Print Friendly

Politiskt sjuttiotal

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

AXEL WALDEMARSON:
Politiskt sjuttiotal
Det mest karaktäristiska för det politiska
läget efter septembervalet är den begränsade rörelsefriheten, skriver redaktör
Axel Waldemarson i denna artikel inför
den nya enkammarriksdagen. Regeringen
kommer att vara bunden av behovet av
kommunistiskt stöd. Kommunisterna kan
utveckla en nålstygnspolitik, men de kan
knappast störta regeringen på en stor
fråga. Och de borgerliga oppositionspartierna är bundna av att de visserligen
tillsammans vann valet, men ej majoriteten. 1970-talets första val kom att föra
det politiska läget tillbaka till1950-talet.
På ett sätt kan man också tala om en
återgång till1930-talet. Då som nu fanns
grupper som öppet bekände sig till våldet
som politisk arbetsmetodik. Regeringen
kommer att under de närmaste tre åren
söka finna en stor fråga, som den kan
satsa på och därigenom vända förlusttrenden. Det är inte säkert att jämlikhetsfrågan är tillräcklig: allt för många lägger
in allt för olika innebörd i denna fråga.
Och för oppositionen gäller det mer än
någonsin att försöka skapa trovärdighet
för en eventuell trepartiregering, när nu
en samlad opposition tycks vara omöjlig.
Tvåkammarriksdagen har snart tjänat ut.
På nyåret samlas den enkammare, som
utgått ur 1970-talets första politiska kraftmätning i vårt land: valet den 20 september. När den börjar sitt arbete förefaller
det för det politiska läget mest karaktäristiska vara den b e g r ä n s a d e r ö r e Is e f r i h e t e n. För såväl den militära som
den politiska strategin gäller – som den
franske generalen Andre Beaufre uttryckt
det – att kampen om att nå handlingsfrihet i själva verket är strategins kärna. Den
målsättningen lyckades inga politiska strateger förverkliga i årets val.
Den borgerliga oppositionen gick segrande ut ur valet – men den vann inte
tillräckligt mycket för att erövra regeringsmakten. Socialdemokraterna förlorade rejält – men inte så mycket att de tvingades
övergå i opposition. Regeringsmakten är
alltjämt deras, på väg mot ett fullbordat
fjärde decennium i Kanslihuset. I alla avgörande voteringar krävs emellertid kommunisternas aktiva medverkan om den
borgerliga oppositionen skall kunna besegras. »Aktiv medverkan» är i detta fall
ett avgörande begrepp: det räcker inte
med att kommunisterna lägger ned sina
röster. Men inte heller den kommunistiska rörelsefriheten är obegränsad. Regeringen Palme kan i varje kritiskt läge tilllämpa avskräckningsstrategin: Fäll oss och
vi avgår! Vågar kommunisterna ta ett nyval efter att ha störtat »arbetarregeringen»? Det är knappast troligt.
För statsministern är det emellertid ett
aber, att han inte kan driva denna strategi hur långt som helst; det kan till sist
uppstå ett läge, i vilket det för kommunisterna ter sig naturligare att det må bära
eller brista – vi fäller hr Palme! Regeringen kan inte heller utnyttja ett förtroendevotum alltför ofta; det finns uppenbarligen möjligheter för vpk-gruppen att genom en väl utvecklad nålstygnsstrategi
medverka till att regeringen lider nederlag
i mindre väsentliga frågor. Enkammarriksdagens politiska sammansättning lämpar sig sällsynt väl för den formen av nervkrig.
Det kärva ekonomiska läget är en andra
faktor, som begränsar partiernas rörelsefrihet. Den är delvis självförvållad. Regeringen Palme valde – och förmodligen
hade finansminister Gunnar Sträng inte
någon annan mening – att dröja med åtgärder mot den inflatoriska utvecklingen
så att cle till sist måste uppskjutas tills efter valet. De borgerliga oppositionspartierna skulle stått betydligt starkare om de i
början av året yrkat på konkreta åtgärder i
stället för att i allmänna ordalag ha varnat för utvecklingen. Självfallet är det
alltid mera graverande för en regering
att ha ingripit »too late and too little». Ett
oppositionsparti förblir emellertid starkast
om det driver en politik som är väl förenlig med ett regeringsansvar. Den här skisserade utvecklingen har skapat vad som
skulle kunna kallas för den svensk~ politiska paradoxen: I 1970-talets första val
förde väljarna det politiska läget tillbaka
till 1950-talet! Regeringens beroende av
kommunisterna är detsamma. De ekonomiska och för partierna bindande svårigheterna är åter en realitet. Det talas – el- 439
ler i varje fall borde talas av partierna i
allmänhet och moderata samlingspartiet
i synnerhet – mer om behovet av åtstramning än utgiftsexpansion.
Nu får emellertid dessa reflektioner inte
tas som uttryck för att allting mer eller
mindre går igen från 1950-talet. Tvärtom.
Inom socialdemokratin har allt färre kontakt med det trettiotal, vars arbetslöshetskris och konjunkturuppgång för så många
blev avgörande för den politiska mantalsskrivningen. En avgörande skillnad är också att den politiska vridscenen i ett avseende svängts tillbaka ända till 1930-talet.
Ater finns det grupper som öppet bekänner sig till våldet som politisk arbetsmetodik.
Regeringen
I och för sig vore det naturligtvis frestande att följa socialdemokratins uppgång
och fall, från partikongressens klang- och
jubeldagar i Stockholms Folkets hus må-
nadsskiftet september-oktober 1969 till d-e
slutliga valresultaten ett år senare. På
sitt sätt är det emellertid ofruktbart. Det
intressanta är nämligen inte vad socialdemokraterna gjorde eller underlät att göra
– och det var åtskilligt – inför det hotande valnederlaget. I stället är det betydligt
mera avgörande hur socialdemokraterna
skall försöka övervinna valnederlagets sviter för att till valåret 1973 återställa det
förlorade förtroendet. Det har visserligen
spekulerats åtskilligt i att regeringen dessförinnan skulle satsa på ett nyval. I och
för sig strider detta inte mot socialdemokratisk tradition; när det funnits en chans
440
att förstärka en försvagad maktposition
har man inte tvekat att slå till. Nu är det
emellertid inte så alldeles lätt att skapa
en gynnsam nyvalssituation. Den begränsade ekonomiska och parlamentariska rö-
relsefriheten utgör ett hinder. Något stort
reformprojekt att gå till val på förefaller
inte att ligga inom räckhåll. Det avgörande är dock att ett nyval förutsätter att
regeringen fälls av riksdagen. Kommunisterna kan inte gärna framtvinga en
kris på en för socialdemokratin fördelaktig fråga, därför att det för dem måste
vara naturligt att rösta igenom denna. Att
gå till nyval på exempelvis en miljöfråga
– om Kaitumprojektet skulle bli aktuellt
– lär ingen socialdemokratisk valstrateg
tillåta … Politisk självmordslusta har inte
precis kännetecknat svensk socialdemokrati!
1970-talets utgångsläge bör alltså rimligen leda till att socialdemokratin har siktet inställt på en valdag först 1973. Nederlaget 1970 blev ett av socialdemokratins
största i modern tid. Regeringspartiet förlorade nära 5% av väljarkåren. Med
1968 års val omräknat till riksdagsval blev
det en mandatförlust på 22 mandat. Bakslaget 1966 var dock större. Då som nu
gäller för socialdemokratin att snarast möjligt plåna ut nederlagets stämpel. Det blir
denna gång svårare, eftersom det 1966 var
ett kommunalval som lämnade riksdagens
styrkeförhållanden intakta. Inom partiet
var det då främst Olof Palme som drev
undan defaitismen. Förmodligen är det
mot den bakgrunden man skall se statsministerns så hårt drivna tes om att det,
nederlaget till trots, i år ändå blev ett av
socialdemokratins allra bästa för att inte
säga näst bästa val efter kriget. Det är
också riktigt när det gäller det totala antalet röster, men detta är en föga märklig prestation eftersom antalet väljare var
så många fler än tidigare. Då endast de
verkligt initierade använder den enda relevanta jämförelsesiffran – väljarkårsandelen – så kanske det finns en viss möjlighet för Palme att göra sin argumentation
trovärdig. Naturligtvis betyder det mycket
om de negativa psykologiska effekterna av
nederlaget härigenom snabbare neutraliseras. På kort sikt är det fråga om en tvekamp: Skall statsministern lyckas i sitt
uppsåt, eller blir det oppositionen som
framgångsrikt myntar begreppet »Palme-:-
förloraren»?
Ur socialdemokratisk synpunkt är emellertid det allvarligaste säkerligen att oppositionen vann valet vid ett utomordentligt högt valdeltagande och mot den
jämlikhetspräglade politik, som skulle bli
den socialdemokratiska signaturen under
hela sjuttiotalet. Ett mobiliseringsval är
alltså inte någon fullödig garanti för att
socialdemokratin blir den gynnade parten.
Åt detta är nu inte mycket att göra. Med
andra ord gäller det att överväga den
politiska inriktningen. Fanns det en
enda entydig och starkt kontroversiell politisk fråga att satsa på, skulle säkerligen
socialdemokratin inte tveka att göra detta. Den begränsade rörelsefriheten utgör
som tidigare påpekats ett hinder. Även
fortsättningsvis kommer naturligtvis jämlikhetskraven att få en framträdande
plats; det tillhör socialdemokratins styrka
att hålla ut tills gynnsammare betingelser
för ett politiskt frågekomplex’ genomslagskraft föreligger. Men kan jämlikhetskraven på tre år få denna tyngd?
Få politiska begrepp har i sig innästlade
så vitt skilda tolkningar som jämlikheten.
Vad den ene väljaren finner viktigast och
riktigast ur jämlikhetssynpunkt sett värderar den andre som mindre angeläget för
att inte säga irrelevant i sammanhanget.
Jämlikhetspolitiken blir något av ett resonemang, därtill alltför lätt utomordentligt invecklat, när denna skall föras ut i
den politiska debatten. Men med en resonerande politik erövras inte initiativet. Har
socialdemokraterna lärt något av årets val
borde det vara, att den egna mångtydigheten i konfrontation med motståndarnas
rakare argumentering framtvingar förklaringar och försvar i stället för attack.
Socialdemokratin förefaller alltså att
under 1970-talets första år möta ett politiskt frostigt klimat. Partiets förtroendekapital är störst, när det gäller social välfärd och trygghet i sysselsättningen. Det
är långt ifrån lika givande, när det gäller ekonomisk politik och inflationsbekämpande åtgärder. Prisstoppet för tanken
till regleringssamhället. En ökad subventionspolitik ter sig sannolik. Denna kan
inte lika lätt döljas som utjämningsåtgärder via transfereringar i statsbudgeten.
Men sysselsättningssvårigheter är långt
ifrån uteslutna i konjunktursvackor. Sammanfaller nedgångssvackan med nästa val
eller blir det en uppgång 1973? Högkonjunkturval har aldrig visat sig bli bra so- 441
cialdemokratiska- det är en av förklaringarna till årets nederlag.
I detta sammanhang skall jag inte gå in
på utrikespolitiken. Även fortsättningsvis
kommer den att spela en betydelsefull roll
i kampen om regeringsmakten. För socialdemokratin och alldeles särskilt statsminister Palme borde det redan dagen efter
valet stått klart, att politiskt förtroende
först och främst vinns på hemmaplan.
Mänskligt att döma bör det bli färre utlandsresor för statsministern valåret 1973.
Nå, oppositionen kan göra misstag. Den
kan framförallt splittras efter att under
1970 arbetat i ett ovanligt avspänt inbördes förhållande. Socialdemokratin behö-
ver inte heller passivt betrakta sina motståndare. Med regeringens initiativmöjligheter och Kanslihusets expertis till förfogande kan politiken formas för att slå in
djupa kilar i oppositionens sammanhållnmg.
Oppositionen
Valsegern 1970- låt vara att ett av de tre
borgerliga partierna förlorade – har främst
haft psykologisk betydelse. Den bröt det
s k enpartiväldet. Två år efter den stora
socialdemokratiska valsegern 1968 kunde
regeringspartiet grundligt besegras. Ett
nytt nederlag hade medfört allvarliga konsekvenser. Det är långt ifrån säkert att
de borgerliga partierna i så fall tills 1973
övervunnit sviterna. Nu kan de i stället
med nyvunnen framtidstro, som föreföll
långt avlägsen ännu i början av detta år,
satsa på ett regimskifte. Däremot var det
inte borgerlighetens bästa efterkrigsvaL I
442
ATP-valet 1958 fick de tre icke-socialistiska partierna till och med någon tiondels
procent över 50 av väljarnas röster.
Trots den psykologiska framgången blev
valet självfallet ett bakslag, därför att regeringsmakten inte kunde erövras. Emellertid bör det vara rätt lätt att bära, eftersom framgången först under valrörelsens
slutspurt tedde sig möjlig. Brytandet av
den socialdemokratiska majoriteten ger
också oppositionen med enkammarriksdagens arbetsmetodik nya möjligheter. Misstroendevotum kan yrkas mot regeringen eller enskild ledamot av denna. Redan denna parlamentariska nyhet bidrar till att
väcka intresse. Ingenting vore farligare än
att missbruka denna, men heller ingenting
allvarligare än att inte utnyttja chansen.
Regeringen tvingas nämligen att i varje
sådan omröstning – och det gäller naturligtvis även en enskild ledamot av statsrådet – förlita sig på kommunisternas stöd.
Det är inte heller vilka kommunister som
helst, som då räddar regeringen eller ett
statsråd från att fällas eller avgå. Det finns
flera stalinister- i Norrbotten s k gammelkommunister – i hr Hermanssons riksdagsgrupp. Hr Palme tvingas alltså att acceptera ett förtroende i parlamentet med hjälp
av röster från de kommunister, vilka öppet hyllat röda armens ockupation av
Tjeckoslovakien.
Trots allt är misstroendeinstitutet något
av ett negativt politiskt instrument. Det
väsentliga för oppositionen är att den 1973
framstår som regeringsdugligare än socialdemokratin. Regeringens anseende kan genom väl valda förtroendeomröstningar undergrävas. För att erövra den politiska
makten krävs emellertid betydligt mera.
Oppositionen måste driva en politik, som
vinner väljarnas förtroende.
Främst av allt krävs det att oppositionens förmåga att bilda trepartiregering ter
sig trovärdig för de många väljarna. I
årets val bidrog moderata samlingspartiet genom sin politik i hög grad härtill. I
lika stor utsträckning måste den uppgiften åvila centerpartiet och folkpartiet i
nästa valrörelse.
Partiernas profiler
Det enda rimliga och politiskt intellektuellt hederliga vore ett gemensamt program. Något sådant är tyvärr inte att
emotse. Det är otvivelaktigt så, att det visat sig räntabelt med tre politiska profiler
– alltid är ett av partierna mera attraktivt
för väljaren än socialdemokraterna. Nackdelen är att det inte ens ger konturer av
ett regeringsprogram – som sådant har
inte ens mittpartiernas gemensamma programskrift i sin mångordighet och därmed
konturlöshet framstått. Om politik är det
möjligas konst, så utnyttjar de tre ickesocialistiska partierna det programmässigt
till den yttersta gränsen.
Arets valutgång torde ha minskat möjligheterna till ett så nära samgående över
hela det politiska fältet, att huvudlinjerna
i ett gemensamt regeringsalternativ kan
presenteras 1973. Man får vara glad om
samarbetsklimatet mellan oppositionspartierna blir lika milt som i årets val. Med
tre fristående partier- i det avseendet spe- !ar programskrivningen i mitten föga roll
– måste man räkna med att dessa i ren
självbevarelsedrift fortsätter att profilera
sig. Det får inte framstå som likgiltigt för
väljarna, vilket av partierna de röstar
med. I det läget blir det en angelägen
uppgift för de samlande krafterna att se
till att den politiska distansen inte blir så
stor, att den inte gör en trepartisamverkan i regeringsställning trovärdig. Det
finns knappast en säkrare väg till ett valnederlag 1973 än ett agerande, som utesluter en bred samling mellan oppositionspartierna i händelse av valframgång. Medvetandet härom borde verka dämpande på
partistrategernas profileringsiver.
För centerpartiet torde det – om herr
Hedlund inte leder sitt parti i val om tre
år- vara särskilt angeläget att demonstrera sin särprägel av alternativparti för de
arbetare, som inte önskar stödja socialdemokratin och finner steget till de moderata eller folkpartiet för långt. Med en
ny ledare för partiet, vare sig det nu blir
herr Fälldin eller herr Antonsson, måste
det också gälla att övertyga väljarna att
valet mellan denne och den då mera etablerade fp-ordföranden Gunnar Helen inte
heller är likgiltigt.
I årets val stabiliserade folkpartiet sin
ställning men återvann inte de väljare
som 1968 förlorades till centerpartiet. Så
stark är ändå inte mittengemenskapen att
folkpartiet inte vill minska distansen, röstmässigt sett, till centerpartiet. En rad goda
resultat i olika valkretsar kan inte undanskymma, att folkpartiet inte förmådde återvinna posten som det ledande oppo- 443
sitionspartiet och att dess väljarandel ligger 8 % under 1950-talets början. Partiets
satsning på närdemokrati är dock väl värd
att fortsätta med. Folkpartiet har här funnit ett tema, som står i samklang med partiets bästa traditioner.
Nå, hur ter sig då moderata samlingspartiets framtid efter årets hårda bakslag? Liksom 1948 hjälper det inte mycket
att partiets politik efteråt vinner allmänt
erkännande, sedan väl både mandat och
väljare i stor skala gått förlorade. Då tog
det fyra år att återvinna förtroendet. Nu
är det tre år till nästa val! Inom partiet
kan man visserligen säga, att precis som
högerpartiet 1948 fick »låna ut» väljare
till Bertil Ohlin tvingades man nu göra
det till Gunnar Hedlund. Inget parti lämnar frivilligt tillbaka väljare. Det beror
alltså uteslutande på de moderata själva
om inte bara ett tillbakaflöde skall ske
utan också nya grupper vinnas för partiets politik.
Politiken är en hoppingivande faktor.
Partiet står samlat kring den linje som
drevs i valrörelsen 1970. Den är både i
takt med dagens och i pakt med den närmaste framtidens krav. Mycket tyder på
att det blir ett för en moderat politik
gynnsamt klimat under detta decennium.
För att ta de möjligheterna till vara måste
inte bara de inre stridigheterna biläggas.
Vad som förloras i kvantitet måste ersättas med kvalitet. Det saknas inte krafter som väl ägnar sig för samhällspolitiska insatser. Det gäller bara att aktivera
dem. Alltfler moderater måste också inse att uppgifterna inom organisationen är
444
väl så viktiga som politiska förtroendeuppdrag. Ett förstärkt samlingsparti lå-
ter sig också väl förenas med ett fortsatt
gott förhållande inom oppositionen. Parollen bör bli att med samlingspartiet stärka denna för att bryta det 1973 fyrtioåriga socialdemekratiska maktinnehavet!
Försvara demokratin
För de demokratiska partierna är det en
gemensam uppgift att konsekvent bekämpa de grupper, som vill rasera demokratin
och bekänner sig till våldet som politisk
arbetsmetod. Det är nog gott och väl att
i högtidliga sammanhang tala om behovet
Lämplig julklapp
av att ständigt återerövra och fördjupa
demokratin. I dag är det än angelägnare
att så försvara den, att de allt allvarligare
hoten mot en verklig folkstyrelse i tid
avvärjes.
1970-talet har alltså gått in med låsta
politiska positioner. Hur skall dessa kunna
brytas? Inledningsvis citerades Andre
Beaufre. Till sist kan därför erinras om
en strategisk anvisning av denne: »Varje
nyhet medför en påtaglig risk, men varje
fasthållande vid rutinen är en på förhand förlorad sak». Var finns den risk
som är värd att tas därför att den kan
bryta dödläget?
Presentkort kan rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 35:-, insättes å
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 727 44- 6
Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner