Print Friendly

Robert L Wolkoff; Gennser saknar något

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ROBERT L WOLKOFF:
Gennser saknar något
”Nazistjägaren” Simon Wiesenthal är en man som med
total hängivenhet och obegränsad beslutsamhet har ägnat sitt liv åt
att bekämpa rasism. En sak som- kanske
överraskande – kännetecknar hans verksamhet är hans noggranna ordval och hårfina moraliska överväganden. Den som
arbetar för rättvisa får inte strö kring sig
ord som rasist, antisemit, nazist och fascist.
Visst finns det sådana, som måste bekämpas och, i den mån de begått brott,
dömas och straffas. Man får dock inte
sudda ut moraliska gränser genom en
släpphänt användning av laddade ord. I
Sverige har det varit särskilt svårt att följa
i Wiesenthals fotspår. Det är ju så att ”ledande svenska intellektuellas” Gag tänker
i första hand på Jan Myrdal, men det finns
många fler) huvudsysselsättning är att
försvara – snarare än att delta i Wiesenthals kamp mot – massmördare. Detta,
kopplat till den f d svenska regeringens
selektiva fördömande av diktaturstater
(Chile men inte Kuba, m fl ad nauseam)
har skapat en moralisk förvirring som ter
sig nästan unik i världen.
Ingenstans har denna förvirring kommit till uttryck mer tydligt än i samband
med flykting- och invandrarpolitiken. Det
var detta ämne som Margit Gennser tog
upp i sin artikel ”Otänkbara tankar”, i SvT
1/92. De flesta av dessa ”otänkbara tankar” är bara till namnet- och kanske bara
i Sverige- ”otänkbara”. För en utomstå-
ende tycks de oftast vara endast en fråga
om sunt förnuft, praktiska förslag som
moraliskt sett är neutrala.
Om dessa förslag faktiskt är effektiva
eller ej kan jag inte bedöma. Jag vet faktiskt inte om det är bäst för en invandrare
att få hemspråksundervisning eller intensiv undervisning på svenska, om det är
bästför invandrare att bo tillsammans iett
visst område eller utspritt; om det är bäst
att de börjar jobba ganska snart, eller att
de väntar till dess det klarnar i andra frå-
gor.
En sak är dock solklar: Att kalla någon
av ovanstående och liknande ideer för
”rasistisk” är inte annat än ett tecken på
det moraliska språkets nutida förfall. Man
kunde läsa sida efter sida av MG:s ”otänkbara” praktiska förslag utan att märka
något problematiskt, än mindre moraliskt
tveksamt, än mindre rasistiskt. Typiskt är
EG:s ”5 utvägar” som i ett annat, mindre
laddat sammanhang skulle bemötas med
en gäspning och ett ”Naturligtvis, vad annars skulle man göra?”.
Detta dock endast på det praktiska planet. På en annan nivå – då det gäller
känslomässiga attityder, snarare än myndigheternas bestämmelser – är min reaktion inte alls lika positiv. Därmed definitivt inte sagt att MG är någon slags (dold)
rasist. Snarare tvärtom. Hon försöker leda oss ut ur den moraliska förvirringens
snårskog. Denna väg är emelleritd inte
rak. Det går inte att bara omformulera
gällande bestämmelser. Man måste också
förändra människor som – trots mycket
uppblåst retorik om ”solidaritet” och
”världssamfundet” – egentligen inte har
den blekaste aning om hur man skall förhålla sig till människor från andra kulturer som bosätter sig här.
Mitt mål är alltså inte att polemisera
mot MG, utan att i dialog med henne precisera närmare den politik som mest skulle
vara det svenska samhället till gagn. Detta
genom att understryka det som enligt mitt
förmenande saknas i hennes artikel.
För två tusen år sedan, sade den berömda rabbinen Hillel: ”Omjag inte är för
mig, vem då skall vara för mig? Om jag
dock endast är för mig, vad är jag? Och
om inte nu, när då?” Precis hur man samordnar de varandra motsägande legitima
behoven av själv och andra, och hur man
dessutom kan göra det samtidigt som man
känner en tidspress som lämnar en utan
ro, är frågor som är lika problematiska
idag som de var när de först formulerades. Hillels aforism kan dock användas
som en avslöjande måttstock, och i ljuset
av den visar sig MG:s tes i vissa aspekter
bristfällig.
Angelägenhet Tendenser till rasism i
Sverige är knappast ”små”, och inte heller
”obetydliga” varningssignaler. Människor
skjuts ju ned på öppen gata! När, precis,
blir rasism ”stor och betydlig”? Det är
kanske ett tecken på hur avtrubbade vi är
av världens våldsamhet att det som redan
pågår i det svenska samhället inte väcker
en starkare reaktion.
Den mardrömsliknande framtid som
alla vill undvika är redan nu. Visserligen
är antalet våldsmän litet. Men så är antalet
flyktingar (l % av Sveriges befolkning,
kanske?). Vad säger det oss om det svenska samhällets ömtålighet att man redan i
viss mån nått smärtgränsen? Det är, tycker jag, en larmsignal som kräver betydligt
mer än bara en mer sansad flyktingpolitik.
Något ruttet har faktiskt infekterat det
svenska samhället.
Jag är knappast någon anhängare av
den svenska sensationsjournalistkåren,
men det är min bestämda uppfattning att
den just i denna fråga inte överdriver alls,
och att rasistiska grupper som ”Vitt ariskt
motstånd” samt extremisternas framgång
i skolvalen mycket väl kunde bli början på
171
en lavin. Det här är verkligheten, inte en
paranoid fantasi. Jag varnar för vargen
därför att jag, inte minst som jude, ser
honom rakt framför mig.
Effektivitet ”Att först hjälpa på områ-
den där hjälpen får mest effekt” är ett så-
dant förnuftigt påstående som under andra omständigheter skulle betraktas som
att slå in öppna dörrar. Om inte för den
rådande förvirringen vad gäller flyktingpolitik. Problemet är emellertid MG:s
slutsats ”att vi får ut mer ‘nytta’ och ‘hjälp’
om i första hand hjälpinsatserna inriktas
på de hjälpsökande som lättast kan anpassa sig i det nya landet”.
Vilka, precis, är dessa? Förväntar sig
MG en flyktingström från Norge, kanske?
I ljuset av den explosiva demografiska situationen i Mellanöstern (kopplad till den
explosiva ekologiska och politiska situationen där) kommer flyktingar som ”lätt
kan anpassa sig” i Sverige att vara något
av en bristvara.
Och ännu viktigare: Exakt vad är det
som avgör om någon ”lätt kan anpassa
sig” i Sverige? Ett skamligt historiskt
exempel: Det har kanske aldrig funnits en
grupp flyktingar som lättare kunnat anpassats till det svenska samhället än just
välutbildade, assimilerade tyska judar.
Det var dock under 1930-talet hur lätt
som liesit att driva linjen att de var ”för
annorlunda”, ”ett hot mot det svenska
kulturella arvet”, ”svåra att anpassa sig”.
Det är säkerligen inte detta MG vill
åstadkomma. Det skulle dock inte alls
förvåna mig om detta, mutatis mutandis,
blir resultatet. Precis de vars behov är
mest desperata blir avvisade eftersom de
betraktas som mest främmande och svå-
rast att ”anpassa sig”. Vilket i sin tur innebär att MG kringgår just det problem hon
172
försöker lösa, nämligen jättevågen av fattiga flyktingar från tredje världen, som
förresten kommer att ha lika svårt att anpassa sig i andra europeiska länder som
de skulle ha det i Sverige.
Dessutom, och ännu farligare, lämnar
hon dörren brett öppen för riktig rasism
därför att en stor del av flyktingarnas
anpassningsproblem just är förknippade
med hur de behandlas av svenskar och det
svenska samhället. Visserligen är det ren
galenskap att kräva förändringar i det
svenska samhällets attityder som något
slags allmänt folkbildningsexperiment
Man skall inte ”importera” människor
från främmande kulturer bara därför att
någon i Stockholm tycker det skulle vara
”nyttigt” för svenskar att blir bekanta.
Men å andra sidan får man bara inte inbilla sig att flykingpolitiken – oavsett vilken form den tar – kommer att lämna
mannen på gatan oberörd. Och hur lätt
flyktingarna kan ”anpassa sig” i det nya
landet återspeglar hur mycket de infödda
”anpassar sig” till deras närvaro. Det finns
såväl i Storeuropa som i Sverige en uppenbar rigiditet när det gäller just denna
senare anpassning.
Margit Gennsers annars förnuftiga råd
har med andra ord den farliga baksidan
att de underlättar slentrianmässigt ”jag
vill inte obekväma mig” (Georg Kleins
uttryck) tänkande. Detta betyder inte alls
att de politiska förändringar MG föreslår
är ”eftergifter till rasister”, eller i sig är rasistiska. Men samtidigt måste det påpekas
att MG, om hon tror att dessa steg allena
kommer att tämja det rasistiska odjuret,
har fel. Och detta odjur är helt kapabelt
att vrida även de mest moraliska lagarna
för omoraliska syften Gmf Ingo Mullers
bok Hitler’s Justice, The Courts of the
Third Reich, en bästsäljare i Tyskland,
som förklarar hur detta kan ske).
Civilkurage; Som jude känner jag något
av en rysning i kroppen då jag läser att
”det tycks inte gå att tala människor ‘tillrätta’ om de tycker sig se att andra tar deras möjligheter till ett jobb och en bostad”. Att vi lär oss detta med hjälp just av
Tysklands erfarenheter är skrämmande
nog. Att Tyskland, för att anpassa sig till
denna inhemska rädsla, är berett att bygga ”stora avskräckande läger” gör saken
knappast bättre. Och slutligen: Det faktum att tyskarna känner en viss oro inför
detta steg, men ändå är beredda att ta det
– de har ju en viss erfarenhet av sådant –
säger oss väldigt mycket om det tyska
samhället, men förhoppningsvis inte nå-
got – förutom som avskräckande exempel – om vad vi i Sverige bör göra.
Det är häpnadsväckande att MG skulle
vara beredd att stödja en flykingpolitik
som i grund och botten är baserad på en
illvillig populistisk illusion! Margit Gennser påpekar själv sanningen: invandringen
är i längden en tillgång snarare än en börda. Och det är hennes – allas – ansvar att
säga denna sanning och agera i enlighet
med den. Precis som det är medborgarens
ansvar att tala sanning till makten, är det
samtidigt makthavarnas ansvar att tala
sanning till folket – även, nej faktiskt särskilt, då denna sanning inte är populär eller allmänt känd.
Om en riksdagsledamot i Socialförsäkringsutskottet emellertid inte är beredd
att visa det civilkurage som behövs för att
”tala folk tillrätta” vem, tror hon, kommer
att göra det? Och, om ingen gör det, vad
säger det oss om samhället i stort? Det
bör inte råda något tvivel om de långsiktiga konsekvenserna av politisk handfallenhet inför folklig okunnighet. Vi judar
har känt det inpå skinnet, och det är definitivt inte något jag rekommenderar det
svenska samhället.
Rena händer. Europa står inte precis
som hjälplöst och oskyldigt offer inför
flyktinghotet Jag är knappast någon
vänsterinriktad antikolonialist – jag tror
faktiskt att kolonialismen under de närmaste åren kommer att radikalt omvärderas i positiv riktning – men det är ändå
nödvändigt att påpeka hur Europa, inte
minst genom vapenhandel, har bidragit
till den nuvarande situationen.
I en amerikansk film – en svart komedi
– berättas det om ett amerikanskt jätteföretag som har lyckats sälja avancerade
jaktplan till båda sidor i ett krig i tredje
världen. Motståndarna är dock läsokunniga stenåldersstammar, som endast kan
rulla sina flygplan (20 miljoner dollar
styck) nedför en brant, så att de krockar
med varandra.
Detta är visserligen något av en överdrift. Men, ärligt talat, hur annorlunda var
det som pågick i decennier i Sudan, Etiopien, Irak, Iran och Libanon, för att nämna bara ett fåtal exempel där man har
sprungit från när och fjärran för att exploatera de mest atavistiska känslorna –
och där ett fruktansvärt flyktingproblem
har skapats? Att regeringen i Etiopien var
beredd att exportera (!) mat till oss för att
köpa vapen från oss bör ge anledning till
en smula eftertanke. Att det finns miljontals flyktingar från dessa områden delvis
på grund av vårt agerande bör räknas in i
173
ekvationen då vi nu funderar över vad
som är ”nyttigt”, och hur mycket av det
som är ”nyttigt” som måste förenas med
våra – snarare än deras – önskemål.
Visserligen bär vi inte ansvaret för dessa krig. Det är ett tecken på vänsterradikalismens omvända rasism att betrakta
tredje världen som inkapabel att skapa sina egna massmördare, brottslingar och
politiska dårar. Men ingen kan förneka att
vi haft ett finger med i spelet.
På ett mindre dramatiskt plan, kan man
förnimma samma (o)moraliska delaktighet om man begrundar den illegala arbetskraften i Sverige. Det skulle vara intressant att veta hur många av dem som
fruktar flyktingar från Somalia som samtidigt är beredda att använda sig av en illegal polsk arbetare som jobbar svart då
han målar deras kök.
Vem var det nu som sägs ta jobb från
vem?
Hillels ovannämnda aforism förblir
problematisk, och min kritik av MG:s
”otänkbara tankar” som baseras på den,
är inte på något sätt menad att nedvärdera
förslagets ärlighet eller moral. Det är
dock något som saknas, inte på det konkreta, praktiska planet, utan på det mer
diffusa men inte desto mindre väsentliga
mänskliga/känslomässiga planet.
En känsla av brinnande angelägenhet,
politiskt civilkurage och samhälleligt
självperspektiv är det som lyser med sin
frånvaro – men samtidigt också det som
mest behövs.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner