Print Friendly

Republikanerna måste ta strid mot lärarfacket

Av Mats Johansson | 14 november 2014

frivarld_banner_stor2

Det amerikanska lärarfacket satsade mer än hundra miljoner dollar på kandidater som motarbetar reformer på det eftersatta skolområdet. Men kampanjen tycks inte ha lyckats. Kanske finns det utrymme för en svensk modell med skolcheckar, skriver Mats Johansson.

Det gick bra för republikanerna i de amerikanska mellanårsvalen för några veckor sedan, vilket som vanligt väckt förstämning bland svenska opinionsbildare som alltid blir besvikna när amerikanerna röstar fel.

Framgången innebär dock inte att partiets långsiktiga problem för framtiden är lösta, snarare tvärtom. Med egen majoritet i kongressens båda kamrar kan man inte längre skylla allt på presidenten utan måste visa egen regeringsduglighet istället för demonstrationspolitik.

Under valveckan spekulerades flitigt i Washington om den republikanska taktiken det närmaste året. En konspirativ tanke är att man kommer att lägga fram så breda reformpaket att presidenten tvingas använda sitt veto för att stoppa dem och lamslå den behövliga förändringsprocessen – vilket ytterligare skulle försvaga hans position och diskreditera nästa demokratiska kandidat, i nuläget sannolikt Hillary Clinton. Det lär inte gå hem hos en bredare allmänhet som vill se att dödläget hävs, men frågan är vem som får skulden i ”the blame game”.

Av valstatistiken framgår att det inte bara var i de nationella valen till huvudstadens institutioner som pendeln svängde. Till bilden av den anti-Obamavåg som svepte över hela kontinenten hör också att republikanerna nu kontrollerar en majoritet av delstatsparlamenten, 30 av 50, och två tredjedelar av dessas kamrar – ett rekord sedan 1920. Detsamma gäller guvernörsvalen där republikaner nu sitter vid makten i 31 av 50 stater.

En bidragande faktor utöver mobiliseringen för denna gång mer valbara kandidater är att det skett en omsvängning i den etniskt betingade röstningen. Den är numera central i kampen om presidentmakten vilket Mitt Romney fick lära sig 2012, då en klar majoritet av de vita männens röster inte räckte ända fram till Vita huset. Inte så att latinos plötsligt har blivit ideologiskt övertygade republikaner men i delstater där riktade kampanjer lyckades minskade gapet så mycket att republikanernas kandidater kunde segra. Bland asiater nådde man oavgjort.

Ett uppmärksammat exempel på att demokraternas övertag i vissa målgrupper inte är cementerat är Ohio, där guvernör John Kasich (R) vann en majoritet bland fackligt anslutna och ungdomar, samt 60 procent av kvinnorösterna. En bidragande orsak till hans förmåga att nå nya väljare kan vara det faktum att han valde att inte angripa Obama utan istället fokuserade på egna framgångar i den ekonomiska politiken med jobbskapande marknadslösningar.

Ett liknande mönster kan spåras en rad andra delstater där en majoritet valde och omvalde republikaner med en bakgrund i företagarvärlden: Larry Hogan, David Perdue, Thom Tillis, Bruce Rauner, Tom Cotton. Det är namn att lägga på minnet till nästa presidentvalskampanj, män långt från tepartyaktivisterna från 2012.

En konfrontation i vardande för republikanerna är att ta striden mot den amerikanska partipolitikens storfinans, det demokratiska partiets kassako – lärarfacket. Tala om särintresse, man satsade mer än hundra miljoner dollar på kandidater som motarbetar reformer på det eftersatta skolområdet. Men de negativa förtalskampanjerna misslyckades denna gång, kanske finns det en efterfrågan hos väljarna på förändring av de många undermåliga offentliga skolor som erbjuds vanliga skattebetalare.

Det kan skapa utrymme för en offensiv enligt svensk modell, för en ökad mångfald med hjälp av ett friskolesystem baserat på skolcheckar lika för alla som möjliggör ett fritt skolval inte bara för de rika och deras privatskolor. Särskilt viktigt vore att öka närvaron av vinstdrivna skolor i områden där kommunala skolor är den viktigaste källan till tidig utslagning och livslång degradering av skolbarn.

Det vore en spännande ideologisk strid att se fram emot: facket mot folket i en fråga som berör hela medelklassen i kapitalismens hemland. För framtiden är den förstås viktigare än personfrågan som kommer att uppta mycket av det mediala utrymmet de närmaste två åren: vem ställer upp mot Hillary Clinton?

Bara det inte blir isolationisten och libertarianen Rand Paul.

Mats Johansson är ordförande i den utrikespolitiska tankesmedjan Frivärld. Hans senaste artikel om det amerikanska valet finns här.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner