Peter J Olsson; Den dödförklarade opartiskheten
2004
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PETER J OLSSON OM
den dödförklarade opartiskheten
A
merikanska tv-kanalen CBS använde förfalskade dokument för att
försöka nita president Bush. De gick på ett ordentligt bakslag, men även i
Sverige ledde USA-valet till en mediaskandaL
-Jag tycker inte att svenska medier har något som
helst krav på sig på opartiskhet när det gäller valet i
USA, förklarade Sveriges Radios Cecilia Udden. Och
hade därmed råkat prata bredvidmun och bekräfta
vad alla trott om Sveriges Radio och Sveriges Television.
SÅ FÅR MAN INTE SÄGA, och hon avstängdes
raskt över presidentvalet som programledare
för magasinet Konflikt och portades från valvakan. Därmed ansåg sig public service-företaget ha gjort sitt, men så är det knappast.
Cecilia Udden är visserligen ett gott exempel på tendentiös journalistik, meningalunda det värsta exemplet. Hon har
själv hörts framföra klagomål på hur
hon som USA-korrespondent skickades ut på omöjliga uppdrag när hemmaredaktionen tänt på den senaste antiamerikanska vandringssägnen.
Och mycket av den till volymen ganska
omfattande bevakningen av presidentvalet
är informationsfattig till gränsen för aneroxia.
Det är till exempel näst intill omöjligt att ur svenska
media få en korrekt bild av vad de olika kandidaterna
föreslår.
Sveriges Radios reaktion på Uddens uttalande är
egentligen märklig. Ett par veckors avstängning vid
valet, som om hon skulle hindras från att påverka valutgången i USA. När problemet är ett annat. Nämligen den ideologiska obalansen i tv och radio.
U
DDEN-AFFÄREN fick rader av monopoljournalister att ställa sig upp och försvara ”det personliga
reportaget” eller förklara att opartiskilet är både omöjlig och irrelevant.
Och visst finns det en sanning i att reportage som
tar sin utgångspunkt i personliga mikroiakttagelser
har sitt värde. Och att alla människor förstås har sina
egna värderingar.
En journalistisk opartiskhet handlar emellertid
111 1Svensk Tidskrift.12oo4, nr 61
just om att sätta sig över sina fördomar och kunna
kompensera för dem. Det är därför vi har olika tumregler, som att låta båda sidor komma till tals, som
att föra historien framår mer med citat och fakta än
omdömen.
OPARTISKHET ÄR EN FRÅGA OM journalistisk professionalism.
Denna journalistiska professionella opartiskhet
kan mycket väl användas även när man skriver synnerligen partiska tidningsartiklar, till exempel ledare.
Då finns en redovisad ståndpunkt, men kravet att rättvisande redogöra även för motståndares åsikter fungerar bra. Att argumentera mot den starkaste formuleringen av en uppfattning man bemöter är inte bara
hederligast, utan också effektivast.
En ren och absolut opartiskhet kanske är ett ouppnåeligt ideal. men det går utmärkt att sträva efter att
nå så nära idealet som möjligt. Man kan nå en större
yrkesskicklighet om man bara försöker.
När så många journalister känner sig tvungna att
gå ut och berätta att det i journalistiken är omöjligt att
frigöra sig från sina åsikter är det svårt att tolka det
annat än som ett erkännande. Nämligen av att man
inte riktigt har lyckats leva upp till idealet. Ja, man
kanske inte ens har försökt!
DET HADE INTE BEHÖVT vara ett stort problem för
public service, med sitt krav på opartiskhet. Om
summan av alla dessa hejdlöst subjektiva och partiska
journalister hade gett en balanserad bild så kunde det
väl ha gått an.
Det stora problemet kommer först när alla partiska journalister vinklar sina reportage åt ett enda
håll. Om det nästan alltid är vissa sorters uppfattningar som göms undan medan andra får komma till
tals.
Tyvärr är det just detta som är fallet i Sverige i dag.
Peter JOlsson (peter.j.olsson@kvp.se) är politisk redaktör för Kvällsposten.
den dödförklarade opartiskheten
A
merikanska tv-kanalen CBS använde förfalskade dokument för att
försöka nita president Bush. De gick på ett ordentligt bakslag, men även i
Sverige ledde USA-valet till en mediaskandaL
-Jag tycker inte att svenska medier har något som
helst krav på sig på opartiskhet när det gäller valet i
USA, förklarade Sveriges Radios Cecilia Udden. Och
hade därmed råkat prata bredvidmun och bekräfta
vad alla trott om Sveriges Radio och Sveriges Television.
SÅ FÅR MAN INTE SÄGA, och hon avstängdes
raskt över presidentvalet som programledare
för magasinet Konflikt och portades från valvakan. Därmed ansåg sig public service-företaget ha gjort sitt, men så är det knappast.
Cecilia Udden är visserligen ett gott exempel på tendentiös journalistik, meningalunda det värsta exemplet. Hon har
själv hörts framföra klagomål på hur
hon som USA-korrespondent skickades ut på omöjliga uppdrag när hemmaredaktionen tänt på den senaste antiamerikanska vandringssägnen.
Och mycket av den till volymen ganska
omfattande bevakningen av presidentvalet
är informationsfattig till gränsen för aneroxia.
Det är till exempel näst intill omöjligt att ur svenska
media få en korrekt bild av vad de olika kandidaterna
föreslår.
Sveriges Radios reaktion på Uddens uttalande är
egentligen märklig. Ett par veckors avstängning vid
valet, som om hon skulle hindras från att påverka valutgången i USA. När problemet är ett annat. Nämligen den ideologiska obalansen i tv och radio.
U
DDEN-AFFÄREN fick rader av monopoljournalister att ställa sig upp och försvara ”det personliga
reportaget” eller förklara att opartiskilet är både omöjlig och irrelevant.
Och visst finns det en sanning i att reportage som
tar sin utgångspunkt i personliga mikroiakttagelser
har sitt värde. Och att alla människor förstås har sina
egna värderingar.
En journalistisk opartiskhet handlar emellertid
111 1Svensk Tidskrift.12oo4, nr 61
just om att sätta sig över sina fördomar och kunna
kompensera för dem. Det är därför vi har olika tumregler, som att låta båda sidor komma till tals, som
att föra historien framår mer med citat och fakta än
omdömen.
OPARTISKHET ÄR EN FRÅGA OM journalistisk professionalism.
Denna journalistiska professionella opartiskhet
kan mycket väl användas även när man skriver synnerligen partiska tidningsartiklar, till exempel ledare.
Då finns en redovisad ståndpunkt, men kravet att rättvisande redogöra även för motståndares åsikter fungerar bra. Att argumentera mot den starkaste formuleringen av en uppfattning man bemöter är inte bara
hederligast, utan också effektivast.
En ren och absolut opartiskhet kanske är ett ouppnåeligt ideal. men det går utmärkt att sträva efter att
nå så nära idealet som möjligt. Man kan nå en större
yrkesskicklighet om man bara försöker.
När så många journalister känner sig tvungna att
gå ut och berätta att det i journalistiken är omöjligt att
frigöra sig från sina åsikter är det svårt att tolka det
annat än som ett erkännande. Nämligen av att man
inte riktigt har lyckats leva upp till idealet. Ja, man
kanske inte ens har försökt!
DET HADE INTE BEHÖVT vara ett stort problem för
public service, med sitt krav på opartiskhet. Om
summan av alla dessa hejdlöst subjektiva och partiska
journalister hade gett en balanserad bild så kunde det
väl ha gått an.
Det stora problemet kommer först när alla partiska journalister vinklar sina reportage åt ett enda
håll. Om det nästan alltid är vissa sorters uppfattningar som göms undan medan andra får komma till
tals.
Tyvärr är det just detta som är fallet i Sverige i dag.
Peter JOlsson (peter.j.olsson@kvp.se) är politisk redaktör för Kvällsposten.