Print Friendly

Pålssons pamflett

Av Lars Tobisson | 25 november 2011

Anne-Marie Pålsson
Knapptryckarkompaniet: Rapport från Sveriges riksdag
Atlantis förlag 2011

Anne-Marie Pålsson är docent i nationalekonomi vid Lunds universitet. Hon valdes till riksdagsledamot för Moderaterna 2002 och satt kvar till 2010. Sina erfarenheter från denna tid har hon skildrat i den nyutkomna skriften Knapptryckarkompaniet. Redan av titeln framgår att hon hade svårt att finna sig till rätta.

Boken är välskriven och intressant. Tonen är kritisk men saklig. Det förekommer inga angrepp på namngivna personer. Och hon nöjer sig inte med att klandra – avslutningsvis skisseras också hur en bättre ordning skulle kunna konstrueras.

Det hindrar inte att det rör sig om en pamflett, en stridsskrift mot hela det svenska politiska systemet. Skurken är partiledaren (under den senare mandatperioden även kallad statsministern) och dennes handgångne man, partiets gruppledare i riksdagen. Mot slutet av framställningen vidgas skaran till det mer suddiga begreppet ”partieliten”.

Pålsson har svårt att godta formerna för beslutsfattande i riksdagen. Det gäller särskilt den interna beslutsprocessen i riksdagsgruppen. Hon talar om toppstyrning och beskriver hur framgång förutsätter att man fjäskar uppåt och sparkar nedåt gruppkamrater emellan. Enligt hennes mening togs inte vederbörlig hänsyn till hennes utbildningsbakgrund och yrkeskunskaper, t ex vid placeringen i utskott.

Som moderat gruppledare i många år (jag lämnade dock riksdagen strax före Anne-Marie Pålssons ankomst) känner jag igen reaktionen. Den var särskilt vanlig bland ledamöter, som kom till Helgeandsholmen vid mogen ålder med en meritering utanför det politiska fältet. De hade nått framgång och uppmärksamhet i yrkeslivet eller som fria debattörer och räknade med att deras expertis skulle ge dem en ledande roll redan från början.

Men politiska beslut fattas under alldeles speciella betingelser. Detta är en väsentlig del av förklaringen till att det så sällan lyckas att göra om skickliga företagschefer till politiska ledare. Medan det i näringslivet finns en enhetlig värdemätare i form av utfallet på nedersta raden, är resultatet av politiskt arbete mycket svårare att utvärdera, och vägen till beslut som regel lång och slingrande med perioder av stillastående och till och med bakslag.

Ett pikant inslag i boken är den inledande skildringen av hur en ledamot av riksdagsgruppen, som vill avvika från partilinjen vid en votering, vid ett gruppmöte utsätts för en av statsministern välregisserad mobbningsaktion, som till slut får den samvetsömme ledamoten att begära utkvittning. Denne statsminister måste väl vara samma person som en gång gjorde karriär på att beskriva sig som offer för kompanistryk, iscensatt av den tidens partiledare? Utan namns nämnande kan vi kalla den senare ”utrikesministern”.

Pålsson citerar grundlagens föreskrifter att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket” och att ”riksdagen är folkets främsta företrädare”. Men det nya i grundlagsbesluten i början av 1970-talet var att parlamentarismen erkändes som vägledande princip för statsskicket och att partiernas avgörande roll i ett sådant system fastslogs. Och för att det hela skall fungera krävs det att arbetet i partierna samordnas och styrs mot vissa bestämda mål.

Jag kan mycket väl förstå att Anne-Marie Pålsson upplevde det som att partiledningen begränsade hennes handlingsfrihet som riksdagsman. Det är ofrånkomligt och ligger i sakens natur. Låt mig bara påpeka att sett från ledningens synpunkt är uppgiften att styra en riksdagsgrupps verksamhet nog så kinkig.

Till skillnad från förhållandena i ett företag eller en offentlig myndighet står gruppens medlemmar inte i något lydnadsförhållande till chefen. Du kan som gruppledare inte välja dina gruppmedlemmar, och du kan inte avskeda den som inte sköter sig. De som utses till rollen kan hänvisa till att de har sitt uppdrag från och ansvarar endast inför valmännen i den egna valkretsen. Med dessa förutsättningar är det uppenbart att ledarskap måste bygga på lämpor snarare än ordergivning och partipiska.

Pålsson oroar sig med all rätt för partiernas växande beroende av statsbidrag. Den nyckelroll partierna tilldelades i grundlagsreformen byggde på idealbilden av livaktiga sammanslutningar, där engagerade och kunniga medborgare formar de politiska alternativ som väljarna ställs inför. Bl a sjunkande medlemsantal gör att verkligheten ser annorlunda ut. Partierna håller på att reduceras till valmaskiner eller statsstödda korporationer, som med möda klarar uppgiften att sålla fram och slussa kandidater till olika politiska uppdrag. Men Pålssons farhågor i detta avseende är svåra att förena med hennes kritik mot att bevara rösthemligheten för dem som lämnar ekonomiska bidrag till partierna – ett offentliggörande måste ju öka beroendet av statligt stöd.

Pålssons recept för att bryta partieliternas övermakt heter maktdelning. Det främsta exemplet där detta alternativ till parlamentarismen tillämpas är USA. Där har man inte precis gjort sig känd för att ha ett effektivt system för politiska beslut. Tvärtom ser vi nu hur motsättningar mellan presidenten och kongressen samt mellan kongressens båda kamrar förhindrar den nödvändiga saneringen av statsfinanserna. Internationellt går tendensen snarast i motsatt riktning – så har t ex Finland i sen tid flyttat en del beslutsmakt från presidenten till parlamentet.

Men Pålsson botaniserar oförskräckt vidare i den konstitutionella rabatten. Till slut har hon plockat ihop en hel bukett bestående av bl a majoritetsval i enmansvalkretsar, återinfört tvåkammarsystem och direktval av statsminister, vars förverkligande skulle betyda en genomgripande förändring av statsskicket i Sverige.

En del detaljförslag som införande i riksdagen av ett budgetkontroll- eller revisionsutskott förtjänar att seriöst diskuteras. Men Anne-Marie Pålsson får nog finna sig i att någon ny Hans Järta eller Louis De Geer, det blir hon inte. Hon får vara nöjd med att betecknas som mamma till RUT, vilket inte är något dåligt resultat för en samhällsdebattör, som aldrig trivdes i rollen som beslutsfattare.

Lars Tobisson är ledamot av finanspolitiska rådet. Han var moderat partisekreterare 1974-1981, riksdagsledamot 1979-2001 och gruppledare 1982-1986 samt 1991-1999.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner