Print Friendly

Peter Egardt; Att avveckla utvecklingen

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PETER EGARDT:
Att avveckla utvecklingen
Det nu gällande systemet för intagning
till högskolan tar inte vara på begåvade
ungdomar. Arbetslivserfarenhet
värderas t ex högre än faktiska
kunskaper. Tillträdesutredningens
förslag innebär ett tillnyktrande från
socialdemokraternas sida men mycket
återstår att göra, skriverförfattaren som
är moderat representant i utredningen.
Peter Egardt är chefför den moderata riksdagsgruppens kansli och var
samordnare för bl a utbildningsfrågor
under den senaste trepartiregeringen.
Inget samhälle utvecklas utan kunskaper
och ideer. Våra universitet har av tradition och sedan lång tid tillbaka varit de
främsta bärarna av vårt kunskapsarv och
den främsta garanten för kunskapsutveckling, även – eller kanske framför
allt – som ett resultat av konfrontationen mellan olika ideer. Från att från
böljan i huvudsak ha varit yrkesinrättningar för blivande präster och ämbetsmän utvecklades universiteten under
1700- och 1800-talen till att bli kunskapsinstitutioner för fler och fler människor.
Vid universiteten kunde människornas
nyfikenhet på kunskaper stillas eller fördjupas och vid universiteten kunde man
odelat ägna sig åt att ”söka efter Sanningen”.
Universiteten var i princip öppna för
alla som hade håg och fallenhet för högre
studier och forskning. Detta är också
nödvändigt om man strävar efter ett universitetsväsende som står fritt från
makthavarnas pekpinnar och avgörande
inflytande, ett universitetsväsende som
inom sig skall rymma alla upptänkliga
åskådningar och personligheter, ett universitetsväsende som skall kunna ifrågasätta etablerade sanningar och ett universitetsväsende vars samtliga ingående
ingredienser tillsammans skall kunna bilda en helhet (universitas).
Absurd jämlikhetsfilosofi
Det offentliga inriktade sitt intresse på
att i första hand se till att både den obligatoriska och den frivilliga skolan blev
så bra som möjligt. Inom gymnasiets ram
skapades utbildningsvägar som var
tänkta att i huvudsak vara en förberedel- 90
se för högre studier. studentexamen i
universitetens regi ersattes 1863 av studentexamen på gymnasieskolorna men
med censorer hämtade från universiteten.
l samband med reformen av gymnasiet
drygt ett sekel senare försvann också
studentexamen och därmed den tidigare
nära kopplingen mellan gymnasium och
högre utbildning. Gymnasieskolan inkorporerade den tidigare fackskolan och yrkesskolan och blev mer enhetlig, bl a
som en följd av socialdemokraternas traditionella nedvärdering av andra kunskaper än teoretiska. l deras föreställningsvärld är teoretiska kunskaper ”finare”
än praktiska färdigheter. Deras botemedel är att försöka införa mer och mer
teori inom ramen för praktisk utbildning
och mer och mer praktik inom ramen för
den teoretiska. Jämlikhetsfilosofin får
här ett av sina mer absurda utslag.
Socialdemokraternas tanke är uppenbarligen att alla när de lämnar skolan
skall stå på så likartad nivå som möjligt i
samtliga skolämnen. Elevernas olika begåvningsprofiler negligeras. Intresse och
talang stimuleras inte. Resultatet blir
ofta skolleda och vantrivsel. Eventuell
motivation för fortsatta studier försvagas. Omedvetna – eller kanske t o m
obekymrade – om dessa katastrofala
följder gick socialdemokraterna vidare i
sin reformiver när väl skolan var ”avklarad”. Nu var det universitetens tur.
De socialdemokratiska ”reformatorerna” började att mer och mer ifrågasätta syftena med den högre utbildningen, vilket dock sällan framställdes i klara
verba.
Det fria tillträdet till en stor sektor av
den högre utbildningen hade länge varit
en garanti för att alla med tillräckliga
förkunskaper skulle få en möjlighet till
högre studier. studiemedelssystemet
hade under 1960-talet byggts ut för att ge
också studenter från vad som brukar kallas icke studiemotiverade hemmiljöer
samma ekonomiska möjligheter som
andra till högre studier. Den s k solida·
riska lönepolitiken hade ännu inte slagit
igenom fullt ut och de studerande vid de
högre läroanstalterna var tillräckligt tå
för att efter avklarad examen också vara
mer eller mindre garanterade bra och
välbetalda jobb.
Jämlikhetsfilosofinfår här ett
av sina mer absurda utslag.
All universitetsutbildning spärras
Viss universitetsutbildning hade emeller·
tid sedan länge varit spärrad. Det gällde
t ex snävt yrkesinriktad utbildning, ut·
bildning som bara kunde ta emot ett begränsat antal studerande på grund av tex
tillgången till laborationsplatser och ut·
bildning som var extremt dyr. Utbildningsexplosionen i slutet av 1960- och
början av 1970-talet ledde till att socialdemokraterna av kortsiktiga samhällsekonomiska skäl ansåg att all högre ut·
bildning måste spärras.
De sista resterna av den fria sektorn
försvann 1979. Redan två år tidigare
hade den s k högskolereformen trätt i
kraft. Socialdemokraterna och center·
partistema – i högskolefrågor lierade sedan ett antal år – hade drivit igenom ett
nytt studieorganisatoriskt system, som
innebar att universitetens tidigare roll av
fria kunskapssökare och sanningssägare
förändrats mot att mer vara en form av
högre yrkesinriktad utbildning. Kanske
trodde man att man med yrkesbeteckningarna lättare skulle kunna få barn från
lägre socialgrupper att satsa på högre utbildning.
När all universitetsutbildning hade blivit spärrad fanns givetvis risk att enbart
de med de högsta betygen från gymnasieskolan skulle ges tillträde till högre
utbildning. Barn från de högre socialgrupperna får nämligen oftast de högsta
skolbetygen. Av detta drog man emellerDe borgerliga regeringarna
lyckades trots starka moderata
påtryckningar inte förändra antagningssystemet i grunden.
tid inte slutsatsen att det var nödvändigt
att mer individualisera skolutbildningen.
l stället inriktade man sig på att förändra
reglerna för tillträde till högskolan. Samtidigt hade studiemedelssystemet böljat
bli alltför dyrt. Bidragsdelen hade successivt sjunkit från de ursprungliga 25
procenten till under tio procent. Lönerna
hade alltmer nivellerats. Arbetsmarknaden för akademiker hade förvärrats och
akademikerarbetslöshet hade böljat inträda på vissa områden. Eftersom s k arbetarbarn traditionellt är mer rädda för
skuldsättning än de som kommer från
högre socialgrupper, eftersom det inte är
traditionellt att se kunskaper som ett mål
i sig i hem som saknar studietraditioner
och eftersom de lägre socialgrupperna
inte är benägna att riskera eventuella
jobb genom att genomgå en osäker utbildning, blev följden oundviklig: den so- 91
ciala snedrekryteringen till högskolan
förstärktes.
Det nya antagningssystemet
I högskoledebatten började alltmer talas
om att det fanns en mängd outnyttjade
begåvningsreserver, som inte togs tillvara inom den högre utbildningen och
forskningen. Den naturliga slutsatsen
borde ha varit att man inom skolans ram
hade försökt att uppmuntra och stimulera dessa reserver och att man eventuellt
med särskilda prov skulle kunna ta in
dem som inte hade kunnat göra sig själva
full rättvisa i skolan. Socialdemokraterna resonerade emellertid inte alls på detta sätt. Högre utbildning blev i stället en
”rättvisefråga”. Barn med olika social
bakgrund skulle ha samma möjligheter
till högre utbildning, i stort sett oavsett
vilka förkunskaper de enskilda individerna hade eller vilka prognoser för studieframgång på universiteten man kunde
göra för deras del.
För att göra det möjligt för dem som
tidigare hade gått fackskola eller yrkesskola – nu tvåårig gymnasieskola –
sänktes förkunskapskraven till högre utbildning. För allmän behörighet skulle
det bara krävas tvåårig gymnasieutbildning. De sökande delades in i olika grupper beroende på vilken utbildningsbakgrund de hade. Arbetslivserfarenhet blev
meriterande. Proportionell kvotering
mellan de olika grupperna infördes. Detta och annat ledde givetvis till att den
sociala snedrekryteringen till högskolan
ökade i stället för att minska, att studerande med otillräckliga förkunskaper
togs in till högre utbildning med personliga tragedier som följd och till stora
92
samhällsekonomiska kostnader, medelåldern för de antagna höjdes mm.
De borgerliga regeringarna lyckades
trots starka moderata påtryckningar inte
förändra antagningssystemet i grunden,
framför allt på grund av att centern
kände sig förpliktad att vidhålla sin tidigare högskolepolitik.
Tillträdesutredningens förslag
Nu har emellertid pendeln böljat svänga.
Den s k tillträdesutredningen har nyligen
lagt fram ett betänkande med förslag till
en radikal förändring av hela tillträdessystemet. Utredningen konstaterar bl a
att antagningssystemet har marginell betydelse för den sociala rekryteringen till
högskolan. Insatser måste framför allt
göras i skolan och i hemmen. Högre krav
måste ställas för tillträde till högskolan.
Genom högskoleprov skall elever ges en
andra ”chans” att komma in på högskolan. Betygens värde ökar.
Socialdemokraternas ändrade inställning är emellertid en omvändelse under
galgen och delvis endast skenbar. Förslaget genomsyras, trots de föreslagna
förändringarna, av den socialdemokratiska tanken på att tillträdessystemet
kan skapa någon typ av social rättvisa
mellan olika grupper. Detta manifesteras
bl a i att elever från tvåårig gymnasieskola fortfarande skall ha allmän behörighet
även för längre och mer krävande akademisk utbildning, att s k konkurrenskomplettering av betygen inte skall vara tillå-
ten och att arbetslivserfarenhet skall
meritvärderas, om än icke i samma omfattning som tidigare.
Alla skall ha lika möjligheter att genomgå högskoleutbildning oavsett vilka
deras förutsättningar är. Man kan i för·
slaget spåra tankar om att arbetarball
skulle vara dummare än andra. För del
skull blir det nödvändigt att genom Spof
ciella regler garanterajust dessa plats v·
högskolan. De ovan nämnda ingredie
serna är exempel på detta. Man skall in
tro att man är någonting bara för att m
har skaffat sig vissa teoretiska kuns
per. I själva verket borde alla skaffa s·
arbetslivserfarenhet innan de går vid
till högre studier.
Man kan iförslaget spåra tankar om att arbetarbarn skulle
vara dummare än andra.
Meritvärderingen av arbetslivse
renhet kommer också att leda till att
för hårt eftertraktad utbildning kom
att bli ett obligatorium med sådan e
renhet. För mycket eftertraktad utbi
ning kan det t o m bli fråga om att
måste ha förvärvsarbetat i sju år för
vara konkurrenskraftig om man inte
turen att komma med bland dem som
in direkt på sina betyg. Konkurrensko
plettering kan endast ske på detta ·
Begåvningar som genom högre stud”
och eventuell forskarutbildning c
forskning skulle kunna tillföra samh·· a
en mängd positivt tvingas i stället
skaffa sig arbetslivserfarenhet, vilk e
som helst. Våra parker blir fulla av lö t
krattande presumtiva universitetsstu
rande som bara väntar på att få ta s
högskoleplats i anspråk. Samtidigt tar E
jobb från alla dem som inte har sam n
aspirationer. Medelåldern vid antagni k
till högre utbildning förblir alldeles fci
hög.
Enligt min mening måste Sverige, som
är ett litet land, på alla sätt försöka ta
tillvara all den begåvning som finns i vårt
land. Detta kan vi inte uppnå om det är
någon typ av sociala rättviseskäl som
skall styra vilka som skall ges möjlighet
till högre utbildning och forskning. I stället måste vi stimulera och utveckla den
begåvningsprofil som finns hos varje enskild individ. För att uppnå detta krävs i
första hand att skolans undervisning individualiseras på ett helt annat sätt än i
dag och att man bättre försöker ta tillvara det unika i varje personlighet. I stället för att hålla tillbaka eleverna skall
man försöka uppmuntra eleven att på de
områden där han eller hon är bäst försöka spränga sina gränser och sina möjligheter.
De studerande måste ges sådana ekonomiska möjligheter under sina högskolestudier att inte någon av ekonomiska
käl avstår från de önskade studierna.
Akademisk utbildning måste också värderas på ett helt annat sätt vid lönesättningen i ”akademiska” yrken. Tillträdet
till högre utbildning bör i största möjliga
utsträckning vara fritt. Detta skall inte
behöva leda till någon akademikerarbetslöshetsexplosion. De studerande vet
oftast mycket bättre än statsmakterna att
anpassa sig efter förändrade arbetsmarknadsutsikter. Viss utbildning kommer
emellertid alltid att behöva ha tillträdesbegränsning.
Skärp förkunskapskraven
Enligt min mening måste tillträdessystemet till högskolan ha sin grund i de sö-
kandes faktiska kunskaper. Behörighetsreglerna skall garantera att de som antas
också har tillräckliga förkunskaper för
93
att klara av de tilltänkta studierna. Urvalsreglerna skall utformas så att de studerande som har de bästa förkunskaperna och den bästa studieprognosen – den
största sannolikheten för att med gott
resultat klara av studierna – antas. Behörighets- och urvalsreglerna skall inte
användas som ”fördelningspolitiska” instrument. Detta är – vilket erfarenheterna av nuvarande system klart dokumenterat – dömt att misslyckas. Det är dessutom – vilket är värre – cyniskt mot de
studerande som antas utan att ha tillräckliga förutsättningar för att klara av
Behörighets- och urvalsreglerna skall inte användas som
”fördelningspolitiska” insfrument.
studierna samtidigt som det innebär att
vi i Sverige inte tillvaratar våra personella och materiella resurser på det sätt som
är nödvändigt om vi även framgent skall
kunna bibehålla och vidareutveckla vårt
välstånd.
Endast på detta sätt kan vi garantera
att all den begåvning som finns i alla
socialgrupper tillvaratas på bästa sätt.
Endast på detta sätt kan vi garantera att
vi maximalt tar tillvara de personella förutsättningar som finns i vårt land. Endast på detta sätt kan vi garantera att vår
inneboende kunskapspotential bäst tas
tillvara och att konfrontationen mellan
olika ideer och åsiktsriktningar blir så
fruktbärande som möjligt.
Med den socialdemokratiska inställningen att tillträdessystemet till högre utbildning framför allt skall befrämja social
rättvisa fortsätter vi att avveckla utvecklingen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner