Print Friendly

Reepalus rävsax risk för Löfven

Av Peter J Olsson | 24 februari 2017

När remisstiden nu går ut för Ilmar Reepalus utredning, som sägs begränsa överskott i välfärdsföretag men i realiteten kommer att döda dem, är utredningen bokstavligen skjuten i stycken. Det är inte bara opinionsyttringar som hopas, utan allvarliga tekniska och legala invändningar staplas manshögt på departementet, skriver Peter J Olsson.

Frågan är om det finns någon statlig utredning som mosats så grundligt som Reepalus.

Normalt sett skulle regeringen skickat utredaren hans arvode, tackat och placerat utredningen i nedersta skrivbordslådan. Eller möjligen i pappersåtervinningen.

Advokatsamfundet, sällan kontroversiellt politiskt, ifrågasätter om förslagen är förenliga med grundlagen. Kammarrätten säger att de kan strida mot EU-rätten.

Det betyder att ifall regeringen är våghalsig nog att lagstifta med grund i utredningen så kan den lätt snubbla över lagböckerna. Risken är uppenbar att man hamnar i ett juridiskt minfält och kanske drabbas av samma bakslag som president Trump med hans skärpta inreseregler från ett antal länder – att det fastnar i domstolarna. Sverige har förstås inte domstolar med stor makt, men EU har desto mäktigare.

Andra remissinstanser är inte att förglömma. Den sakliga materien förtjänar i och för sig att fördjupa sig i, men frågan är om inte hela ”vinst i välfärden” är en trumffärg för regeringen Löfven som man riskerar att ha överspelat så mycket att man förlorar alla de sista sticken.

Bakom alltihop ligger en ideologisk misstro mot privata företag, man tycker helt enkelt att stat, kommun och landsting ska driva vård, skola och omsorg. I den mån valfrihet ska tillåtas är det inom den offentliga verksamheten och med grund i politiska beslut.

Detta är inte en automatisk valvinnare. Det vet de socialdemokratiska taktikerna. Det arbetar rätt många människor i friskolor, fria förskolor, privat äldreomsorg och sjukvård. Och de trivs med det, faktiskt trivs de bättre än de anställda som gör samma sak i offentlig sektor. De kommer inte att gilla att tvingas till en monopolarbetsgivare.

Och människor gillar att kunna välja. Man väljer bort det dåliga, men också det som inte är dåligt men som inte passar just en själv. Till detta kommer att de som utnyttjar de privata företagen är nöjda, också de oftast mer nöjda än de som går till de offentliga alternativen.

Inget bra utgångsläge för den som vill återsocialisera vården, skolorna och äldreomsorgen alltså.

Men det fanns en punkt där en stor majoritet av befolkningen höll med: Man ogillar att välfärdsföretagare gör stora vinster på skattebetald verksamhet. Kanske ibland genom att hålla nere kostnaderna oskäligt mycket. Denna opinion kunde genom åren stärkas.

Delvis på grund av några skandaler, varav flera inte alls var några skandaler – som drevet mot Carema där en personalkonflikt ledde till skarpa beskyllningar och rena lögner. Ni minns väl skrönorna om blöjvägning som ondskefullt besparingsknep, när det handlade om hjälpmedelsutprovning som alla utför!

Här har valfrihetens anhängare ett stort ansvar eftersom så många duckade för debatten, inte minst alliansregeringen. Inte att förvånande finns det stöd för vinstbegränsningar även bland alliansväljare, vilket kanske också är en sund förstahandsreaktion. Vi vill ju inte att vår ICA-handlare eller bilförsäljare ska gå med jättevinster de heller – då får de sänka priserna!

Vinstdebatten var alltså en trumf för Socialdemokraterna och en del av grunden till att Stefan Löfven efter valet 2014 kunde bilda en minoritetsregering.

Problemet blir då att genomföra det man sagt i valrörelsen. Dessutom har man ett stödparti till vänster som pressar på och ställer ultimatum.

Svaret blev att tillsätta Ilmar Reepalu som utredare. Och vad resultatet blev vet vi. Han gick `helt och hållet in för att lägga ett förslag som gör det nästan omöjligt att driva skolor på skolpeng, äldreboende på entreprenad eller sjukvård med ersättning från landstinget.

Vårdföretagarna ”fick väl ge sig in i oljebranschen istället”, var sammanfattningen.

Nu kunde detta varit en dubbelluring: Lägga ett så extremt förslag att det faller i riksdagen. Sedan kör man ett uppmjukat förslag efter att ha vunnit nästa val. Som löntagarfonderna hanterades ungefär.

Problemet i så fall var att förslaget var lite för extremt. Motståndarna fick vatten på sina debattkvarnar och alla allianspartier slöt samman – även SD ändrade sig till att vara emot. Resultatet kan ses i opinionsmätningarna där fortfarande en majoritet är för vinstbegränsningar men att motståndarna efterhand har stärkts. Vem vet hur det går i ett val? Inte minst eftersom regeringen måste bekänna färg om detaljerna ifall den lägger en proposition – bortsett från att koalitionspartnern Miljöpartiet inte är lika entusiastisk till att slå ihjäl alla alternativ.

Därför har Ardalan Shekarabi börjat fundera på en uppmjukad proposition: Man slår bara mot skolan och lämnar sjukvården.

Ett problem är att Vänsterpartiet i riksdagen hotar med att säga upp allt samarbete om regeringen backar.

Ett större problem är att den socialdemokratiska partikongressen sammanträder i april. Och Socialdemokraterna lider av att de aktiva – de som debatterar och röstar på kongressen – är mer radikala än partiets väljare, och ännu framförallt ordentligt mer radikala än de partiet skulle vilja vinna som väljare.

Inte minst larmar fackförbundet Kommunal mot Shekarabis kompromiss. Kommunal ville själv i sitt remissvar undanta sjukvården, men är nu på krigsstigen mot att både sjukvården och äldreomsorgen skulle undantas. Möjligen hänger det ihop med fördelningen av personalkategorier.

Så frågan om vinster i välfärden har alla chanser att bli en mycket het potatis för Stefan Löfven och Socialdemokraterna.


Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner