Print Friendly

Rolf Englund; Den annalkande stormen

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ROLF ENGLUND:
Den annalkande stormen
Depressionen på 1930-talet berodde inte på ett misslyckande
för marknaden utan på en felaktig penningpolitik av den amerikanska centralbanken. Den
skuld-, börs- och finanskris som
vi nu är inne i beror inte heller
den på ett marknadsmisslyckande.
Regeringar och centralbanker
har reglerat bankerna så att aktörerna har tappat insikten om
riskerna. Myndigheterna har
också vägrat eller misslyckats
med att bryta den uppåtgående
spiral av inflation och arbetslöshet som sannolikt är västvärldens dominerande ekonomiska
problem under resten av detta
sekel.
Rolf Englund ingår i redaktionen
för SvT. Han har bl a utgivit boken ”Den stora bankkraschen”,
Timbro 1983.
S
om anhängare av marknadsekonomi är det i dessa dagar skönt att erinra sig att depressionen på 30-talet
inte berodde på ett marknadsmisslyckande, utan utlöste av en felaktig penningpolitik av den amerikanska centralbanken. Den skuld-, börs- och finanskris som
världen nu tycks uppleva början av är inte
heller den ett misslyckande för marknaden. Den beror istället på att regeringar,
bankinspektioner och centralbanker har
reglerat bankväsendet så till den grad att
insättare, låntagare och bankledningar
har glömt bort grundläggande fakta om
de risker som är förknippade med utlaning. De har också vägrat eller misslyckats med att bryta den uppatgaende spiral
av inflation och arbetslöshet som sannolikt är västvärldens dominerande ekonomiska problem under resten av detta sekel.
Rasen på världens aktiebörser har redan utlöst spekulationer frän de svaga i
anden (se t ex Michael Prowse i Financial
Times den 24/ 1O) om att vi nu står inför
en lika historisk ideologisk vändpunkt
vad avser tilltron till marknadskrafterna
som depressionen på 30-talet ledde till. I
tre årtionden efter kriget 1939-45, skrev
han, var argumenten för offentliga ingrepp, bade för att stärka välfärdsstaten
och för att stabilisera ekonomin, i det närmaste fredade från angrepp. Det förefaller nu allt klarare, skrev han vidare, att
reaktionen mot regeringsingripanden och
reglerade marknader gick för långt. Regeringarna vek undan från sitt ansvar, menade han.
För att vi anhängare av marknadsekonomi skall kunna bemöta dylika kontrarevolutionära argument måste vi skapa en
annan bild av och förståelse för vad som
ligger bakom den aktuella utvecklingen.
Denna artikel är ett icke särskilt ödmjukt
försök att teckna en sådan bild. Andra må
hyckla om att de känner ödmjukhet inför
uppgiften osv.
En god början?
Kanske är det på sidan 20 i den
amerikanska affärstidskriften Fortune av
den 28 eptember 1987 man skall börja
leta efter den gemensamma förklaringen
till skuldkrisen, börsuppgången och börsrasen samt det fenomen man brukar kalla
stagflation, den kombination av inflation
och arbetslöshet som stod i centrum för
debatten under 70-talet.
”En lika historisk ideologisk vändpunkt som depressionen på 30-talet
ledde till.”
På sidan 20 finner man ett datum,
längst nere i hörnet, alldeles i början på
det diagram som stiger mot höjderna över
hela nästa sida och som visar att den som
satsade l 00 00.0 dollar 1982 hade
395 000 dollar den l september 1987.
Det datum som där angavs som utgångspunkt för uppgången på börsen var den
12 augusti 1982.
Vad var det då, frågar man sig, som
hände fredagen den 13 augusti, som satte
fart på världens aktiebörser. Jo, det som
hände den dagen var att Mexico förklarade att man inte längre kunde betala sin utlandsskulder. Det var skuldkrisens födelsedag. Paniken stod på lur, sammanbrott
hotade västvärldens banksystem. Den
amerikanske centralbankschefen Paul
Voleker agerade snabbt, fixade fram någ- 509
ra kortfristiga miljarder dollar från kontot
för strategisk lagring av olja och betalade
Mexico i förskott för framtida oljeleveranser. Men han gjorde inte bara det. Han
satte också högsta fart på de amerikanska
sedelpressarna.
Under 1982·hade världskonjunkturen
varit svag. Voleker hade själv genom hård
kreditåtstramning och skyhöga räntor,
framkallade av en låg ökningstakt i penningmängden, fått ner inflationen, till priset av att många amerikaner fick sin dagliga måltid vid Reagans soppkök, som de
då hette.
Till saken hör att det var Volekers höga
räntor, realt och nominellt, som bidrog till
att utlösa den skuldkris som Voleker senare så skickligt hanterade.
Genom kombinationen av Volekers
sedelpressar och Reagans väldiga keynesianska budgetunderskott, så långt från
Supply-Side Economics man kan komma, sköt den amerikanska ekonomin fart
och det amerikanska lokomotivet drog
med sig resten av världen och skuldkrisen
kunde om inte undanröjas så åtminstone
uppskjutas.
Katastrofböcker
Katastrofböcker i Paul Erdmans efterföljd (han med ”The Crash of ’79” och
den nyligen utgivna ”The Panic of ’89”)
har redan före den svarta måndagen legat
högt på de amerikanska bestseller-listorna. Min egen katastrofbok (Den stora
bankkraschen, Timbro 1983), som faktiskt var världens första bok om skuldkrisen efter dess akuta start 1982, har redan
gått på rea och restupplagan har för ett år
sedan överlämnats till brännugnarna. Så
kan det gå när man är för tidigt ute.
510
Bäst har det, försäljningsmässigt i
USA, på sistone gått för den indiske ekonomiprofessorn Ravi Batra och hans bok
”The Great Depression of 1990”. Han på-
visar en rad slående likheter mellan
1920-talets och 1980-talets USA. Batra
var dock kanske inte pessimistisk nog vad
avser tiden för börsens sammanbrott, vilket han förlade först till fjärde kvartalet
1989 eller första kvartalet 1990.
Receptet för böcker av detta slag är att
förutspå en katastrof och sedan lämna
tips om hur man skall skydda sig eller bli
rik på kuppen.Batr? ger rådet att vid mitten av 1989 sälja alla aktier och aktierelaterade värdepapper samt fastigheter, men
behålla statsobligationerna. När depressionen senare rasar som värst skall man
enligt Batra bara ha kontanter och ädelmetaller, delvis hemma och delvis i bankfack.
Batras bok har i Wall Street Journal
(25/ 9) fått hård kritik, inte minst för bokens Marx-liknande resonemang om det
kommande revolutionära reningsbadet.
Att leva över tillgångarna
Adam Smith, pseudonym för George
Goodman, författare av de kända böckerna ”The Money Game” och ”Paper Money”, har i New York Times Book Review
våren 1987 skrivit en mycket uppskattande recension av ”Beyond Our Means” av
Alfred L Malabre, economics editor och
kolumnist på Wall Street Journal.
Bokens undertitel ”How America’s
Long Years of Debt, Deficits and Reckless Borrowing Now Threaten to Overwhelm Us ger en god sammanfattning av
bokens teser. Boken inleds med ett utdrag
ur John Osbornes pjäs ”Time, Present”
som skall ha gått för fullsatta hus i Londons West End islutet av 60-talet. Där sä-
ger pjäsens hjältinna: ”Ända sedan jag
föddes har det varit ekonomisk kris .. .
Det har varit bristande förtroende .. .
krascher, devalveringar, skulder och ändå … till slut har folk ändå blivit rikare,
ätit bättre mat, fått bättre bostäder än nå-
gonsin, och om man aldrig läser dom där
prognoserna spelar det ingen roll.”
Malabres bok är opretentiös och skriven i en lugn och saklig ton. I förordet
skriver Malabre att ”huvudbudskapet är
att stormen inte kan stopppas, att vi bara
kan försöka att göra saker och ting mindre otrevliga när den kommer och att det
första steget i den blygsamma uppgiften
är att förstå problemets natur”.
Malabre sätter 20 % sannolikhet för
hyperinflation, 30 % för deflation och
bankkrascher och 50 % sannolikhet för
”en ny era av ökande regeringsingripanden i ekonomin”.
George Soros är chef för Quantum
Fund, där den som investerade l 00 000
dollar ijanuari 1969, när fonden startade,
hade 23,4 miljoner dollar vid slutet av
1986. Då hade fonden tillgångar på 2,5
miljarder (miljarder) dollar och sitt högkvarter i Curacao i Nederländska Antillerna.
Han borde således veta vad han pratar
om i sin bok TheAlchemyofFinance. Enligt anmälan i The Economist (l 0/ 1O
1987) är ”Mr Soros’ åsikter om världsekonomin färgad av hans erfarenheter av
skuldkrisen. Sedan 1982, skriver han, har
det internationella finanssystemet varit
nära avgrunden. Flera gånger har det stått
och vägt, men regeringarna har lyckats
hålla emot. Han sammanfattar: Den normala utvecklingen av kredit-cykeln har
förhindrats av myndigheternas ingripanden. Därför måste vi studera myndigheternas uppträdande för att finna förklaringen. När katastrofen hotar tar de sig
samman, när faran avtar, drar de åt olika
håll”.
I en artikel i Financial Times en eller
två veckor före den svarta måndagen hade George Soros en stor artikel med rubriken ”Den här gången har vi nått en vändpunkt” i vilken han förutspådde sammanbrott för börsen iTokyo:”Uppgången i de
japanska räntorna har redan påverkat obligations- och aktiemarknaderna i andra
länder. Det är svårt att förstå hur den japanska mark- och aktieuppgången skall
kunna fortsätta. En nedgång (bust) närmar s1g.
Han satte hagsta fart på de amerikanska sedelpressarna.
Blod på gatorna?
The Economistskrev i sin anmälan (22/ 8
1987) av boken Blood in the Streets av James Dale Davidson och William ReesMogg att världen, enligt bokens författare
”närmar sig slutet på Pax Americana och
närmar sig en tid av växande politiskt och
militärt kaos och ekonomisk depression … De förutspår en världsomfattande betalningsinställelse (debt default) och
att resultatet av allt detta kommer att bli
deflatoriskt eftersom många banker och
vapentillverkare kommer att gå i konkurs
och att Sovjet, om landet förmår bli självförsörjande med livsmedel, skulle komma
att ruinera det europeiska och amerikanska jordbruket”.
Boken ”följer genrens gyllene regel”
511
”extrapolera inte varje aktuell fara (cmrent danger); beskriv de subtila förändringar som vanligtvis tas för givna och försök sedan att tänka ut vad som skulle hända om världen var beskaffad på ett annat
sätt”.
Economist fortsätter med att boken
”ifrågasätter också den konventionella
åsikten att en ny depression är omöjlig eftersom den amerikanska centralbanken
inte skulle sluta trycka pengar och att regeringen inte skulle sluta med att ge ut
dem. Författarna menar att Federal Reserve och Herbert Hoover, enligt dem
tacksamma syndabockar för historiker,
var minst lika angelägna om att förhindra
en depression 1929 som dagens generation av vita riddare är. Men de var maktlösa när den finansiella paniken ledde till
minskande krediter och kapitalförstö-
ring”.
Vad värre är, menar de, dagens oreglerade finansmarknader och Reuter-skärmar medför att finansiella chocker kommer att fortplantas så gott som ögonblickligt vilket gör det än svårare för myndigheterna att handla innan skadan redan är
skedd.
Köpråden i boken är aktier i Finland,
det land som kommer att tjäna på Sovjets
nya ökade handel med väst. Economist
slutar:”Men det man särskilt kan rekommendera högt belånade yuppies i världens finanscentra är kapitel åtta om DenKommande-Fastighets-Kraschen. Du har
blivit varnad”.
Självmord för demokratierna?
Som om allt detta inte vore nog har vi
också boken av Peter Jay och Michael
Stewart: Apocalypse 2000: Economic
Breakdown and the Suicide ofDemocracy.
512
Det är inte vilka författare som helst.
Peter Jay har varit Englands ambassadör i
Washington och ekonomisk redaktör för
The Times. Michael Stewart har varit
ekonomisk rådgivare i Downing Street åt
Labourregeringen.
Enligt Economist handlar deras bok
om ”vad som skulle hända om allting som
kunde gå fel i världen gjorde det”. Samuel
Brittan i Financial Times (18/ 6 1987) anmälde boken mycket uppskattande och
på sex spalter under rubriken ”Ett välbehövligt motgift mot hybris”. Författarna
har, skrev Brittan, ”lyckats göra en hypotetisk framtida historisk framställning om
västvärldens ekonomi läsbar och till och
med underhållande”.
En svensk Jäsare kan inte ungdå att särskilt noga följa bokens skurk en politisk
demagog ”vars porträtt bara det motiverar boken”. Denne man är son till en tysksvensk far och en fransk mor. Han har i
sin ungdom gått på ett amerikanskt universitet, vilket ”har givit honom ett djupt
förakt för amerikansk non-civilisation”.
Denne Olaf D Le Rith blir med tiden Jedare för en Europa-nationalism och är
”skicklig nog för att även dra till sig många
gröna och även fd kommunister”.
Enligt Brittan tyder bokens redogörelse för misslyckandena för en sofistikerad
demokratisk amerikansk president, vald
1988, och en SPD-regering i Västtyskland, som ingen av dem kan beskyllas för
att sakna medkänsla, på att något djupare
skeende pågår. I varje steg i handlingen
antingen attackerar regeringarna inflationen för att finna att arbetslösheten stiger
än högre, eller finner man att den expansiva politiken för att bekämpa arbetslösheten förhindras av kraftigt stigande inflation.
Slutsatsen är, skrev Brittan, att balanspunkten, ”den arbetslöshetsnivå vid vilken inflationen är stabil, inte bara har försämrats i jämförelse med 60- och 70-talen utan kommer att fortsätta att försämras. Men vare sig författarna eller någon
annan har förklarat varför det är så”.
Jag tillåter mig trots detta att här presentera min förklaring till att det gått på
det viset.
Realt och nominellt
Det kan vara bra att bö~a med begreppet
realränta. Det krävs viss tankemöda, eller
snarare tankereda, för att hålla isär nominellt och realt. Men det går att göra om
man vill, och det är givande att göra det,
skrev jag i en Inblick-ruta i Svenska Dagbladet den 5 augusti 1985. Utgångspunkten var det enkla sambandet att räntan,
den nominella räntan minus inflationen,
är lika med den reala räntan.
Om den nominella räntan är 14 procent och inflationen är l O blir den reala
räntan fyra procent. Mellanskillnaden är
en avbetalning på lånet, en amortering.
Lånets värde sjunker ju med penningvärdet.
De flesta ekonomer påstår att den
långa reala räntan historiskt sett har legat
vid omkring plus två procent. Under
1970-talet, då inflationstakten ökade,
sjönk realräntan i stora delar av västvärlden, eftersom de nominella räntorna inte
steg lika snabbt som inflationen. Detta
gladde alla låntagare; villaägare, företag,
fastighetsbolag och skuldländer i LatinAmerika. Det var riskfritt att vara bank.
Under 1980-talet har bilden blivit en
annan. Den amerikanske presidenten
Inflation och arbetslöshet i USA 1953-1983.
Inflationstakt, procentuell
förändring i konsumentprisindex.
3 4
1955
Källa: OECD; 1989 egen beräkning.
1980
6 7 8
513
9 10
Arbetslöshet,
% av arbetskraften
514
Reagan och USA:s centralbankschefPaul
Voleker fick ned inflationen genom att
minska penningmängdens ökningstakt.
Men finansvärlden, som den kommer till
uttryck på penningmarknaden i USA, litade inte på att den låga inflationen i USA
skulle bli bestående. De nominella räntorna gick inte ned i samma takt som inflationen. De reala räntorna nådde tidigare oanade höjder.
Den konventionella visdomens senaste
rön är att realräntorna temporärt blir
mycket höga under tiden som inflationstakten bringas ned till en låg nivå. Nu vet
man ju inte så mycket om det, eftersom
nästan inget land i världen, utom kanske
England, har lyckats med att under en
längre tid få ned sin inflationstakt från en
hög nivå.
Med en positiv realränta på två procent och en inflation på tolv procent blir
den nominella räntan, som skall betalas
varje år, på ett lån på 400 000 kronor,
56 000 kr. Med en negativ realränta på
två procent och en inflation på bara fyra
procent blir den nominella ränta som
skall betalas varje år bara 8 000 kr. Även
om man lämnar hela debatten om avdragsrätt eller inte därhän så är det klart
att det spelar stor roll om man skall ut
med 56 000 kr eller 8 000 kr under ett år
för att betala räntan på sitt lån. Detta gäller såväl villaägare, företag som skuldländer i Latinamerika.
Kärnan i min världsbild är att västvärlden står inför nödvändigheten att bryta
den spiral av stigande inflation och arbetslöshet, som kännetecknat de senaste
30 årens utveckling. Det förefaller dessvärre inte som det bara är bristande politisk vilja som försvårar detta. När inflationen går ned, går realräntorna upp. När
realräntorna går upp, går konjunkturen
ned och många låntagare i konkurs.
Om alltför många låntagare, villaägare,
bostadsrättshavare, fastighetsbolag eller
skuldländer i La~inamerika, går i konkurs, då hotas alltför många stora banker
att dras med. Det vill den amerikanske
centralbankschefen Paul Voleker slippa
vara skyldig till. Det är därför han nu låter
sedelpressarna rulla i USA. Inflationen
får vänta till en annan gång, skrev jag således i Sv D i augusti 1985.
När realräntorna går upp, går kon- . junkturerna ned och många låntagare i konkurs.
Den stigande spiralen
Många av oss har lärt oss i skolan och i livet att det går upp och ner. Inflationen går
upp och ner, arbetslösheten och konjunkturerna likaså. Men livet kanske inte är en
sinuskurva, utan en spiral. Kanske vi måste ta oss fram till vad som lite pretentiöst,
men inte oriktigt, brukar kallas ett paradigmskifte.
Sedan 1950-talet kan man se att arbetslösheten och inflationen, långsiktigt
och trendmässigt, stiger i USA. En likartad utveckling har även ägt rum i Europa
och Sverige Gfr min artikel i Sv T nr
5/ 1982 i anledning av James Buchanans
bok ”Democracy in Deficit”, Sv T-ledare
2/ 84 och min artikel i Sv T 4/ 85).
Den stigande spiralen i USA framgår
av diagrammet här intill. Som Samuel
Brittan skrev i Financial Times vet ingen
idag säkert vad förklaringen är. Själv tror
jag att den stigande spiralen kan förklaras
av att regeringarna, av förklarliga skäl, är
mer benägna att stimulera ekonomin för
att rädda sysselsättningen än att strama åt
för att rädda penningvärdet. Det kan i sin
tur förklaras av att en förändring i penningmängden slår snabbare på produktion och sysselsättning än på inflationen.
Ekonomerna brukar säga att produktion
och sysselsättning förändras ett år efter
det att ökningstakten i penningmängden
förändras, medan inflationstakten förändras cirka två år efter ändringen i penningmängden.
Det finns aktuella tecken på att aktiekurserna förändras med än kortare reaktionstid när ett lands centralbank ändrar
sin fart på sedelpressarna. I USA var penningmängdens ökningstakt 16 procent i
årstakt vid årsskiftet 1986/ 87 och den
sjönk hela året till september då ökningstakten på 12 månader var nere i drygt 8
procent. Därefter satte Federal Reserve
och Alan Greenspan åter högsta fart
framåt, efter sammanbrottet på Wall
Street.
Om man för ekonomisk politik enligt
oj-då-metoden (oj-då, inflationen har stigit, då måste vi strama åt, respektive ojdå, arbetslösheten stiger, nu är det hög tid
att komma med ett stimulanspaket) leder
det till att den stigande spiralen av inflation och arbetslöshet drivs vidare uppåt
varv efter varv.
Det finns även andra samband som le- 515
der till detta. Som bl a Hayek har påpekat
har inflationen en positiv effekt på sysselsättningen bara så länge den stiger snabbare än vad folk förväntar sig. Till detta
kommer att allmänheten gång på gång lär
sig att den åtstramning, som myndigheterna genomför i det uttalade syftet att stoppa inflationen, kommer att avbrytas innan
uppgiften är slutförd, när arbetslösheten
stiger, aktierna sjunker och banksystemet
utsätts för allt hårdare påfrestningar.
Detta är en djupt oroande utveckling.
Bryts inte spiralen kommer något otrevligt att hända i diagrammets övre högra
hörn. Vad som då kommer att hända har
jag ingen bestämd mening om, men inte
kommer det att bli trevligt.
Att inflationen måste stoppas beror så-
ledes inte främst på kostnadsläget i förhållande till utlandet. Det kan åtminstone
temporärt lösas genom devalveringar. Inflationen måste stoppas främst därför att
den är skadlig för samhällsmoral och resursallokering. Den måste stoppas för att
förhindra att Sverige och västvärlden i övrigt skall dras allt längre upp i en spiral av
stigande inflation och stigande arbetslöshet. En sådan utveckling måste förhindras. Ju förr detta sker, desto mindre blir
de oundvikliga påfrestningarna för samhället.
DANNE NORDLING:
Det offentliga överskottet
statens budgetunderskott har
minskat dramatiskt och för 1988
förbyts det sannolikt i ett överskott. skattetrycket stiger
1985-88 med 6,3 procentenheter. Långtidsutredningen (LU- 87) räknar med att förbättringen
är stabil. Men förbättringen kan
också vara tillfällig och vara en
parallell till den olyckliga utvecklingen som föregick kostnadskrisen vid mitten av 1970-talet.
Pol mag Danne Nordling är chef
för utredningsbyrån Näringslivs
Research AB.
D
et pågår just nu en storförändring
i den offentliga sektorns finanser.
Statens budgetunderskott sjunker och skattetrycket stiger. För
kalenderåret 1987 förutses ett budgetunderskott på drygt 1Omiljarder kronor vilket kan jämföras med 75 miljarder år
1984. Prognoserna tyder på en fortsatt
förbättring 1988 då sannolikt ett budgetöverskott kommer att registreras.
skattetrycket mätt som andel av BNP
har sedan år 1977 legat strax över 50 procent. Både 1982 och 1985 registrerades
ett skattetryck på 50,1 procent. Socialdemokraterna kunde i 1985 års valrörelse
hänvisa till dessa siffror och hävda att vallöftet om oförändrat skattetryck hade
uppfyllts. Ett nytt löfte om oförändrat
skattetryck för mandatperioden 1985-
88 avgavs också av socialdemokraterna.
Men nu stiger skattetrycket i snabb
takt. För 1986 registrerades 52,8 procent
och prognoserna för 1987 och 1988 pekar på 55,2 respektive 56,4 procent. Här
har ändå inte engångsskatten på pensionerna inräknats vilken motsvarar nästan
l ,6 procentenheter skattetryck ytterligare
1987. statsminister Ingvar Carlsson lovade dock i oktober 1987 i den allmänpolitiska debatten i riksdagen att skattetrycket skall hållas oförändrat vilket han preciserade till 51,5 procent.
Om ingenting görs kommer skattetrycket mellan 1985 och 1988 att stiga
med 6,3 procentenheter. Av denna ökning svarar staten för 4 procentenheter
medan kommuner och socialförsäkringssektorn svarar för resten. Kommunernas
skatteintäkter påverkas av skatteunderlaget två år tidigare och socialförsäkiingssektorns inkomster påverkas av förändringarna i uppbördssystemet 1985. Nå-
gonökning av det finansiella sparandet av
praktisk betydelse sker inte heller i dessa
sektorer.
Inkomsterna stiger
Den viktiga omsvängningen sker inom
den statliga sektorn. Inkomsterna stiger
avsevärt snabbare än BNP medan utgifterna ökat mycket långsammare än BNP.
I fast penningvärde är det fråga om en utgiftsminskning. Ett uttryck för denna omsvängning är att statens finansiella sparande övergår från ett underskott på 50
miljarder kronor 1985 till ett överskott
på 22 miljarder 1988.
I fast penningvärde ar det en
utgiftsminskning.
Begreppet ”finansiellt sparande” för en
sektor i samhällsekonomin anger skillnaden mellan inkomsterna och utgifterna
för konsumtion och investeringar (i reala
tillgångar). För statens del betyder det att
utgifter för långivning, kursförluster och
inverkan från förändringar i uppbördssystemet inte påverkar det finansiella
sparandet. Utvecklingen av det finansiella
sparandet är därför en säkrare indikator
för statens verkliga ekonomiska utveckling än budgetunderskottets förändringar.
Summan av det finansiella spararrdet i
olika delsektorer i ekonomin blir definitionsmässigt saldot för bytesbalansen.
Enligt konjunkturinstitutet kommer
1987 års saldo att bli noll medan ett underskott på l Omiljarder kronor förutses
för 1988. Eftersom bytesbalansens underskott år 1985 också var 10 miljarder
innebär omsvängningen i statens finan- 517
sieila sparande (från -50 till +22 mdr kr)
att andra sektorers finansiella sparande
måste minska. Denna minskning sker
utanför den offentliga sektorn genom att,
som nämndes ovan, kommunernas och
socialförsäkringssektorns finansiella sparande endast förändras obetydligt.
Hela den offentliga sektorns finansiella
sparande låg 1985 på minus 32 miljarder
kronor. Genom omsvängningen inom
den statliga sektorn förutses ett överskott
på 41 miljarder för 1988. Det betyder att
den privata sektorn 1988 kommer att ha
ett underskott på 51 miljarder kronor.
Konjunkturinstitutet fördelar detta underskott på hushållen med 9 miljarder
och företagen med 42 miljarder. För
1985 hade dessa sektorer ett sparandeöverskott på 4 respektive 18. miljarder
kronor. Här sker alltså en motsvarande
omsvängning men åt andra hållet. Utgångspunkten för 90-talets ekonomiska
politik blir genom detta helt annorlunda
än vad som varit fallet ända sedan slutet
av 70-talet.
stabilt på sikt?
Även om utgångspunkten för den ekonomiska politiken nu helt har förändrats kan
man fråga sig om läget är stabilt på längre
sikt. Som alternativ är det både tänkbart
att statens överskott fortsätter att stiga
eller att nuvarande tendenser bara är tillfälliga så att ett nytt underskott istatens finansiella sparande snart återigen kan registreras.
Det första alternativet företräds i 1987
års långtidsutredning (LU-87) och har
alltså förts fram i debatten av professor
Bo Södersten (s). LU-87 kalkylerar med
att statens inkomster skall stiga drygt 2
\,
j
518
procentenheter snabbare än utgifterna
under perioden 1986-1995. Eftersom
skatteintäkterna förutses stiga i samma
takt som BNP förutsätts ingen höjning av
skattetrycket. statens inkomster motsvarar drygt 30 procent av BNP vilket medför att den långsammare utgiftsutvecklingen skapar ett teoretiskt utrymme för
en sänkning av skattetrycket med ca 0,6
procent om året.
Det andra alternativet innebär att statens utgifter skulle börja öka snabbare än
inkomsterna med nya underskott och
krav på skattehöjningar och nedskärningar som följd. Förbättringen 1985-88
skulle bara vara tillfällig och kanske rentav en parallell till den olyckliga utveckling
som föregick kostnadskrisen vid mitten
av 70-talet.
Risk för kris
Naturligtvis finns alltid risken för en ekonomisk kris som helt kan kullkasta LU:s
kalkyl. Om t ex USA:s bytesbalansunderskott de närmaste åren kraftigt skall minskas samtidigt som Japan och Västtyskland är ovilliga att reducera sina underskott kan en kraftig nedgång i världskonjunkturen bli följden. Det drabbar i så fall
Sveriges export med arbetslöshet som
följd.
En liknande utveckling kan bli följden
om Sverige inte kan komma tillrätta med
sin interna lönekostnadsutveckling. LU:s
kalkyler bygger på en orealistiskt låg lö-
neökningstakt. Risken är stor att Sverige
råkar ut för en ny kostnadskris om det inte blir ett trendbrott i dämpande riktning i
löneutvecklingen. Detta problem kan
dock till nöds lösas genom ytterligare devalveringar som återför utvecklingen till
LU:s huvudkalkyl men vid en högre inflationstakt.
En viktig skillnad
Det finns dessutom en viktig skillnad i utvecklingstendenserna för statsfinanserna
1985-88 jämfört med början av 70-talet.
När statsinkomsternas ökningstakt steg
under första hälften av 70-talet ökade regeringen också utgifterna i ungefär samma takt. Denna trend för utgifterna var
sedan mycket svår att bryta under andra
hälften av 70-talet. I dag är läget emellertid det omvända.
Utgångspunkten för 90-talets politik blir helt annorlunda.
Under perioden 1985-88 stiger statens utgifter med 2,9 procent om året (i
nominella tal). statens inkomster (engångsskatten ej inräknad) stiger däremot
med 10,3 procent om året varav skatter
och avgifter ökar med 12,2 procent. Eftersom BNP bara ökar med 7,4 procent
om året är en höjning av skattetrycket
ofrånkomlig.
Det är främst företagens skatter som
ökar mycket kraftigt. I huvudsak är det
bolagsskatt och fastighetsskatt som svarar
för intäkterna. Vinstdelningsskatten (till
löntagarfonderna) registreras i socialförsäkringssektorn. Konjunkturinstitutets
kalkyler tyder på en mycket kraftig ökning av bolagsskatten som ligger i storleksordningen l 7-18 miljarder kronor
1985-88.Härav följer en ökning av skattetrycket med ca 1,4 procent.
Löneutvecklingen
Lönesumman kalkyleras öka med 7,8
procent per år 1985-88 medan hushållens direkta skatter ökar med 10,9 procent per år. En orsak är naturligtvis de
progressiva skatteskalorna. Det nya systemet med kontrolluppgifter för räntor
mm kan ha gett extra skatteinkomster liksom realisationsvinster på aktier. Även de
indirekta skatterna ökar betydligt och ger
staten en årlig intäktsökning med l 0,6
procent. Här har en oväntat stor ökning
Det är främst företagens skatter
som ökar.
av den privata konsumtionen (8,4 procent per år) bidragit och dessutom höjdes
en rad punktskatter 1987. Hushållens
disponibla inkomster ökar däremot med
7,4 procent per år.
Statens utgifter ökar endast med 2,9
procent per år. Den stora posten är transfereringar som ökar med 2 procent.
Transfereringar till hushåll ökar dock
med 7,7 procent medan de minskar till fö-
retagen (varvsstödet minskade 90 procent 1987). Även ränteutgifterna minskar. Statens konsumtion ökar med 6,3
procent per år medan investeringarna är
oförändrade mellan 1985 och 1988 (allt i
nominella tal).
Stor marginal
Rimligtvis är en hel del av de höga ökningstal för statens inkomster som redovisats ovan högst tillfälliga. Men skillnaden mellan ökningstakten för inkomsterna och utgifterna är 7,4 procentenheter.
519
Marginalen är alltså mycket stor innan
skillnaden på 2 procentenheter enligt kalkylerna i LU-87 har uppnåtts. Det nya lä-
get för statsfinanserna innebär att det
fordras en allvarlig kris innan långtidsutredningens kalkyler måste överges.
Det sannolika är därför att den offentliga sektorns finansiella sparande svänger
med 65 miljarder kronor i positiv riktning
1985-88 och att denna utveckling fortsätter under början av 90-talet. Men förbättringen av sparandet i den offentliga
sektorn måste leda till en försämring
inom den privata sektorn vid konstant bytesbalanssaldo. Hushållssparandet har
också mycket riktigt övergått till nettolåntagning, företagens verkliga vinster sjunker medan de finansiella transaktionerna
genererar pappersvinster som dock leder
till högre skatter. Trots detta ökar investeringarna med ytterligare ökning av det finansiella sparandeunderskottet som
följd.
I slutändan måste naturligtvis den offentliga sektorns sparandeöverskott användas för att finansiera investeringarna i
företagssektorn (inklusive bostäder). Frå-
gan är om det skall ske genom ägande
(t ex en aktieköpande 5:e AP-fond) eller
genom utlåning eller om det överhuvudtaget behövs något sparandeöverskott i
den offentliga sektorn.
Sänkta skatter?
Hela det offentliga överskottet skulle
kunna elimineras genom en sänkning av
skattetrycket med 4 procent för hushållssektorn. Men om hushållen använder
pengarna till konsumtion ökar denna med
8 procent. Och om ökad privat konsumtion måste tillgodoses genom ökad imr————————~——————~—-=————-”
520
port stiger denna med 13 procent och bytesbalansunderskottet 1988 blir 50 miljarder kronor.
Egentligen borde hushållen få en skattesänkning på 40 miljarder kronor som
helt skulle sparas och härigenom slussas
vidare till företagen genom aktieköp och
långivning. Men det skulle fordra att dagens negativa sparkvot på två procent
skulle övergå till en positiv sparkvot på 7
procent. Det är nästan dubbelt högre än
den sparkvot som var normal under stora
delar av 60- och 70-talen. Endast 1964
registrerades en sparkvot på 7 procent.
Visserligen kommer de sjunkande aktiekurserna att tvinga fram ökat sparande
genom att belåningsgraden minskar och
genom minskade möjligheter att konsumera realisationsvinster.Men det är ändå
högst osäkert om hushållen skulle öka sitt
sparande tillräckligt mycket vid en skattesänkning så att en försämring av bytesbalansen kan undvikas. Sannolikt fordrar
detta att ett nytt och mycket välorganiserat sparsystem inrättas.
En variant av denna modell är att kombinera skattesänkningarna med mycket
låga löneökningar. Löntagarna skulle få
den erforderliga köpkraftsförbättringen
via lägre skatter och sparandet skulle härigenom flyttas från staten till företagssektorn genom höjda vinster. Dessutom skulle företagens konkurrenskraft förbättras.
På så sätt skulle bytesbalansen stärkas
Hushållssparandet har övergått till
nettolåntagning
och härigenom möjliggöra en snabbare
konsumtionsutveckling vid fortsatta skattesänkningar.
Men trots allt är det ändå troligt att
kraftiga besparingar i de offentliga utgifterna också är nödvändiga med den storlek på skattesänkningarna som här har
diskuterats. För detta talar även socialförsäkringssektorns finansiella problem vid
stigande pensionsutbetalningar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner