Print Friendly

Per Rudberg; När klarar vi ubåtshotet

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PER RUDBERG:
När klarar vi ubåtshotet?
De senaste årens intensifierade
främmande
undervattensverksamhet i
svenska vatten är i sin
aggressivitet och
hänsynslöshet helt unik i
fredstid.
Minskningen av anslagen till
marinen har skett successivt
och kulminerade i 1972 års
försvarsbeslut. Nu har de första
stegen att återuppbygga den
fartygsburna ubåtsjakten tagits,
men satsningen motsvarar bara
ca 0,5% av försvarsbudgeten
eller 4 % av den årliga
satsningen för utveckling av
den nya JAS-Gripen.
Om kränkningarna skall
upphöra fordras det en
ekonomisk satsning så att
ubåtsskyddsstyrkorna samtidigt
kan uppträda inom flera
områden i Östersjön och på
västkusten.
Amiralen Per Rudberg var chef
för marinen 1978-84 och
dessförinnan under fem år
militärbefälhavare i nedre
Norrlands militärområde.
A
t~ ub~~a~ kränker sven~kt territonum ar mte någon senttda företeelse. Vi har haft sådana kränkningar under hela efterkrigstiden. De inträffade på svenskt territorialhav, d v s
utanför skärgårdsområdena. Ubåtarna –
i undervattensläge – drog sig bort från
svenskt område efter varning enligt internationell praxis.
Tyvärr gjorde sig svenska massmedia
ofta lustiga över de rapporter, som gavs i
samband med kränkningarna. Begreppet
”budgetubåt” lanserades, vilket skulle
betyda att nu har marinen ont om pengar
och har hittat på en ubåtskränkning för
att fä pengar till ubåtsjakt. Att detta upplevdes som orättvist och obegripligt för
marinens personal som personligen upplevde dessa ubåtsjakter, är självklart. Än
allvarligare i det längre perspektivet är
det, att denna ytterst malplacerade
skämtsamhet frän mänga tidningars sida
kan ha bidragit till att ge felaktiga signaler till omvärlden om den svenska
reaktionen mot undervattenskränkningaL Den kan ha gett intrycket att man i
Sverige tog lätt på sådana kränkningar –
att man rent av i tysthet accepterade
dem.
Ny och skrämmande utveckling
Samtidigt som Skandinaviska halvön
och omgivande vatten blev föremäl för
ett starkt ökat intresse frän supermakternas och maktblockens sida, förändrades
successivt undervattenskränkningarnas
karaktär. En brytpunkt kom 1980 i den
s k Utöincidenten. Där upplevde vi för
första gången att upptäckta ubåtar inte
lämnade svenskt territorialhav efter varning utan började en katt- och råttalek
med den svaga svenska ubåtsjakten. En
…………._____________________
436
kränkande ubåt konstaterades vara av
sovjetisk Wisky-klass, varav den sovjetiska Östersjömarinen har ett stort antal
och den polska marinen har fyra.
Året därpå, 1981, kulminerade kränkningarna i den sovjetiska ubåten U137
grundstötning på Gåsefjärden utanför
Karlskrona. Händelsen blev på många
sätt en väckarklocka för svenskarna och
gav ett konkret exempel på den förändrade situationen i vårt närområde.
1982 fick kränkningarna likaså en kulmen, Hårsfjärdenincidenten. Efter ett
omfattande arbete under och efter denna
månadslånga incident kunde det fastslås
att kränkningarna utförts av Sovjetunionen. Inför en häpen värld kunde det klarläggas att flera olika typer av miniubåtar
deltagit i denna operation på stor bredd,
stödda av större s k moderubåtar.
De följande årens incidenter klarlade
bilden ytterligare. I några av de större
kunde närvaron av främmande dykare
konstateras. Samtidigt ökade kunskapen
om speciella sabotageförband i vår omvärld, de må sedan kallas SPITSNAZ
eller annat. Och en sammankoppling av
sådana förbands verksamhet med undervattenskränkningarna ligger mycket nära
de tankegångar, som framfördes av parlamentariska ubåtsskyddskommissionen, tillsatt för att utreda Hårsfjärdenincidenten, i dess rapport april1983.
Ubåtskränkningarna har ingalunda
upphört. Det framgår med stor tydlighet
av Överbefälhavarens senaste kvartalsrapport, som omfattar ubåtsskyddsverksamheten under sommaren 1986. I den
öppna delen, publicerad 21 oktober,
konstaterar ÖB bl a: ” Ett femtontal rapporter har befunnits vara tydliga tecken
på attfrämmande undervattensverksamhet förekommit. Nationaliteten har inte
kunnat bestämmas”.
Allvaret i att kränkningarna fortsätter
har kraftigt understrukits av vår politiska
och militära ledning. Vi står inför en serie händelser, som i aggressivitet och
hänsynslöshet är unika i fredstid. Vi står
inför en ny teknik och taktik som – om
den inte bemöts resolut – kan få ett förödande resultat i en kris- eller krigssituation.
Vi står inför en ny teknik och taktik som – om den inte bemöts
resolut – kan få ett förödande resultat i en kris- eller krigssituation.
Ubåtsjaktförmågans väg utför
Under 60- och 70-talet har marinens förmåga att bedriva ubåtsjakt successivt
minskat. Det har skett genom medvetna
politiska beslut, där marinens varningar
förklingade ohörda. Det sista steget nedåt togs i 1972 års försvarsbeslut, där marinens krav att få modernisera de fyra
jagarna av Östergötlandsklassen avvisades. De hade i moderniserat skick kunnat utnyttjas för ubåtsjakt under 1980-
talet. Omoderniserade föll de för åldersstrecket när de behövts som bäst.
Den uppifrån beordrade nedprioriteringen av ubåtsskyddsförmågan slog igenom inom alla sektorer. Utbildningen i
ubåtsjakt fick till stor del läggas i malpåse, eftersom inga nya ubåtsjaktförband fanns att utbilda för, frånsett ett
fåtal helikoptrar. Svensk försvarsindustri blev ointresserad av ubåtsjaktproblernatiken eftersom marinen av tväng var
en dålig köpare. Forskningen gick av
samma skäl på sparlåga.
Vår sista jagare, Halland, avrustades samma dag som Hårsfjärdenincidenten började 1982.
Den allvarliga situationen blev än allvarligare genom de speciella problem
som Östersjön ställer när det gäller
ubåtsjakt. Östersjön är ett grunt hav.
Dess vatten är en blandning av sötvatten
från de många älvar som mynnar ut där,
och inkommande saltvattenström från
Kattegatt/Skagerack. Det resulterar i lager med olika salthalt, som ofta starkt
minskar räckvidderna för hydraakustiska sensorer. Den ofta stora temperaturskillnaden mellan ytvatten och bottenvatten ökar ytterligare svårigheterna.
Helt andra problem möter ubåtsjakt i Östersjön än på de öppna, stora haven. Den
hydraakustiska materiel, som andra
länder tagit och tar fram, är därför sällan
utnyttjbar i Östersjön utan tekniska förändringar som fordrar forskning och försök. En annan egenhet för svensk kust –
och den finska sydvästkusten – är de
stora skärgårdsområdena, i sitt slag unika i världen. De ger särskilda problem
för ubåtsskyddsverksamheten genom att
botten ofta är kuperad och ger upphov
till falska ekoeffekter, speciellt i förening
med vågor och ström. Miljön med sina
många inlopp och gömställen är mycket
fördelaktig för t ex miniubåtar och mycket ofördelaktig för ubåtsjagande med
utnyttjande av tekniker som är effektiva
……_..,__ ·– – — ~–
437
i öppen sjö. Även i dessa viktiga områ-
den fordras speciell teknik och materiel
för ett effektivt ubåtsskydd, teknik och
materiel som inte går att ”köpa från hyllan”.
När allvaret i ubåtskränkningarna började stå klart för våra makthavare och
marinens varningar togs på allvar, var
vår ubåtsskyddsförmåga i botten. Ett
fåtal ännu ej fårdigutrustade helikoptrar
och patrullbåtar med en enkel ”fiskehydrofon” var vad som fanns att tillgå. Vår
sistajagare, Halland avrustades efter sin
sista krigsövning samma dag som Hårsfjärdenincidenten började, l oktober
1982.
Den svåra vägen uppåt
Återuppbyggnaden av vårt ubåtsskydd
fick alltså börja nästan från botten inom
alla berörda områden: forskning, prov
och försök, materielanskaffning och utbildning. Och detta måste ske under
stark press från allmänhet, politiker och
massmedia på snabba resultat. Man upplevde stundom det tragikomiska att flera
som tidigare med sitt tal om ”budgetubå-
tar” bidragit till att sätta käppar i hjulet
för en rimlig utveckling av vår ubåtsjaktförmåga, nu var bland de mest högröstade att kräva att marinen skuiJe lösa en
omöjlig uppgift.
Lyckligtvis hade under hela 1970-talet
marinstaben fortsatt att studera ubåtsskyddsproblemen, dels inför 1972 och
1977 års försvarsbeslut, dels som en uppföljning efteråt. Ett visst underlag fanns
alltså att bygga på, liksom en principuppfattning om hur problemen borde lösas,
tekniskt och taktiskt. Ett koncentrerat
arbete drogs igång 1980 för att komplet- 438
tera underlaget, granska tillgängliga och
kommande tekniker för att lösa de mycket speciella Östersjö- och skärgårdsproblemen och skapa en långsiktsplan
för att bygga upp den raserade ubåtsskyddsförmågan. 1984 lade chefen för
marinen fram denna plan, som kvalitativt godtogs av Överbefälhavaren och
statsmakterna. Den är upplagd i två steg,
där det första är vad som måste och kunde göras före 1987 års försvarsbeslut, det
andra vad som då måste komma till av
resurser för att snarast skapa erforderlig
kvantitet, erforderligt antal enheter och
förband i ubåtsskyddet.
Under tiden som detta arbete fortskred och successivt avsatte delresultat,
pågick ett febrilt arbete med att på bästa
sätt utnyttja det som fanns och på kort
tid kunde tillföras verksamheten. Under
1983 lades kustflottans utbildningsverksamhet om, troligen på det mest radikala
sätt som någonsin skett, för att inom ramen för gällande värnplikts- och arbetstidsbestämmelser på bästa sätt kunna utnyttja de knappa resurserna. Inom kustartillerietjämkades utbildningstiderna så
att ubåtsskyddsförband ständigt skulle
finnas att tillgå. Endast tack vare denna
omläggning hade vi över huvudtaget några bemannade och snabbutbildade förband att sätta in under den allvarliga
ubåtsincidenten i Karlskronaområdet
februari-mars 1984.
Problem av skilda slag
Nu har de första stegen att återuppbygga
den fartygsburna ubåtsjakten tagits. De
första kustkorvetterna är nu operativa.
Det är små fartyg, ca 1/8 av jagarnas
tonnage, men med stor slagkr~t och god
ubåtsjaktkapacitet och mycket god självförsvarsförmåga. Med modern teknik är
det nu mera besättningsstorleken än vapen och hjälpmedel som bestämmer storleken av ett svenskt örlogsfartyg. Och
besättningsstyrkan måste medge stor uthållighet. Vi måste kunna arbeta på två
vakter, en på sina drabbningsplatser, en i
vila. För är det något vi verkligen lärt oss
under dessa år, så är det att vår motståndare har stor uthållighet och att ubåtsskyddsoperationer drar ut inte i timmar
och dagar utan i veckor. Under hela denna tid måste vi kunna hålla ett ständigt
tryck över det område, där den kränkande uppehåller sig.
Kustkorvetternas verksamhetsområ-
den är främst på öppnare vatten. För
våra skärgårdsområden med dess tusentals inlopp och gömställen fordras andra
plattformar och annan teknik. Här är
långa räckvidder varken nödvändiga eller tekniskt möjliga. Här gäller det i stället att kunna fingranska, att kunna ”fotografera” sjöbotten och begränsade vattenområden. Våra moderna minjaktfartyg, där de första nu är operativa, har
med sina speciella tekniska hjälpmedel
dessa möjligheter.
Ubåtsskyddsoperationer drar ut
inte i timmar och dagar utan i
veckor.
Vi har nu också fullt klart för oss hur
bevakning och övervakning av väsentliga inlopp och skärgårdsområden bör
ske och vilken materiel som fordras. En
uppbyggnad inom ett antal väsentliga
områden sker och rörliga bevakningsstyrkor tillskapas. Åtskilliga andra enheter ingår i de för sin uppgift kvalificerade
ubåtsskyddsstyrkor marinen söker skapa, bl a ubåtar, helikoptrar och patrullbå-
tar. Marinens personal har idag en avsevärd erfarenhet av hur samarbete och
växelverkan mellan dessa olika delar av
samma styrka skall gå till.
De JOO miljoner som nu satsas
mer på ubåtsskydd motsvarar
0,5% av försvarsbudgeten.
En av de stora ljuspunkterna i en i
övrigt rätt mörk bild är det mycket ambitiösa och ansvarskännande sätt, på vilket marinens personal av alla grader, fast
anställda och värnpliktiga, gått till verket
för att göra det bästa av en ytterligt svår
situation. Under de år som gått har mycket stora krav ställts på dem och betydande uppoffringar krävts i familjeliv,
fritid och möjligheter att planera det privata livet. Dessa praktikens män har
bättre än några andra kunnat se bristerna
och de tidigare försummelserna och samtidigt känt trycket från en oförstående
omgivning. Det är förklarligt, förståeligt
och förlåtligt att deras förtvivlan över
uppgiftens alla reella och psykologiska
svårigheter ibland kunnat ta sig uttryck
som vållat rabalder.
I den mån dessa uttryck riktat sig mot
våra politiker är det angeläget att konstatera följande: Under mina år som marinchef, där en stor del av tiden dominerades av ubåtskränkningarna, hade jag att
göra med fem regeringar, fem försvarsministrar och tre statsministrar. Vid inget tillfålle upplevde jag något som helst
försök att dirigera eller ”lägga sig i” det
sätt, på vilket vi praktiskt sökte komma
..’
439
till rätta med pågående ubåtskränkningar. Tvärtom gavs i de akuta lägena allt
erforderligt stöd. Att sedan i tider däremellan uttalanden gjordes eller underläts som väl kunde tolkas negativt, är en
annan historia. Och det är sannerligen
att hoppas, att detta nu verkligen är –
historia.
Inom några år kan vi sätta upp en
relativt fulltalig ubåtsjaktstyrka
som kan effektivt operera inom
ett kustområde.
Det stora problemet
Det stora, dominerande och kvarstående
problemet är ekonomiskt. Marinen vet
väl vad den behöver – men det kostar.
Och satsningen för att reparera tjugo års
försummelser har inte varit överväldigande. Under trycket av händelserna
kring U137 grundstötning på Gåsefjär·
den 1981 gavs i 1982 års försvarsbeslut
ett extra anslag om 50 miljoner kronor
för ubåtsjaktåtgärder och efter ubåtsskyddskommisssionens rapport efter
Hårsfjärdenincidenten fick marinen i november 1983 ett engångsanslag om 250
miljoner kronor. All omplanering som
varit möjlig har skett inom marinens
egen begränsade ram och chefen för
marinen fick 1983 direktiv från regeringen att i erforderlig grad prioritera ubåtsskyddsverksamheten på bekostnad av
den långsiktiga beredskapen inom andra
områden i marinen. Så har skett men så
kan det inte fortgå.
Trots den i förhållande till behoven
blygsamma satsningen har röster höjts
l
440
för att ”storsatsningen” på ubåtsskydd
skulle rubba balansen inom försvaret.
Det bör då konstateras, att vi idag satsar
ca 100 miljoner kronor mer på ubåtsskydd än förr vilket är ca 0,5% av vår
försvarsbudget eller 4% av den årliga
satsningen för utveckling av det nya flygplanet JAS-Gripen.
Vi har en 2700 kilometer lång kust, är
den ojämförligt störste strandägaren i
Östersjön och har vidsträckta skärgårdsområden framför många av våra från
försvarssynpunkt väsentligaste kustområden. Vi kan inom några år sätta upp en
relativt fulltalig ubåtsjaktstyrka som kan
effektivt operera inom ett kustområde.
Till dess får vi operera med en styrka
som främst saknar uthålliga fartyg med
god ubåtsjaktsförmåga. Att detta inte .
verkar avskräckande med en kränkande,
som många gånger under år som gått visat att han kan uppträda i samtidiga aktioner på många ställen, ger den senaste
sommarens många kränkningar ett sorgligt belägg för.
Den mest kännbara bristen är alltså att
luckan efter vår en gång stora jagar- och
fregattflotta tar så lång tid att täppa till.
Vår bästa möjlighet att få stopp på
kränkningar är att utanför våra skärgårdar och öar hindra moderubåtar från att
leverera sina miniubåtar och andra undervattensfarkoster in i skärgårdsområ-
dena. Dessa möjligheter är starkt begränsade så länge vi inte disponerar
framför allt flera kustkorvetter. I underlaget inför 1987 års försvarsbeslut är det
endast i Överbefälhavarens eget förslag
och i det moderata utredningsalternativet som en någorlunda rimlig tillväxttakt
kan garanteras. Den tid som gått sedan
detta underlag togs fram har än klarare
påvisat nödvändigheten av en ekonomisk satsning på ubåtsskyddet som allra
minst motsvarar dessa nivåer.
Luckan efter vår en gång stora
jagar- och fregattflotta tar så
lång tid att täppa till.
Rubriken lyder: ”När klarar vi ubåtshotet”. Svaret blir: Vi klarar ubåtshotet
när vi
– tar detta hot, den nya teknik och de
nya faror den medför, på verkligt allvar,
– gör den ekonomiska satsning som
krävs för att vi före sekelskiftet skall
kunna samtidigt uppträda inom flera
områden, i Östersjön och på Västkusten, med fulltaliga ubåtsskyddsstyrkor. Då kan risken för den kränkande
bringas upp till en sådan nivå att han
tvingas upphöra. Då kan den parlamentariska ubåtsskyddskommittens
uttalande från 1983 äntligen bli verklighet: ”Det som återstår är att med
militära medel bringa kränkningarna
att upphöra”.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner