfattande övergrepp från myndigheter.” (mer här)

I juni 2009 påtalade MR-organisationen Memorial tillsammans med Human Rights Watch och Russian Justice Initiative det faktum att antalet fall där den ryska staten hade dömts av Europadomstolen i Strasbourg för brott i Tjetjenien nu var över hundra, utan att några åtgärder vidtagits. Organisationerna fördömde Ryssland för att trots överväldigande bevisning om statliga agenters inblandning i hundratals fall, och med ungefär ytterligare 300 fall under behandling, vägra att i laga ordning undersöka dessa och ställa förövarna av svåra övergrepp som avrättningar, kidnappningar och tortyr inför rätta (mer här).

Svaret kom snabbt. En månad senare kidnappades och mördades Memorials Natalia Estemirova, varpå president Medvedev förklarade att visserligen skulle dådet utredas men att Kremls tjetjenska ombud Ramzan Kadyrov kunde uteslutas som gärningsman. Demonstrationer mot mordet upplöstes och deltagare greps.

Lev Ponomarov, veteran bland rättsaktivister i Ryssland som förföljs av myndigheterna och har blivit svårt misshandlad av okända män, kommenterade fallet så här: ”Om man jämför med tiden i Sovjetunionen är Ryssland av idag mer skrämmande. Då kunde man få långa fängelsestraff, men de dödade inte folk. Nu mördar de oss.”

Att det är den gamla sovjetiska praktiken som är i funktion även på det officiella planet illustreras av ett nytt dekret (65) som upphäver skyddet för privat kommunikation. Säkerhetstjänsterna får tillträde till post, telefoni och dataservrar – utan domstolsbeslut. Det strider mot såväl grundlagen och beslut i högsta domstolen som konventioner som Ryssland undertecknat, men lär inte hindra att sekretessen godtyckligt genombryts.

Även på det mest uppenbara området – valfusk – fullföljs Putins linje, trots att de styrande har eliminerat all konkurrens. Lokalvalen i 75 regioner i höstas riggades för att gynna hans parti, vilket föranledde bojkottprotester även från den väldresserade ”oppositionen” i duman som annars domineras helt av Förenade Ryssland med 314 mandat av 450. Det oberoende forskningscentret Levada fann i sina mätningar av hur väljarna faktiskt hade röstat stora skillnader mot det officiella resultatet, en differens på ungefär 20 procentenheter i stödet för Kremls parti (46 procent snarare än 66).

Att framtiden inte inger större hopp om snara förbättringar av grundläggande strukturer understryks av demografin. Läget blir inte bättre när effekterna av HIV-spridningen väntas kulminera de närmaste åren.

Därtill fortsätter alkoholtraditionen att förvärra befolkningsproblemet, med en beräknad minskning från dagens 140 miljoner ryssar till neråt 100 i mitten av seklet. Uppskattningarna varierar, men siffror som cirkulerar talar om ungefär en halv miljon alkoholrelaterade dödsfall per år, hälften av alla dödsfall i åldern 15-54 år, enligt medicintidskriften The Lancet (27/6 2009). Paradoxalt nog ses alkoholen som en allt viktigare inkomstkälla för staten.

Samtidigt försvåras behövlig legal import av arbetskraft av den nynationalism som stärker etniskt baserad invandrarfientlighet och som har lett till rasrelaterade angrepp på utlänningar. Under 2007 registrerades över 600 fall, varav 67 med dödlig utgång, enligt Marlène Laruelle i ”Russia´s Central Asia Policy and the Role of Russian Nationalism” (Silk Road Paper, 2008).

Frågan är om ens det som borde fungera som vanligt i den centralstyrda delen av ekonomin verkligen gör det. Lagom till den internationella ekonomikonferensen i S:t Petersburg i somras utbröt medborgarprotester i staden Pikalevo mot obetalda löner och ransoneringar, enligt mönster från tidigare kriser i ekonomin. Först efter ingripande från Putin kunde situationen upplösas utan våld, efter att han kritiserat den lojale oligarken Oleg Deripaska, kallat honom girig kackerlacka och beordrat återstart av lokala fabriker för att rädda situationen. Dennes lyhördhet kan ses mot bakgrund av en snabbt försvinnande förmögenhet.

Verkligheten har passerat den tidigare propagandabilden av ett Ryssland som småningom skulle bli som vi och kunna erbjudas en plats i den europeiska gemenskapen. Det scenariot tillhör nu sagoberättarnas värld.

Fler Rysslandsanalyser av Mats Johansson finns bland annat i magasinet Neo och Svenska Dagbladet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner