Print Friendly

Rädda regeringsformen från Socialdemokratin

Av Sten Storgärds | 9 november 2018



På onsdag 14 november ska så 6 kap 4 § regeringsformen tillämpas. Riksdagen ska rösta om talmannens förslag till statsminister, Ulf Kristersson. Maktskiftet har dragit ut på tiden sedan Stefan Löfven avsattes den 25 september och den rödgröna undergångsregeringen har hunnit slå rekord i tid att sitta på taburetterna utan folkets stöd. Har Sverige en regering? Vem har makten? Vi står i en ur svenskt perspektiv unik situation av hög konstitutionell relevans, skriver Sten Storgärds.

Vår författning, 1974 års regeringsform, skapades nämligen utan en konstitutionell tanke. Målet var inte att skapa en god reglering av makten, system för kontroll av makten eller att försvara rättsstaten från makten. Syftet bakom regeringsformens utformande var att bevara de maktförhållanden som gällde, och som sedan länge hade frångått ordalydelsen i den av maktdelningsläran mer präglade 1809 års regeringsform. Därför bestämdes riksdagsspärren till just 4% för att bevara VPK i riksdagen och bevara KDS utanför riksdagen, därför samlades makten hos riksdagen och därför skapades ett osedvanligt mäktigt statsministerämbete.

Eftersom att den på 70-talet nya regeringsformen skapades för att bevara gällande maktförhållanden konstruerades den också för att makten för evigt skulle tillfalla Socialdemokraterna. 1974 var det bara några år sedan S fått egen majoritet i andra kammaren och partiet utgjorde den självklara maktinnehavaren.

När så de tre borgerliga partierna vann majoritet 1976 i det första valet sedan den nya regeringsformen börjat gälla var det inte alls självklart hur ett maktskifte ens skulle genomföras. En sittande regering satt kvar efter ett val om den inte avsattes aktivt och sedan talmannen tagit över Kungens roll i regeringsbildandet var det oklart vem som skulle leda processen innan en ny talman valts, om en ny ens skulle väljas.

Grunden för den gällande svenska konstitutionen är därmed inte någon genomtänkt fördelning av makt, kontroll och ansvar utan en kompromiss skapad för att ge S makten. Det är en dålig grund för ett demokratiskt styrelseskick.

Vad vi upplever nu är en internationellt sett normal demokratisk process efter ett val, intvingad i svensk konstitutionellt institutionaliserad socialdemokrati. Utan några av de mekanismer såsom majoritetsval till parlamentet, direktval till regeringschefsämbetet eller en författningsdomstol satt att granska maktens behandling av rätten ser nu så kallade liberala partipolitiska aktörer och ledarredaktioner ut att i sin vurm för konstitutionell stabilitet falla tillbaka på den institution som grundlagen skapats för: Socialdemokraterna.

I brist på en regeringsform skapad för maktskiften och maktdelning i Montesquieus anda återstår i svensk kontext endast en institution, det parti som skapat systemet.

Fredrik Sterzel, professor em i konstitutionell rätt, har konstaterat att den stora lärdomen från 1809 års regeringsform är att ”grundlagsändringar hade mycket begränsad betydelse för författningsutvecklingen”. Författningens utveckling styrdes inte genom lagstiftning utan genom andra metoder. Parlamentarismen exempelvis infördes i Sverige formlöst och utan att ens protokollföras genom ett muntligt avtal 1917 mellan dåvarande Kung Gustaf V och tillträdande statsminister Nils Edén i strid med den då gällande versionen av 1809 års regeringsform. Den traditionen har fortsatt även sedan 1974. De relativt stora reformerna av regeringsformen 2010 kan beskrivas även de som närmast kodifieringar av praxis som successivt avvikit allt mer från grundlagens ordalydelse. Svensk konstitutionell utveckling kan styras genom politiskt handlande.

Den pågående striden om regeringsmakten är därför inte bara en fråga om Kristersson eller Löfven utan en fråga om att en gång för alla bryta det enpartivälde som hindrat en konstitutionell utveckling i förmån för stabila, demokratiska och rättssäkra institutioner reglerade i regeringsformen och inte i Socialdemokraternas partistadga. Under partiets maktinnehav växte partiorganisationen på ett vulgärt sätt ihop med staten, illustrerat inte minst i hur stor betydelse socialdemokratisk partibok hade för en karriär inom staten eller hur en bokförläggare som Ebbe Carlsson kunde ges befogenheter av landets regering.

S har beskrivits som ett parti med bara två idéer: att ta makten och att behålla makten. Det har man effektivt gjort genom 1974 års regeringsform som möjliggjort socialdemokratisk dominans i nästintill alla offentliga institutioner undantaget monarkin.

Den liberalkonservativa modellen är i stället ett konstitutionellt system konstruerat för att tygla och begränsa makten och politiken. Fria individer, familjer och företag ska i stället i högre grad bära makten över sig själva medan staten regleras hårt genom att delas upp i lagstiftande, verkställande och dömande självständiga organ.

I dagspolitiken innebär detta att det nu är varje borgerlig riksdagsledamots plikt att styra vår konstitutionella utveckling genom att ta makten från Socialdemokraterna och att återföra makten till folket. Det är en svår uppgift i ett konstitutionellt landskap konstruerat för Socialdemokraterna men möjligheten att ändra detta och inleda en långsiktig reform av regleringen av staten och politikens makt voteras det om redan på onsdag.

Sten Storgärds är förbundssekreterare i Fria Moderata Studentförbundet och jur.kand. fördjupad i konstitutionell rätt

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism