Print Friendly

Överslätande om 68:orna

Av Fredrik Segerfeldt | 21 februari 2014

Hur kan kommunister som mer eller mindre gjort avbön fortfarande inneha centrala maktpositioner? Skillnaden jämfört med exempelvis Estland är tydlig. Men vad hade hänt om Mikael Wiehe och hans generationskamrater fått makten här? Fredrik Segerfeldt läser om kommunismen och om 68:orna.

”Ni svenskar har aldrig förstått skillnaden mellan auktoritärt och totalitärt styre.”

oksanen_duvornaSå sa Mauricio Rojas till mig någon gång på 00-talet. Orden fick mig att fundera på totalitarismen. En auktoritär regim låter folket i stort sett vara så länge det lyder och inte opponerar sig, men ser till att hålla makten med våld. En totalitär regim, däremot, strävar efter att ha kontroll över hela samhället och alla dess beståndsdelar. Som den finländska succéförfattaren Sofi Oksanen uttrycker det i sin roman När duvorna försvann när hon beskriver en estnisk opportunist som jobbar för den sovjetiska säkerhetstjänsten och som beundrande trånar efter den makt som hans överordnade besitter:

”Varje meddelande som den knattrande texten spottade ur sig under natten skulle vara hans. Varje medborgares liv. Varje telefonsamtal. Varje brev. Varje rörelse. Varje relation. Varje karriär. Varje liv.”

Man kommer att tänka på TV-serierna De andras liv och Weissensee. Där är det inte dödandet som står i centrum, utan det totalitära förtrycket, hur den östtyska staten kontrollerar undersåtarnas förehavanden in i minsta detalj. Och när jag läser Julian Betters Jag var barn i Gulag om svält och utsatthet bland små barn i sovjetiska koncentrationsläger blir omänskligheten så påtaglig att hjärtat liksom krymper ihop.

Oksanens roman utspelar sig i ett Estland där människorna lider under såväl nazismen som kommunismen. Och även om den tyska överhögheten förknippas med estnisk frihet jämställs de båda sorternas styre. Det självklara perspektivet är att totalitärt förtryck och massdödande är just det, vilken färg det än har, vilken klädnad det än bär. Man skickar judar till massgravar eller deporterar ester till Gulag.

Detta likställande accepteras sällan i Sverige. Här blir det debatt om huruvida en arkeolog som är död sedan länge var nazist eller inte, medan kommunister som mer eller mindre gjort avbön fortfarande innehar centrala maktpositioner. Åsa Linderborg ses som lika rumsren som Tove Lifvendahl. Hur ska man förstå att vårt perspektiv är så annorlunda jämfört med det estniska?

Det uppenbara är att Sverige inte har varit ockuperat av Sovjetunionen. Få av oss har upplevt det omänskliga förtryck som halva vår kontinent tvingades leva i under ett knappt halvsekel. Men de mäktiga (ex-)kommunisterna utgör också en förklaring i sig. Personer som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Pierre Schori, Mikael Wiehe, Susanne Osten och Claes Borgström har varit centrala i svensk offentlighet de senaste 40 åren eller så, och har därmed starkt präglat det offentliga samtalet.

68ornaEn som har försökt att skaffa sig en bild av hur dessa personer tänkte är TV-journalisten Micke Leijnegard, i intervjuboken 68:orna (Norstedts 2013). Han utgår från sin egen uppväxt i frikyrkliga Maranata-rörelsen för att förstå hur sektvänstern kunde uppstå och hur den fungerade.

Så här i efterhand framstår det ibland överslätande som att 68:orna bara ville ha dagis och föräldraförsäkring. Så låter det också då och då i Leijnegards bok. Det är obegripligt och osant. De ville ta makten med våld och införa diktatur.

Som när Mikael Wiehe får frågan om de inte skulle ha förvandlats till totalitära förtryckare om de fått makten och svarar: ”Ja, det är inte omöjligt.” Det låter Leijnegard vara. Han stryker personerna medhårs och låter dem komma undan alldeles för lätt. Det är problematiskt.

Det är visserligen intressant att, som Leijnegard, undersöka hur människor kan hamna i ställningstaganden som bär på sådant förakt för människoliv, hur man kan omfamna tankegods som till sin natur bygger på systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter.

Än mer intressant är det dock att fråga hur det kommer sig att dessa personer fortfarande tillåts ha en sådan ställning i svenskt samhällsliv. Något svar ges inte i boken.

fredrik_segerfeldtFredrik Segerfeldt är liberal författare och debattör.

Läs mer om 68-generationen:

Arvet efter 1968 av Fredrik Haage

68-vänstern är död, kulturvänstern lever av Mats Johansson

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner