Print Friendly

PJ Anders Linder; Byalagets diskreta charm

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

närvarande i amerikansk samhällsdebatt.
De stora perspektiven ligger närmare till
hands än här i Europa där vi nu sedan
länge vant oss vid medelmåttighet och
långsamt förfall.
Jag fann Kennedys bok föga intressant
annat än som ett fenomen; dvs intressant
på samma sätt som New Yorkerteckningen är intressant. Kennedy lyckades under
en tid introducera en historisk determinism som ett debatterna i presidentvalrö-
relsen. Protektionismen gynnades av
Kennedys argumentation – ty om hoppet
är ute så är det dags att börja bygga Fortet
Amerika för att rädda vad som räddas
kan.
Amerikansk protektionism av 80-talssnitt ligger oftast nära den isolationism
P J ANDERS LINDER:
257
som var så stark på 20- och 30-talen. Bokens behandling av de ekonomiska frå-
gorna är allt annat än imponerande. Frå-
gan om skattetryckets betydelse för den
ekonomiska vitaliteten – och liknande
frågor som belyser ekonomins dynamiska
sida – tas inte upp till seriös behandling.
De politiska beslutsfattarna tillskrivs en
roll som de måhända haft i forna stormakter men som de inte har och sannolikt aldrig kommer att få i USA – åtminstone inte innan det är dags för det amerikanska
· rikets nedgång och fall. Så länge det är
ekonomins aktörer på marknaden som
har huvudrollen i amerikansk samhällsutveckling – inte politikerna – så torde det
nämligen vara för tidigt att börja förutspå
undergången.
Byalagets diskreta charm
E
uropadiskussionen har åter ta~t
fart. Bör Sverige gå med i EG? Ar
internationell integration över huvud taget av godo? Hör vi till den västeuropeiska kultursfären eller bör vi, som
t ex Per Gahrton förespråkar i en nyutkommen bok, i stället söka utveckla samarbetet med de nordiska länderna å ena
sidan och med u-länderna å den andra?
Frågorna är många och någon bred konsensus har ännu inte hunnit bildas.
Du sköna gamla värld. sekretariatet för
Framtidsstudier 1987
Framför allt socialdemokrater och representanter för fackföreningarna uttrycker
dubier vad beträffar ett svenskt medlemskap i EG. De tycks misstänka att liberaler och konservativa använder frihandelsoch kulturargument endast i akt och mening att underordna Sverige ett system,
som skulle omöjliggöra de långtgående
offentliga ingreppen i det svenska samhället. De tror att EG-vännerna försöker liberalisera Sverige smygvägen.
Och kanske har de rätt när de vill göra
gällande att ett svenskt EG-medlemskap
skulle innebära att Sverige ympas med
tankar från en annorlunda tradition. Det
menar åtminstone idehistorikern Maciej
Zaremba i ”Byalagets diskreta charm eller
258
Folkhemmets demokratiuppfattning”, en
av texterna i uppsatssamlingen Du sköna
gamla värld.
Zaremba diskuterar och försöker härleda det ända tills helt nyligen oomtvistade motståndet mot att komplettera den
svenska demokratins strikta majoritetsprincip med en katalog över medborgerliga fri- och rättigheter. Sådana politiska
frizoner, som utgör en viktig del av den
europeiska idetraditionen, visar sig aldrig
ha funnit fotfäste i Sverige. Det är naturligtvis en av förklaringarna till svenska
statstjänstemäns våldsamrna indignation
över de fällande domar som då och då
drabbar svenska staten vid Europadomstolen i Strasbourg: varför skulle inte
överheten få agera som den finner för
gott?
Att den svenska centralmakten aldrig
har behövt känna några begränsningar,
förklarar Zaremba med de speciella sociala förhållanden som rått här. Det har
aldrig funnits någon stark aristokrati, som
förmått staka ut en sfär, skyddad för kronans makt och inflytande. Vid 1600-talets
början fanns i själva verket endast drygt
400 adliga manspersoner, och de som tillkom fram till år 1700 var i huvudsak statstjänstemän och officerare, som hade
monarken personligen att tacka för sin
upphöjelse.
På så sätt bildades aldrig några oberoende maktcentra, som kunde bjuda centralmakten spetsen. Detta, tillsammans
med den svenska bondeklassens enastå-
ende politiska styrka, innebar att jämlikheten tidigt utvecklades till en kraftfull
överideologi. Den individualism, som
fann sin näring i den europeiska aristokratin och dess gentlemannaideal, nådde
aldrig Ultima Thule.
Att jämlikheten blev sakrosankt förde i
och för sig det goda med sig, att Sverige
slapp undan det värsta av privilegierade
gruppers självsvåld och excesser och därmed följande politiska spänningar. Men
det innebar också att den sociala grogrund för läror om människors fri- och
rättigheter, som Europas katolska tankeliv och aristokratiska individualism hade
skapat,kom att lysa med sin frånvaro. Det
blev suspekt att kräva en privatsfär,vilken
myndigheterna inte äger tillträde till. Så-
dant uppfattades som krav på personliga
privilegier, främmande för Sveriges politiska tradition. När den allmänna rösträtten kom, blev majoritetsprincipen raskt
ny överideologi, intellektuellt framburen
av Hägerström, Lundstedt m fl, som gjorde sitt ytterstaför att rasera de idealistiska
tankebyggnader som eventuellt kunde ha
sluppit in den akademiska bakvägen.
Zarembas analys är bestickande och
full av fascinerande exempel. Så kan han
som exempel på jämlikhetstankens tidiga
dominans citera landshövding Nils Reuterholm från 1735:
Ett stånd vore nog, och thet bleve bonde
ståndet – alla lika goda och lika utlagor,
then ena som den andra, bonde, prest,
adel lika mycket, alt som han vore jordbrukare til. Adeln kunde äntlig få heta
adeln för utlänningens skull, men inga
privilegier, inga förmoner, then ena mer
än den andra, som i England är, utan
hvar en skattas för bättre karl, som han
vore kronan nyttig till, mer eller mindre.
Dock slåss man av den starka determinismen i Zarembas resonemang. Den
svenska mentaliteten tycks en gång för
alla given, och den bestämmer hur våra
institutioner kommer att se ut. Ideers
makt tillmäts ringa eller ingen betydelse.
Men historien visar samtidigt upp exempel på att andra värden än likhet har
kunnat vinna brett stöd hos allmänheten.
Förenings- och religionsfriheterna utgör
bara två exempel på rättigheter som i dag
torde vara ordentligt förankrade i den
svenska mentaliteten. Det var de inte för
hundrafemtio år sedan. Och fårska opinionsundersökningar visar att en stor majoritet av det svenska folket (90 procent,
enligt en färsk undersökning från Nä-
ringslivets Ekonomifakta) anser att äganderätten är viktig.
Problemet är, att inte ens de rättigheter
som inte betraktas som luftiga abstraktioner utan åtnjuter genuint folkligt stöd,
accepteras av det politiska systemet och
kodifieras. De folkvalda, vilken schattering de än representera månde, sluter sig
samman som ett brödraskap och vägrar
att ålägga sig själva restriktioner. Först
under sjuttiotalet försågs den svenska
ELISABETH PRECHT:
Österrike 50 år efteråt
”~anske tvingas (genom valet av
Kurt Waldheim till president)
etta land att bearbeta sitt förflutna, erkänna sitt personliga misslyckande och därigenom påbörja det sorgearbete som är nödvändigt för en positiv
framtid”.
Denna verkningsfulla men ack så beska
medicin förskrivs österrikarna av en
österrikare: psykoterapeuten Erwin Ringel. Han stack ut hakan hösten 1987 och
orsakade mycket debatt med boken ”Zur
~– -~-
259
grundlagen med en rättighetsförklaring,
och den bär starka drag av urvattnad
kompromiss. Ingen drog på allvar en lans
för ett skydd av fri- och rättigheter av det
slag som man återfinner i de amerikanska
och förbundstyska författningarna.
Vårt ”oeuropeiska” förhållande till frioch rättigheter är alltså att söka dels i vår
egen icke-feodala historia (och allmänna
kulturella torftighet: varken kyrka eller
borgarklass var tillräckligt starka för att
generera egna värdestrukturer, vilket Zaremba också påpekar), dels i det svenska
politikersamhällets starka enighet om att
inte ge valmännen möjlighet att inskränka
kronans makt.
Båda dessa grundvalar för den svenska
maktpositivismen håller på att urholkas i
takt med att våra relationer med andra
länder intensifieras, och naturligtvis skulle en integration med EG påskynda den
processen. Det vore välkommet.
Gesundung der österreichische Seele”
(För den österrikiska själens tillfrisknande).
Det finns mycket som talar för att
österrikarna blivit allt mer benägna att se
sig själva som gärningsmän och inte bara
offer för Hitlers dröm om ett Stortyskland. Enligt en opinionsundersökning publicerad i april 1988 var det – före 11
mars och 50-årsminnet av Hitlers inmarsch i Österrike – 48 procent som ansåg Österrike vara Hitlers första offer.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner