Print Friendly

Rolf Englund; Vilken väg ur krisen

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ROLF ENGLUND:
Vilken väg ur krisen?
Det är nödvändigt att utarbeta en
genomtänkt strategiför i vilken ordning
och med vilka medel vi skall gripa oss an
uppgiften att föra Sverige ur krisen.
Först måste inflationstakten pressas
ner, anser civilekonom RolfEnglund.
Erfarenheterna från USA och England
visar att det går att bekämpa en hög
inflation med en hård ekonomisk politik
men priset är för högt för att man skall
låta inflationen öka. Det svenska
kostnadsläget måste ocksåförbättras i
förhållande till omvärlden. Då borde det
finnas en möjlighet att ersätta
bortfallande statligt genererad
efterfrågan med utländsk efterfrågan.
Vi har i Sverige ett stort – och skrämmande snabbt växande – statligt budgetunderskott. Vi har hög – och växande –
inflation. Vi har ett stort bytesbalansunderskott gentemot utlandet. Vi har låg
tillväxt. Vi har en för vårt land hög arbetslöshet. Vi har för låga investeringar.
Vi har ett högt skattetryck.
Alla är överens om att det behövs
krafttag och att åtgärderna kommer att
svida i skinnet. Men det saknas fortfarande en klart genomtänkt strategi för i
vilken ordning och med vilka medel vi
skall gripa oss an uppgiften att föra Sverige ur krisen. Det är uppenbart att beslutsfattarna måste veta vad de försöker
göra – att de har en vad engelsmännen
kallar en Medium Term Strategy. För att
de andra aktörerna – fackliga organisationer, företag och hushåll – skall kunna
och vilja anpassa sig är det också nödvändigt, att de vet vad regering och riksdag avser att göra och att de också tror
på att statsmakterna verkligen kommer
att göra vad de säger sig avse att göra.
Först då är förutsättningarna de bästa för
att politiken skall lyckas.
Svårigheten i att välja strategi ligger
delvis i att det finns uppenbara målkonflikter. Skär man ner statens budgetunderskott leder det – vare sig man höjer
skattema eller minskar transfereringarna
av typ pensioner och bostadssubventioner – till att medborgarnas reala disponibla inkomster sjunker. Det leder i
sin tur till en minskad total efterfrågan
vilket gör att produktion och sysselsättning (och därmed statens inkomster)
sjunker. En ökad arbetslöshet leder
dessutom till ökade utgifter för staten för
arbetslöshetsunderstöd och AMS-verksamhet.
Om man på detta sätt minskar den
svenska biten av den totala efterfrågan
(den som kommer från hushållen) kan
det kompenseras genom ökade investeringar (från företagen) och från ökad utländsk efterfrågan. En svårighet ligger i
att de svenska hemmamarknadsföretagen svårligen kan tänkas öka sina investeringar om efterfrågan på deras produkter samtidigt sjunker till följd av att
medborgarna får lägre reala disponibla
inkomster genom den statliga budgetåtstramningen.
Hoppet får då sättas till att exportföretagen(och de med import konkurrerande
företagen) kan öka sin försäljning och
sina investeringar. För detta krävs att
det svenska kostnadsläget förbättras i
förhållande till omvärlden. Det sker under 1983 genom den genomförda devalveringen på 16 procent. För att företagen
skall ändra sitt beteende är det dock viktigt att de kan tro på att den förbättringen
kommer att bli bestående.
Inflationstakten måste minskas
För att det förbättrade svenska konkurrensläget skall bli bestående (utan ytterligare framtida devalveringar) krävs att
den svenska löneutvecklingen nominellt
inte blir högre än i vår omvärld. Detta är
dessvärre inte sannolikt. Det svenska inflationstakten kommer de närmaste åren
att ligga över 10 procent per år- kanske
uppemot 15 procent per år. Detta till
följd av den snabba penningmängdsökningen, vilken i sin tur är ett resultat av
främst det stora statliga budgetunderskottet. Inflationstakten i vår omvärld
(främst USA, England och Västtyskland) kan komma ner till en årstakt på
29
4-5 procent. Når vi inte dit blir fortsatta
svenska devalveringar oundvikliga.
En viktig sak att klara ut är om devalveringen leder till inflation eller är ett
resultat av att inflationen redan har varit
för kraftig i Sverige i förhållande till omvärlden. Enligt min mening är den senare
förklaringen den sannolika. Enligt det
synsättet skapar budgetunderskottet en
penningmängdsökning som leder till inflation. Går den snabbare i Sverige än i
vår omvärld tvingas vi att devalvera för
att inte bytesbalansunderskott och arbetslöshet skall bli för stora. Ett sådant
handlande sägs ofta leda till att LO och
SAF inte tar sitt ansvar. De vet att de
kan komma överens om vilka löneökningar (nominella) som helst och att stac
ten genom att devalvera kommer att se
till att deras medlemmar (löntagare och
företag) inte drabbas av arbetslöshet eller konkurs. Haken i det resonemanget
ligger i att om det är så, att den tidigare
penningmängdsökningen har lett till att
vi nästa år får en inflation på 12 procent
(och reallönerna skall sänkas med fyra
procent) är det självklart att lönerna
måste stiga med åtta. Annars går ekvationen inte ihop. Och åtta procent är mer
än lönerna stiger i vår omvärld.
Man måste också ha i minnet att statens budget har såväl en inkomstsida
som en utgiftssida. I den mån man skär
ner på transfereringar som är beskattningsbara, som tex pensioner och sjukförsäkring, behöver man bara en vanlig
skattetabell för att se hur mycket av besparingen på statens utgiftssida som går
förlorad genom sänkta skatteinkomster
för stat och kommun. Som regel är det
ungefär hälften. Sedan finns det multiplikatoreffekter. Minskar pensionärernas
————————–………….
30
disponibla inkomster så minskar deras
konsumtion, vilket i senare led medför
sänkta inkomster och därmed minskade
skatteinkomster.
Man skall också ha i minnet att olika
statsutgifter leder till olika stor ökning av
penningmängden. Om staten ökar barnbidragen med en miljard går barnfamiljerna och köper upp sin miljard på ÅhJens och på kvällen sätter Åhlens in
pengarna på banken. Bankernas inlåning
har därmed ökat och bankinlåningen är
den stora posten i siffran för penningmängden (M 3). I det andra fallet – om
staten ökar sina räntor på statsskulden –
och även i det fallet lånar upp pengarna i
bankerna blir penningmängdsökningen
mindre. De räntor som staten utbetalar
till bankerna för de statspapper som bankerna innehar (det är en växande del)
medför inte någon ökning alls av penningmängden. De växande statsskuldräntorna är ändå ett stort bekymmer.
Men problemet kan åtminstone med denna insikt reduceras något.
Enligt min mening borde man börja
med att få ner inflationstakten. Det kan
man bara genom att sänka ökningstakten
i penningmängden. Då måste man reducera statens budgetunderskott. Det råder
bland ekonomerna oenighet om man
skall göra det långsamt (som Mrs
Thatcher och Milton Friedman) eller
snabbt (som Hayek förespråkar). Frågan
är vad ett samhälle tål bäst, en snabb och
mycket kraftig åtstramning och omställning, eller en mildare åtstramning som
varar desto längre. De senaste årens erfarenheter från USA och England visar
att det går att genom en hård penningpolitik få ner inflationstakten. Det går, men
det kostar ohyggligt mycket i form av
arbetslöshet, produktionsbortfall, sjunkande företagsvinster och företagskonkurser. Den slutsats man skall dra av den
erfarenheten är, att man aldrig mer skall
tillåta inflationen att skena iväg. Det kostar för mycket att åter få ner inflationen
till en acceptabel nivå eller, helst, till
noll.
Målet bör vara att reducera penningmängdsökningen till en nivå som motsvarar ökningen av BNP och att reducera inflationen till noll.
Om inflationen skulle sjunka kraftigt
kommer räntorna att gå ned. Det förbättrar statsfinanserna. Det leder emellertid
också till att villaägarna får sin situation
försämrad. Dels sjunker underskottsavdragen (dessa utgörs ju av skillnaden
mellan intäktsschablonen och räntekostnaderna), något som också förbättrar
statsfinanserna, dels (och framförallt)
sjunker villapriserna till följd av att man
inte längre kan förvänta sig samma prisökning på villor när inflationen (och dess
effekt i form av sjunkande reala lån) upphör. Detta uppvägs dock delvis av att
villaägarnas ränteutgifter faktiskt sjunker (efter avdragsreformen står ju villaägaren för 50 procent av den marginella
räntan själv).
Jag skall här visligen avstå från att
ange var i budgeten nedskärningarna
skall äga rum. Det är dock viktigt att
skilja på utgifter för transfereringar, investeringar och konsumtion. Besparingarna har olika effekter på statsfinanser
och samhällsekonomi beroende på var
besparingarna sätts in.
Öka exporten
Inflationsbekämpningen i USA och
r
land har således varit framgångsrik men
dyrbar. Det vore trevligt om det för Sverige, ett litet land med stor utrikeshandel, fanns en väg till fast pennningvärde
som inte hade lika stora kostnader. De
ekonomer jag talat med tror inte att dennatulipanaros finns. Om den finns borde
den emellertid återfinnas i möjligheten
att ersätta bortfallande statligt genererad
efterfrågan med utländskt genererad efterfrågan. Detta kan uppnås genom en
ytterligare förbättring av den svenska
konkurrenskraften. Den kan bara uppDås genom låga löneavtal eller ytterligare
devalveringar.
Om vi skulle lyckas att öka vår export
och sänka vår import och därmed reducera bytesbalansunderskottet uppstår
emellertid en ny och av inte alla insedd
komplikation. Det rinner nu pengar ur
landet genom bytesbalansunderskottet.
Om vi reducerar bytesbalansunderskot- 31
tet rinner det ut mindre pengar. Penningmängden ökar då snabbare (allt annat
lika). l takt med att vi får ordning på vårt
lands yttre finanser skärps således kraven på nedskärningar i statsbudgeten för
att man skall uppnå den avsedda minskningen av penningmängdens ökningstakt.
Jag har i denna artikel bara kunnat
skissa lite på hur en Medium Term Strategy för Sverige med moderat förtecken
borde se ut och vilka följderna skulle bli.
Det viktiga i detta skede är inte att i
detalj beskriva hur den rätta politiken
skall se ut. Det viktiga är att först bestämma sig för att det är nödvändigt för
oss att skaffa oss en sådan strategi. sedan får den politiska processen löpa vidare och politikens innehåll växa fram.
Men det är viktigt att arbetet med detta
nu startar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner