Print Friendly

Personlig integritet – en lyx från den förgångna?

Av Redaktionen | 27 augusti 2006

Av Pär Ström
När George Orwell 1949 publicerade sin berömda roman ”1984” ansträngde han sig förmodligen för att dikta upp den värsta övervakningsstat han kunde tänka sig. I säkerhetens namn, och för att bekämpa en osynlig fiende i ett evigt och ovinnbart krig som ingen vanlig medborgare kunde se, hade myndigheterna i landet Oceania monterat seende ögon i alla hem. Diktatorn ”Storebror” kunde därför se varje medborgare hela tiden.

Sedan boken kom ut har ”1984” tjänat som symbol för en motbjudande övervakningsstat, och dess avskräckande effekt har sannolikt i stor utsträckning bidragit till att bromsa tendenser från myndigheter i olika länder att snoka på sina medborgare. Kort sagt kan man säga att personlig integritet har setts som ett mycket viktigt värde i västerländska demokratier. Fram till den 11 september 2001, det vill säga.

Better out of privacy than dead

Nu framstår nämnda värderingar som ett nostalgiskt eko från det förflutna. De flesta av våra politiska ledare hävdar att ”kriget mot terrorismen” gör det nödvändigt att acceptera ”vissa inskränkningar i den personliga integriteten”. Verkligheten bakom denna förskönande omskrivning är en global trend med grova kränkningar av grundläggande medborgerliga och mänskliga rättigheter, inte minst rätten till sitt privatliv. Rätten för varje människa att ha en privat, personlig sfär utan insyn utmanas nu av regeringarna i många länder, inte minst inom EU. Under det kalla kriget användes den uppgivna frasen ”better red than dead”. Även om det ännu inte har sagts offentligt verkar dagens motsvarande devis vara ”better out of privacy than dead”.

Den satsen kräver granskning. Tvingas vi verkligen välja mellan dessa två extremer? Eller använder den politiska nomenklaturan – vår tids adel – människors djupa rädsla för död och katastrofer för att utöka sin egen maktsfär?

Man ska inte glömma att den politiska klassen i denna fråga lever i nära symbios med den mäktiga mediaindustrin, som har ekonomiska skäl att ge terrorism och annat våld ett mycket större utrymme än vad som är sakligt motiverat. Resultatet blir att ”vanliga” människor upplever att terrorister utgör en konkret och allvarlig risk i deras vardagsliv, även om sannolikheten att falla offer för ett terroristattentat är mikroskopisk även i de mest utsatta länderna såsom Storbritannien. Samtidigt kan man ironiskt nog konstatera att samma rädda människor ofta frivilligt utsätter sig för risker som är mycket större, exempelvis genom att tala i mobiltelefon under bilkörning eller köra i uttröttat tillstånd. De stora riskerna att råka ut för en för tidig död ligger i biltrafik, sjukdomar, alkohol och andra droger samt dåliga matvanor.

Därmed vill jag inte förringa problemet med terrorism. Givetvis ska sådan bestialisk verksamhet bekämpas med stor fasthet. Emellertid är terrorism inte ett problem som ska dominera hela den politiska agendan. Det är inte ett problem som ensamt ska tillåtas att diktera lagar och rättsväsendets konstruktion. Och det är definitivt inte ett problem som rättfärdigar en stegvis nedmontering av medborgerliga rättigheter, demokrati och frihet, landvinningar som det tagit hundratals år av hård och farlig kamp för att uppnå.

Rätten att få ha sitt privatliv ifred är sedan länge garanterad i Förenta Nationernas ”Universal Declaration of Human Rights”, artikel 12. Det finns en anledning till att denna artikel togs med i deklarationen. Den anledningen har inte försvunnit. Vi glömmer det lätt, men faktum är att terrorism och andra hemska brott existerade även när deklarationen skrevs. De existerade redan i det gamla Romarriket. Inget är nytt under solen.

Eliminera terrorismen?

Låt oss göra ett tankeexperiment. Antag att EU-området skulle byggas ut till det ultimata övervakningssamhället. Skulle det eliminera terrorismen? Mitt svar är: Knappast.

Terrorister är sällan imbecilla idioter. De skulle inse vilka nya risker som elektroniska fotspår innebär för dem, och handla därefter. Det innebär att de skulle hålla sig borta från elektronisk kommunikation och elektroniska apparater, och kommunicera på gammaldags vis. Ungefär som Osama Bin-Laden, som lyckats behålla sin frihet under fem långa år trots att han är ett primärt mål för världens enda supermakt. Han verkar undvika att lämna spår efter sig genom att använda brevduvor, åsnekurirer och liknande.

Min argumentering på denna punkt stärks av det faktum att de så kallade London-bombarna INTE utgjorde en del av Al Qaida, eller något liknande terrornätverk. De var vanliga medborgare, födda i Storbritannien, och de genomförde sina dåd i egen regi. De var mycket nära vänner, vilket gör icke-digital kommunikation enkel. De kan sägas ha utgjort en självskapad och självstyrande terroristcell av extremt tät karaktär. Den sortens terrorism skulle öka som ett resultat av skapandet av ett veritabelt övervakningssamhälle. Och vi, vanliga och fredliga medborgare, skulle vara de stora förlorarna: berövade vår personliga integritet, utan att terrorismen för den skull har försvunnit.

De små stegens tyranni

Vinnare, däremot, skulle vara anhängarna av en stor och mäktig statsmakt på individernas bekostnad. Maktbalansen mellan individ och stat har alltid varit föremål för politiska och filosofiska diskussioner. Nu används terroristhotet som en murbräcka av kollektivister och statskramare för att väsentligt ändra balansen på ett sätt som hade varit otänkbart för fem år sedan. Jag tvekar inte att säga att befolkningens säkerhet inte är den enda drivkraften bakom övervakningssamhällets framväxt.

En viss grad av övervakning är naturligtvis nödvändig i ett civiliserat samhälle. På en skala mellan noll övervakning (=anarki) och total övervakning (=1984) har demokratier alltid placerat sig ungefär i mitten. Nu har vi emellertid påbörjat en rörelse åt 1984-ändpunkten på denna skala. Visserligen är det en lång väg innan vi är där, men om vi tar ett steg i taget åt det hållet – varje gång motiverat med fina syften – kommer vi förr eller senare att nå den skrämmande ändpunkten. De små stegens tyranni.

Vi får inte glömma att den digitala revolutionen just har börjat, vilket innebär att de tekniska medlen för detaljerad övervakning och kontroll kommer att bli både fler och kraftfullare för varje år som går. Under många år framöver. Förr eller senare måste vi stoppa rörelsen längs skalan, och säga nej till utökad övervakning – även om det innebär att vi låter vissa brottslingar vara som annars kanske kunde bli tagna. Om vi inte stannar rörelsen är vi ödesbestämda att en dag vakna upp i ett verkligt 1984-samhälle. Men är det någon som på fullt allvar tror att morgondagens justitieministrar kommer att ställa sig upp och säga ”ingen mer övervakning”, när kvällspressen frossar i något aktuellt våldsbrott, om de inte tvingas till det genom ett tryck från medborgarna?

Dagens situation kräver ett uppror från medborgarnas sida gentemot en politisk klass som vill expandera sina egna domäner på individernas bekostnad. Den kräver medvetna medborgare med starkt självförtroende som kan säga NEJ till statligt snokande. Den kräver en medvetenhet om den personliga integritetens värde innan det är för sent. Integritet är som syre: man uppskattar den inte förrän den är borta.

Betänk den brittisk-österrikiske filosofen Karl Poppers ord: “We must plan for freedom, and not only for security, if for no other reason than that only freedom can make security secure.” Och betänk orden från den amerikanske domaren Robert H. Jackson (1892-1954): “It is not the function of Government to keep the citizen from falling into error; it is the function of the citizen to keep the Government from falling into error”. Och sist men inte minst, betänk den östtyske Stasi-chefens synnerligen tankvärda ord: “Um sicher zu sein, muss man alles wissen” (för att vara säker måste man veta allt).

Är det en sådan säkerhet vi vill ha?

Pär Ström
Integritetsombudsman
Tankesmedjan Den Nya Välfärden
www.stoppa-storebror.se
par.strom@dnv.se

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner