Print Friendly

Politikens grepp hårdnar om kulturen

Av Katarina O'Nils | 31 oktober 2014

Vem ska bestämma vad som är ”god” och ”dålig” kultur? Vem ska bestämma vilka muséer vi ska gå på? Katarina O’Nils ser förslaget om avgiftsfria muséer som ett exempel på en ökad politisk styrning av kulturen.

Hösten är över oss. I söndags ställdes klockorna om, och på marken ligger löven i sumpiga högar. Det är också läsningens och den stora litteraturens tid. Nobelpriset i litteratur har förkunnats, och Elisabeth Grates lilla förlag får sin andra Nobelpristagare, Patrick Modiano. Försäljningen går genast upp, och förlaget tvingas (till stor glädje, såklart) trycka till större upplagor. För somliga är det en gammal favorit som prisas, för andra en ny favorit som skapas eller en ”borde-läsning” som bara ställs i många hems bokhyllor.

Häromveckan nominerades också 18 titlar till Augustpriset, ett pris som instiftades 1989 för att ”belöna och sätta fokus på de bästa nyutkomna böckerna på svenska varje år” (augustpriset.se). Att få en nominering kan vara pris nog för den enskilde författaren och dennes förlag.

Det finns flera sätt att upptäcka god litteratur. De stora prisen är ett. Hur stor vikt lägger vi vid andras bedömning? Och hur hanteras kulturen bäst i politiken? Helst inte alls, skulle många liberaler resonera. Men nu har Sverige en vänsterorienterad regering vid makten, och kulturbudgeten ökar med 252 miljoner kronor.

Fredrik Segerfeldt skrev förra året boken Befria kulturen från politiken (Hydra förlag, 2013) och har av Martin Aagård på Aftonbladet kallats ”en kulturfiende”. Något orättvist, när man ser till Segerfeldts kärleksförklaring till kulturen och litteraturen och hans arbete, bland annat genom den ovannämnda boken för att befria kulturen från politikens grepp.

Den underliggande frågan i boken är: Varför ska undersköterskan i Säffle subventionera Östermalmstantens besök på Operan? Varför kan inte var och en betala för sina nöjen enligt eget val?

Det är knappast en fientlig inställning att ställa sådana frågor.

Det senaste exemplet på politisk klåfingrighet som kostar mer än det smakar är när den nya MP-märkta kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke låter återinföra avgiftsfritt inträde på museerna.

Rättare sagt, de statliga museerna Stockholm. Den ”rättvisa politiken” innebär oftast ett system i vilket man skiljer på folk och folk – och påstår att man gör motsatsen. De som inte bor i Stockholm får snällt betala via skattsedeln för att sedan behöva ta sig till storstan för lite gratiskultur.

Gratis museiinträde signalerar ”slit och släng”. Urvalet har gjorts av någon annan. Museibesökaren gör inte ett val baserat på vad han eller hon helst vill gå och se, utan baserat på vad regeringen anser att vi ska se.

Låt barn gå gratis och skolklasser uppleva ett brett utbud för en god bas inför vuxenlivet. Det må vara berikande. Men det är inte berikande att ge bort saker gratis bara för sakens skull, eller för att verka vara ”hyvens personer” som man borde rösta på.

Det är inte bara liberalt sinnade personer som ogillar tanken på att politiken är inne och styr kulturen. När man skulle införa en statlig kulturpolitik sa den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander: ”Det hela är ju så fantastiskt vansinnigt att man inte riktigt förstår vad vi håller på att hamna i. När vi är så rädda för att kränka friheten på det ekonomiska området, skulle vi utan någon rädsla börja centraldirigera våra medborgares själsliv.” (Segerfeldt 2013, sid 46)

Men dagens socialdemokrater gick alltså till val på gratisentréer på museer.

I sin bok Befria kulturen från politiken påminner Fredrik Segerfeldt oss om statens kärnuppgift: att skydda oss från varandra och från utomstående hot. Men när samhället mår förhållandevis bra och har uppnått en viss standard tycks den grundläggande rollen blekna och uppgifterna för staten öka.

I och med höjningen på 252 miljoner kronor ligger nu kulturbudgeten på 7,1 miljarder kronor. Enligt statsrådet Bah Kuhnke är det en tydlig kulturpolitik den nya regeringen har, och ”den ska skapa förutsättningar, en bra jordmån, för den fria kulturen att utvecklas i” (Regeringens hemsida 23/10). Är det verkligen så tydligt?

Tydlig med vad han tyckte var däremot författaren Vilhelm Moberg (1898-1973). För honom var historien en kamp mellan det hårt arbetande och initiativrika folket och en plundrande och maktfullkomlig överhet. Staten beskrev han som ”ett odjur utan moral och utan sinne för lyrik” (ur Frihetens klassiker av Bengtsson & Norberg, Timbro 2003, sid 198).

Vem ska säga att ”det här” är bra, och ”det här” är dålig kultur? För litteraturens del är det under hösten till viss del den jury som beslutar om nomineringar till Augustpriset och Svenska Akademien som utser en Nobelpristagare – men till den största delen är det, och bör vara, läsarna.

I allt större utsträckning ser vi inom litteraturen en befrielse genom ökad närhet mellan konsument och producent. Egenutgivningen fortsätter att växa, och små förlag har tagit på sig rollen att förmedla den smala litteratur som de stora förlagen inte ser som bästsäljande succéer. Även de som belönas med Nobelpris och Augustpris har fortfarande läsaren som sista beslutsfattare beträffande vad som faktiskt är bra och dålig kultur.

Det kan man behöva påminna sig om när den nya regeringen fattar beslut om vilka museer vi borde och inte borde gå på.

Katarina O’Nils är skribent och poet, verksam som förlagsredaktör på Timbro.

Politiskt spel för gallerierna?

Här blir det fri entré: Armémuseum, Etnografiska museet, Flygvapenmuseum, Hallwylska museet, Historiska museet, Kungl. myntkabinettet, Livrustkammaren, Marinmuseum, Medelhavsmuseet, Moderna museet, Nationalmuseum, Naturhistoriska riksmuseet, Sjöhistoriska museet, Skoklosters slott, Statens centrum för arkitektur och design, Världskulturmuseet och Östasiatiska museet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner