Print Friendly

Otillfredsställande om Omars omvändelse

Av Carl J. Erixon | 16 augusti 2013

darfor_lamnadeMohamed Omar
Därför lämnade jag Islamismen
Aguéli förlag 2013

Efter att först ha läst Omars sällsamma poesi, anknytande till den stora sufitraditionen, och sedan hört berättas om hans öppna omfamnande av ilsamismen, var jag sannolikt inte den ende som förvånades. Hur kunde en så intelligent och litterärt begåvad författare omhulda en så primitiv ideologi? Inte minst samröret med den svenska antisemitismens portalfigurer, Ahmed Rami och Lars Adelskogh, tycktes mig högst underlig, och inte minst osmaklig.

Genom läsning av hans blogg fann jag emellertid att hans islamism ingalunda var den ideologi vi brukar beteckna som just islamism – något vi snarare bör kalla salafism (efter arabiskans salaf – trons fäder) – utan ett kammarfilosofiskt bygge vilket främst bestod av politiseringar av de så kallade perennialisternas tankar. Tänkare till vars krets man brukar räkna René Guénon, Frithjof Schuon, samt även vår egen Tage Lindbom.

I sin första utelämnande skrift – En opieätares bekännelser – behandlade Omar främst de bakomliggande personliga orsakerna och vad som häri saknades var en definition – ett systematiskt klargörande – av vad hans så kallade islamism egentligen innebar. Detta ämnar han nu förklara genom nämnda arbete.

Den så kallade perennialistiska, eller traditionalistiska, tankeströmningen är ett idébygge som anknyter till och vill se en enhet religionerna emellan – de ses alla som rester av en primordial tradition, och därför som likvärdigt giltiga vägar till Gud. Utöver denna distinktion mellan religionernas exoteriska – det vill säga yttre, formella skillnader – och deras esoteriska, inre enhet, betonar dessa tänkare den inomreligiösa ortodoxin – en obönhörlig traditionalism oaktat vilken religion man tillhör. Således är dess antimodernism total.

En politisering av denna antimodernism var alltså det som utgjorde Omars islamism – och det är denna förklaring av hans forna ståndpunkter som gör den intressant. Han verkar emellertid hysa en ovilja att mer intrikat gå in på den tankeströmning han tidigare omfamnat – hans avfärdande är närmast slentrianmässigt och så tillvida otillfredsställande – ingen ideologi, ingen tanke förtjänar att så lättvindigt bortförklaras. Därigenom förlorar denna bekännelseskrift mycket av den styrka den skulle kunna ha ägt.

Inte minst är sidospåren – exempelvis Syrienfrågan – i sammanhanget onödiga: här har Omar redan tydligt visat sin ståndpunkt genom reportageboken Den Syriska Tragedin, som jag emellertid måste erkänna är högst läsvärd.

Denna otillräcklighet kan emellertid inge oss hopp om en framtida memoarsvit, i vilken dessa andliga strider i Omars själsdjup mer uttömmande kan behandlas – efter det att de svallande passioner, som alltid följer på radikala uppbrott, svalnat.

Carl J. Erixon är fil. stud. med klassisk grekiska som huvudämne.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner