Print Friendly

Östkyrkorna och rom

Av Redaktionen | 31 december 1963


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ÖSTKYRKORNA OCH ROM
DE ORIENTALISKA kyrkorna dvs. de
kyrkor som utvecklade sig i Orienten har på ett alldeles särskilt sätt
råkat i blickpunkten i samband
med Vatikankonciliet. Detta är naturligt med tanke på att dogmat i
allt väsentligt är detsamma i den
katolska kyrkan och de orientaliska kyrkorna. I motsats till vad
fallet var vid det första Vatikankonciliet 1869-70 deltar denna gång
flera representanter för de utom
den katolska kyrkan stående östkyrkorna med en eller flera observatörer. Den största av östkyrkorna, den ryska ortodoxa kyrkan har
sålunda sänt två officiella observatörer, medan patriarken av Konstantinopel endast sänt en personlig
observatör som alltså icke representerar själva patriarkatet. Cypern
har också utsett en officiell observatör. I detta sammanhang har ärkebiskop Makarios uttalat sin övertygelse att konciliet kommer att bli
»en stor framgång». Också de ortodoxa i Europa som underlyder
Moskvapatriarkatet, har utsett tre
egna officiella observatörer och
motsvarande ortodoxa i U. S. A. har
sänt en officiell observatör. Andra
utom den katolska kyrkan stående
östkyrkor som sänt officiella obserAv ekon. lic. P.-E. PAUL
vatörer till konciliet är bl. a. de thomaskristna och jakobiterna. Dessutom deltar 130 ledare för de östkyrkor som hör till den katolska
kyrkan.
De kyrkliga förhållandena i orienten är såsom ovan framgått synnerligen invecklade. Orsakerna härtill är framför allt historiska. För
att förstå de orientaliska kyrkornas läge idag måste man söka sig
långt tillbaka i historien, ända till
kyrkans allra första tider. Då
detta inte bara är mycket fascinerande ur historisk synpunkt utan
också ägnat att skingra olika missförstånd skall i det följande grunddragen i denna utveckling beskrivas.
Det första allmänna kyrkomötet
som hölls i Nicea år 325, och vid
vilket arianismen, som förnekade
Kristi gudom, förkastades, betecknar biskoparna av Rom, Antiokia
och Alexandria såsom övermetropoliter. Biskopens av Rom överhöghet som övermetropolit omfattade
hela västerlandet inklusive Balkanhalvön utom Trakien (alltså ungefär fram till den nuvarande grekisk-turkiska gränsen). Biskopen
av Alexandria hade jurisdiktion
.•
28
över Egypten och Libyen, medan
slutligen biskopen av Antiokia var
den främste av biskoparna i det
mellanliggande området.
Efter det romerska rikets delning 395 växte biskopens av Konstantinapel inflytande alltmera.
Medan metropolitsystemet var fullt
utbyggt redan i början av 200-talet
uppträder patriarksystemet först i
slutet av 400-talet. Som patriarker
nämnes då biskoparna (metropoliterna) av Rom, Antiokia, Alexandria samt KonstantinopeL Härvid
expanderade patriarkatet Konstantinopel alltmera s. a. s. på Antiokias bekostnad medan Konstantinapels jurisdiktion utsträcktes över
Balkanhalvön, dvs. Grekland och
Illyrien först i början av 700-talet
genom ett påbud av den grekiske
kejsaren. Ända in på 700-talet stod
alltså Grekland som följde bysantinsk ritual dvs. den ritual som är
mest känd som de grekisk ortodoxa kyrkornas, och lllyrien som
åter följde latinsk ritual under på-
vens jurisdiktion i hans egenskap
av västerlandets patriark.
För att förstå dagens situation
inom de orientaliska kyrkorna är
det vidare av vikt att beakta utvecklingen av gudstjänstbruken, dvs.
olika ritualer. Dessa växte fram
som en följd av olika lokala förhållanden. Inom patriarkatet Alexandria framväxte den koptiska ritualen som ursprungligen tillskrives
aposteln Markus, i Antiokia åter
den syriska ritualen som traditionen återför till aposteln Jakob.
Inom västerlandet blev den romerska eller latinska liturgin små-
ningom förhärskande, medan patriarkatet Konstantinopel följde
den helige Basileios’ och den helige
Chrysostomus’ liturgi, eller enligt
katolsk terminologi bysantinsk ritual. Denna har likaså ursprungligen utvecklats ur den syriska ritualen. De olika gudstjänstbruken var
dock ingalunda strängt geografiskt
avgränsade från varandra. Bysantinsk ritual följdes t. ex. och följes
alltjämt av flera katolska församlingar i Syditalien och på Sicilien
ävensom av det uråldriga klostret
Grotta Ferrata i Italien. Då de
flesta av påvarna in på 400-talet
var greker och då man ännu in på
800-talet finner grekiska påvar är
det uppenbart att grekiska språket
länge också användes som gudstjänstspråk i Rom. Man kan t. o. m.
förutsätta, att bysantinsk ritual
följdes under Kyrkans första århundraden även i Rom.
Inom den katolska kyrkan har
alltså sedan de första tiderna funnits olika gudstjänstbruk, olika ritualer. Dessa har alla varit och är
fullt likaberättigade. Vanligen brukar man sätta likhetstecken mellan
katolska kyrkan och latinsk ritual
emedan denna ritual idag är den
största. Av cirka 547 miljoner katoliker enligt The Tablet följer drygt
500 miljoner latinsk ritual. Man
kan för övrigt också inom västerländska kyrkan finna olika latinska ritualer. Inom vissa delar av
Lombardiet följes den ambrosianska eller milanesiska ritualen, och
inom vissa trakter av Spanien den
mozarabiska ritualen. Området för
sistnämnda ritual har för övrigt genom påvligt påbud nyligen något
utvidgats. Religiösa ordnar inom
den katolska kyrkan har också
egna ritualer som i någon mån avviker från den romerska, t. ex. dominikanerna, vilkas ritual följdes
allmänt i Finland under medeltiden. En del av benediktinerorden
följer bysantinsk ritual osv.
I det föregående nämndes kopterna. De återfanns alltså inom
patriarkatet Alexandria. En av de
kristologiska stridigheterna på 400-
talet gällde Kristi tvenne naturer,
den gudomliga och den mänskliga
i samma person. En abbot Eutykes
i ett kloster utanför Konstantinopel lärde att det mänskliga i Kristi
person h. o. h. förvandlats och uppgått i det gudomliga dvs. att Kristus
icke alls blivit människa (monofysitism). Denna lära förkastades definitivt vid det fjärde allmänna
kyrkomötet i Kalcedon år 451. Under decenniers förlopp före detta
kyrkomöte hade emellertid monofysitismen vunnit utbredning särskilt i Egypten. Orsaken härtill var
delvis den opposition som härskade bland egypterna mot grekernas
och den grekiske kejsarens makt.
Resultatet av kyrkomötet blev att
det grekiska befolkningsskiktet
fasthöll vid den rätta läran, medan
egypterna själva blev monofysiter.
Patriarkatet Alexandria sönderföll
29
därför i tvenne kyrkor, de renläriga grekerna eller melkiterna och
de monofysitiska kopterna. Vid
kyrkomötet i Florens 1439 som utgjorde det sista försöket hittills att
återförena ortodoxa och katoliker
förenade sig dock en del av meJkiterna med katolska kyrkan vilken
förening alltjämt består, varför vi
idag har katolska melkiter, utom
andra kyrkor stående renläriga
melkiter och slutligen monofysitiska kopter.
Inom patriarkatet Antiokia blev
splittringen ännu större. Den första
splittringen inträffade redan i samband med det tredje allmänna kyrkomötet i Efesus år 431 alltså före
splittringen inom patriarkatet
Alexandria. Vid detta möte förkastades biskopens av Konstantinopel
Nestorius lära om tvenne helt självständiga naturer i Kristus, den gudomliga och den mänskliga och att
jungfru Maria blott hade fött människan Kristus varför hon icke
kunde kallas Guds moder (theotokos) utan endast Kristi moder
(chrisostokos). Det kan vara av
visst intresse att i detta sammanhang nämna att den helige Kyrillus
i egenskap av påvens ställföreträ-
dare ledde förhandlingarna. Vid
detta möte förkastades Nestorius
lära enhälligt. En del av den syriska befolkningen önskade dock
icke följa kyrkomötets beslut utan
förblev nestorianer. Nestorianerna
fördrevs slutligen till Mesopotamien. Härvid kom motståndet mot
grekerna och kejsaren att spela en
30
betydande roll. Under nyare tid har
en del av nestorianerna återvänt
till den rätta läran och samtidigt
förenat sig med den katolska kyrkan. De kallas numera kaldeiska
katoliker.
Monofysitismen som tidigare omtalats, spred sig även till patriarkatet Antiokia. En del av deras anhängare återvände emellertid 1439
till den rätta läran och förenade
sig då med den katolska kyrkan i
samband med det tidigare omtalade
kyrkomötet i Florens. De kallas syriska katoliker och har en egen
patriark i Antiokia. Monofysiterna
som kallas jakobiter har också en
egen patriark i Antiokia. Monofysitismen spred sig efter kyrkomötet
i Efesus också till Armenien. Vid
400-talets slut var de flesta armenier monofysiter. Under de följande århundradena återvände en del
till den rätta läran och vid kyrkomötet i Florens förenades en del
av de renläriga armenierna med
katolska kyrkan. Armenierna följer en variant av den bysantinska
ritualen. Som ett resultat av den
armeniska kyrkans splittring uppstod tre armeniska patriarkat, det
armenisktkatolska, det utom andra
kyrkor stående renläriga armeniska partiarkatet och det monofysitiska.
Det sjätte allmänna kyrkomötet
i Konstantinopel 680-681 sammankallades slutligen för att ta ställning till den s. k. monotheletismen.
Upphovsmannen till denna lära var
patriarken Sergius av Konstantinopel, som lärde att i Kristus finns
visserligen tvenne naturer men att
dessa naturer har blott ett verkningssätt och en vilja. Kyrkomötet
fördömde denna lära, men av tidigare angivna orsaker förblev delar
av patriarkatet Antiokia (Syrien)
monotheletiskt. Dessa monotheleter kallas maroniter och förenades
med katolska kyrkan under korstågstiden. Själva anser maroniterna att de aldrig brutit banden
med katolska kyrkan och förnekar
att de omfattat monotheletismen.
I Syrien och Libanon återfinns alltså de maronitiska katolikerna. Deras patriark utses genom folkval
enligt uråldrig sed. För kort tid sedan valdes sålunda ny maronitisk
patriark i Damaskus.
slutresultatet av de kristologiska
stridigheterna blev därför att den
grekiska befolkningen i Nära östern förblev renlärig och kallades
liksom i Egypten melkiter (av melek dvs. konung, kejsare alltså kejsartrogna) medan den syriska befolkningen till sin majoritet blev
monofysiter resp. monotheleter.
Dessa i sin tur återvände till den
rätta läran och förenade sig med
den katolska kyrkan till överväldigande del, medan en del spillror
av dessa irrläriga ännu finns i Persien, Armenien och Mesopotamien
ävensom i Indien.
På 1700-talet förenade sig den
melkitiska patriarken av Antiokia
med den katolska kyrkan, varvid
största delen av hans stift följde
honom. Detta är de melkitiska katolikerna, som alltså alltid varit
renläriga. En del av melkiterna
valde då med turkarnas hjälp en
ny patriark och förblev avskilda
från Rom. Det finns därför sedan
dess tvenne melkitiska patriarker i
Antiokia, en katolsk och en utom
andra kyrkor stående renlärig patriark. Melkiterna håller för övrigt
så hårt på sin självständighet, att
de, ehuru de erkänner påvens överhöghet, inte önskar att deras patriark inträder i kardinalkollegiet.
Man kan idag konstatera att
största delen av de syriska kristna
är förenade med den katolska kyrkan, inom vilken förutom den latinska ritualen jämte varianter alltså även finns bysantinska, melkitiska, kaldeiska, syriska (f. d. jakobitiska) och maranitiska ritualer
ävensom varianter av dessa.
Den definitiva brytningen mellan
Rom och Konstantinopel inträffade
den 16 juli 1054 då påvens legater nedlade en banbulla mot patriarken Mikael Cerularius på Sofiakyrkans högaltare. Senare försök
till återförening ledde icke till några
resultat. Under tidernas lopp har
dock enskilda grupper och församlingar förenats med den katolska
kyrkan.
Den ryska ortodoxa kyrkan fick
sin första självständiga metropolit
1448. Tidigare hade patriarken i
Konstantinopel utnämnt de ryska
metropoliterna. Vid synoden i Brest
Litowsk 1595-96 förenade sig ett
stort antal ortodoxa församlingar
3- 634840 Svensk Tidskrift H. 1 1963
31
med katolska kyrkan. De bysantinska katolikerna uppgår för närvarande till cirka 8 miljoner och är
som en följd av kriget numera också spridda över hela västeU’l·opll
samt U. S. A., Kanada och Australien. Näst efter latinarna representerar bysantinarna den största ritualen inom den katolska kyrkan.
På sidan om alla dessa stridigheter levde de thomaskristna i Indien.
Enligt traditionen grundades deras
kyrka av aposteln Thomas. Deras
förbindelser med medelhavsländerna var avbruten under hela medeltiden. Dock vet man att Pantenus
av Alexandria verkade bland de
thomaskristna på 200-talet och att
Kosmas Indikopleustes på 600-talet omtalar dessa kristna i Indien.
största delen av de thomaskristna
hör numera till den katolska kyrkan och har också en egen metropolit. De som stannat utanför har
också sänt sin metropolit Juhanan
Mar Thoma som officiell observatör till Vatikankonciliet.
I samband med Vatikankonciliet
har de bysantinska katolikerna och
det bysantinska prästerskapet
väckt ökad uppmärksamhet. Man
· erinrar sig att Johannes XXIII en
tid före konciliet celebrerade en bysantinsk mässa i Sixtinska kapellet, vilket torde ha varit första
gången i historien. I Osservatore
Rornano ingick bilder från detta
unika tillfälle varvid påven konsakrerade en bysantinsk biskop.
Altaret hade prytts med ikoner och
32
bysantinska biskopar och präster
assisterade påven. Ungefär samtidigt kunde man läsa i The Tablet
att den första katolska bysantinska kyrkan invigts i Athen. Detta
visar att längtan efter enheten blivit allt starkare både bland ortodoxa och katoliker, trots att några
omvändelseförsök gentemot de ortodoxa icke sker från katolskt håll.
Under historiens gång har för övrigt såväl katoliker som ortodoxa
gjort sig skyldiga till samma misstag att söka unifiera andra kyrkor
med sin egen ritual. Katolikerna
har sökt latinisera ortodoxa församlingar och de ortodoxa har sökt
bysantinisera de syriska och egyptiska församlingarna och för övrigt också latinska katoliker t. ex.
i det kejserliga Ryssland. Först i
senare tider har man upptäckt den
stora sanningen att »mångfalden i
enheten» berikar hela kyrkan.
Då den katolska kyrkan sedan
begynnelsen omfattat flera olika ritualer som alla lever kvar såsom
t. ex. bysantinarna i Italien, och då
man på katolskt håll allt mer blivit
medveten om vilken rikedom dessa
olika ritualer är för hela kyrkan,
så blir den logiska följden härav
att man söker sprida kunskap om
dessa olika gudstjänstbruk bland
alla katoliker, särskilt bland latinarna, vilkas stora massa inte alls
känner till detta faktum. Därför
utbildas präster också enligt bysantinsk ritual. Deras uppgift icke
minst t. ex. i Finland är att sprida
kunskap om bysantinsk ritual
bland de latinska katolikerna i
hela Skandinavien t. ex. vid kongresser och möten. Endast på så
sätt blir katolikerna själva medvetna om sin kyrkas verkliga allmännelighet, kyrkan är icke latinsk, den är katolsk. Utan att själv
följa den bysantinska ritualen är
det givetvis omöjligt att verka i
denna riktning. De bysantinska
prästerna sköter själavården för
Finlands fåtaliga katolska bysantinare och för övrigt hjälper de till
med upplysning, caritativ verksamhet osv. Deras uppgift är inte att
»omvända» de ortodoxa. Den ortodoxa kyrkan innehar den kristna
sanningen, och man förstår mer än
väl att varje »omvändelseförsök»
med rätta skulle anses såväl obefogat som förmätet. Men å andra
sidan är det givetvis den katolska
kyrkans plikt och rätt att ta emot
sådana enskilda ortodoxa som för
enhetens skull önskar ingå i den
katolska kyrkan som bysantinska
katoliker. De orientaliska gudstjänstbruken har alltid funnits inom den katolska kyrkan och kommer alltid att finnas. Men det är
klart, att den återförening som alla
längtar efter också skulle innebära
att de bysantinska katolska församlingarna på många håll skulle
överföras till de ortodoxa patriarkatens jurisdiktion. Det förtjänar att
särskilt nämnas att den katolska
kyrkan förbjuder latinisering av de
östkyrkor eller medlemmar av östkyrkor som förenar sig med Rom.
Alla spekulationer om en allmän
återförening är dock alltjämt endast av teoretiskt intresse. Vatikankonciliet är intet unionskoncilium, men dock kommer det att
utgöra en ny milstolpe i utvecklingen av förbindelserna mellan de
33
orientaliska kyrkorna och Rom, en
utveckling vars slutmål måste vara
»en allmännelig Kyrka», eller som
katolikerna brukar uttrycka det
»en herde och en hjord».

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner