Print Friendly

Per Unckel; Kunskap framför jämlikhet

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PER UNCKEL:
Kunskap framför jämlikhet
De socialdemokratiska skolpolitikerna
har låtit kravet att skolan skall ge
kunskaper stå tillbakaför den s kjämlika
socialisationens skull. Detta låg bakom
avvecklande! av den tidigare
yrkesutbildningen 1971 och är nu
drivkraften för en ytterligare utslätning
av olika gymnasieutbildningars profil.
Riksdagsman Per Unckel, moderaternas
talesman i sko/frågor, vill i stället att
skolan skall ta vara på elevernas alla
förutsättningar. Överge det
sammanhållna högstadiet och öka i
stället valmöjligheterna och gör inte
gymnasieskolan mera enhetlig än i dag,
uppmanar författaren.
Den svenska skolan brottas med uppenbara problem. Det är ett faktum som elever, föräldrar och högskola känner till
alltför väl , men som de politiker och
myndigheter som har ansvaret för kolan
på något sätt ändå inte vill låtsas om.
Varje debatt om skolans bekymmer bemöts med anklagelser om svartmåleri.
Det är en gentemot framförallt eleverna
oansvarig attityd.
Det är självklart sant att åtskilligt i den
svenska skolan är bra. Inte minst många
lärares uppoffrande arbete för att ge den
unga generationen bästa möjliga platt·
form av kunskaper är värd uppriktig beundran.
Skolans bekymmer har litet med lärarna att göra, och särskilt litet med den
generation lärare som fått en ordentlig
yrkesskolning. Skolans problem har
skolpolitiker orsakat. Kunniga lärare har
varit en nyttig motvikt.
Fel mål
Roten till det som gått fel har att göra
med vilken av skolans alla uppgifter man
sätter främst. Trots alla högtidligheter
om kunskapers och färdigheters betydel·
se råder det ingen tvekan om att detta
centrala mål för socialdemokraterna fått
vika för den s k jämlika socialisationens
skull.
Pedagogikprofessom, socialisten mm
Åke !sling utvecklade detta tema på följande sätt vid en socialdemokratisk skol·
konferens förra året:
”Den obligatoriska skolan skall sätta
den jämlika socialisationen (fostran och
skolning för samhällslivet) före den
ojämlika kvalificeringen (forstran och
skolning för kompetensnivåer inom arbetslivet). ”
Det är denna måluppfattning som är
den teoretiska grundvalen för dagens
högstadium med få – för att inte säga
illusoriska – möjligheter för den enskilde att själv välja studieväg. Ett sådant
val skulle nämligen, heter det, riskera att
styras i alltför hög grad inte av vad den
enskilde innerst inne vill utan av föräldrarnas sociala förhållanden.
Samma syn på skolans uppgift fick
1971 legitimera avvecklingen av god yrkesutbildning liksom det nu på 1980-talet
tydligen skall vara drivkraften för en ytterligare utslätning av olika gymnasiala
utbildningars profil. Onödigt att nämna
har naturligtvis njuggheten mot de fristå-
ende skolorna en likartad ideologisk förklaring.
Social utjämning
Sätter man den sociala utjämningen
främst kan emellertid inte avgörande
kunskaps- och färdighetsmål uppnås.
Utjämningens kärna är ju att den enskildes personliga förutsättningar såsom
des a i varje givet tillfälle ter sig inte till
fullo skall tas till vara.
Resultatet känner vi. Elever som inte
vill låta sig omstöpas i den jämlika socialisationens namn ledsnar. I värsta fall
slås de ut med allt vad det innebär såväl
av missade nödvändiga kunskaper som
av förlorat självförtroende. Det sista är
faktiskt inte minst viktigt. En ung människa utan självkänsla är en människa utan
beredskap att möta världen utanför skolporten.
De som drabbas värst är ” praktikerna” . Men också ”teoretikernas”
509
rättmätiga krav på den stimulans och den
uppmuntran som specialisering innebär
negligeras. Här grundläggs de brister
som efter gymnasieskolan resulterar i
tveksamhet från såväl yrkesliv som universitet och högskolor.
Personliga förutsättningar
Elevernas alla förutsättningar tas alltså
inte till vara. Den samlade kunskapsnivån blir därmed lägre än vad den skulle
kunna vara och måste vara om Sverige
skall kunna hävda sig i den internationella konkurrensen.
Kanske är detta en uppoffring som för
skolideologerna framstår som en acceptabel uppoffring för högre syftens skull.
Men också för dem som ideologiskt format dagens utbildningsväsende måste
det rimligen vara oacceptabelt om dess
uppoffringar görs utan att jämlikhetsmå-
len uppnås.
Dess värre håller vi i dag på att förlora
i båda ändarna.
Att enhetligheten i skolan motverkar
sitt främsta syfte – att utjämna de sociala skillnaderna – är till synes paradoxalt men egentligen naturligt. Ojämlikheten blir större därför att det är barnen
från s k icke studiemotiverade hem som
ställer de största kraven på sig själva. Är
de inte säkra eller näst intill säkra på att
klara av fortsatta teoretiska eller praktiska studier av visst slag avstår de i stället från dessa.
Det är därför som barn från arbetarhem inte söker till gymnasieskolans naturvetenskapliga linje om de har 2,3 i
snittbetyg. Barn från arbetarhem söker
inte heller vidare till högskolan om de
inte har överbevisats om att de kommer
510
att klara de högre studierna. Att den sociala snedrekryteringen till högre utbildning ökat efter den s k högskolereformen, trots att ett av de främsta syftena
just var att minska den, är vare sig förvå-
nande eller någon tillfällighet.
(m)-program
Detta är den grundläggande analysen
bakom de förslag till en annan utbildningspolitik som förslaget till nytt moderat partiprogram innehåller. Sätter vi
inte den personliga kunskaps- och färdighetsutvecklingen främst klarar skolan
inte heller andra uppgifter som vi så gärna lägger på den.
Med denna utgångspunkt är det naturligt och riktigt att sträva efter att så tidigt
som möjligt söka ta till vara barnens intresse för att lära. Skolstarten bör sättas
till sex år och förskolan ges en starkare
skolförberedande inriktning.
För att skolan skall förmå möta de
framväxande personligheterna hos tonårseleverna bör hela tanken på ett sammanhållet högstadium överges till förmån för successivt ökande valmöjligheter. l nian är det sannolikt klokt att låta
tillvalsalternativen få karaktären av
linjer.
Efter årskurs nio bör en flexibel
”kompletteringsperiod” introduceras.
Inom ramen för den kan de elever som
under högstadietiden ändrat studieönskemål eller som av andra skäl saknar de
kunskaper t ex gymnasiestudier kräver
få sitt kunnande komletterat. En mindre
fördomsfull syn på att då och då genom
skolgången stoppa upp och komplettera
brister är över huvud taget angelägen om
skolans kunskapsförmedlande uppgift
skall kunna klaras. Att släppa elever
med otillräcklig bas vidare till högre studier är uttryck för missriktad hänsyn.
Gymnasieskolan
Våren 1984 tänker regeringen inleda en
reformering av gymnasieskolan. På basis
av principer som riksdagen då skall fastställa är det tänkt att successiva förändringar skall genomföras under resten av
80-talet.
Det som hittills sluppit ut ur regeringskansliet om de kommande förslagens innebörd ger knappast intryck av att regeringen rätt förstått vari gymnasieskolans
problem består.
Företagen hyser i dag en uppenbar
skepsis gentemot den yrkesutbildning
som gymnasieskolan förmedlar. Samtidigt anser högskolans företrädare att de
elever som söker sig vidare till högre
studier har en alltför bräcklig kunskapsgrund.
Denna sammansatta problembild skall
regeringen tydligen angripa genom att
göra gymnasieskolan mera enhetlig än i
dag. Det tror jag personligen är att gå åt
alldeles fel håll. Tvärtom gäller det att
förstärka koncentrationen på de ämnen
som är centrala i förhållande till respektive linjes syfte. De elever som skall vidare till högre studier behöver uppenbarligen en bättre teoretisk skolning, medan
de som valt en mera yrkesinriktad utbildningsväg har behov av en stabilare kontakt med arbetsmarknaden och dess realiteter.
För att nå det senare syftet är lärlingsutbildning överlägsen den utbildning
gymnasieskolan kan förmedla. Ett system för sådan utbildning omfattande
den övervägande delen av dagens gymnasieskolas yrkesutbildning, skisseras i
programmet.
Utbildningstiden delas mellan ett företag och gymnasieskolan. Huvuddelen av
arbetsveckan ägnar eleven åt träning i
företaget. En till två dagar ägnas åt fortsatt teoretisk skolning inom gymnasieskolan.
Lärlingen är under utbildningstiden
anställd i det företag där utbildningen
sker. Företaget svarar för lön i förhållande till den arbetsinsats lärlingen gör medan det offentliga står för de kostnader
den gymnasieknutna undervisningen för
med sig samt för administrationen.
När lärlingsutbildningssystemet är
fullt utbyggt skulle vårt land ha en gymnasieskola med tre- och fyraårig i huvudsak studieförberedande utbildning, två-
eller tre-årig i huvudsak yrkesförberedande utbildning samt direkt yrkesförberedande lärlingsutbildning på mellan
två och fyra år. Omfattningen av lärlingsutbildningen bör kunna bli minst 30
procent av en årskull elever.
Krav
Den variationsrika skolan ökar möjligheterna att ställa krav på eleverna. Sådana
är nyttiga som förberedelse för livet
utanför skolan och stimulerande när de
511
ställs med utgångspunkt i elevernas skiftande anlag. Skolan visar sitt erkännande för att vatje elev har förutsättningar
som kan utvecklas om den kräver att
också den enskilde själv tar dessa till
vara.
Så till slut något om det som lite högtidligt brukar kallas normer. Att till den
unga generationen överbringa sådana är
först och främst en uppgift för föräldrarna. Liksom dessa inte kan frånsvära sig
ansvaret för allehanda vardagliga ting i
samband med barnens uppväxt kan de
inte heller lägga ansvaret för våra ungas
fostran på skolan. Men skolan kan och
skall hjälpa till.
l sitt eget arbete har skolan en unik
möjlighet till detta. Inlärning fungerar
inte utan ordning och reda, punktlighet,
hänsyn gentemot andra, flit och en smula
uppoffring. Skolan måste i praktisk
handling visa vad i grunden rätt självklara levnadsregler faktiskt betyder.
I debatten om det moderata programförslaget har det tvistats om huruvida det
är i huvudsak liberalt eller konservativt.
En skola som inser mångfaldens betydelse för kvaliteten och som rätt förmår förmedla sådant som ett civiliserat samhälle
behöver av hänsyn och ansvar tar till
vara det bästa som dessa båda ideströmningar lämnat oss att förvalta.
l

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner