Ola och kulturvandalerna

Regeringen Löfven och kultur har inte direkt varit två företeelser som går väl ihop, konstaterar Peter J Olsson, som undrar vad vi över huvud taget ska med museer till om det nu inte finns några olika kulturer.

Det började med att Löfven skänkte kulturdepartementet till Miljöpartiet – det enda riksdagsparti som saknade kulturprogram och som dessutom rekryterade tidigare icke-partianslutna Alice Bah Kuhnke som minister.

Om det var för att slippa utnämna Håkan Juholt som Löfven förhandlade bort kulturen vet vi inte även om skvallret säger detta.

Efter några veckors turbulens där den nya kulturministern var osäker på vilken inriktning man skulle ha så lugnade kritiken sig något. Försöket att lägga ner de högkulturella Medelhavsinstituten fick man backa från och andra mer vildsinta nydaningar låg regeringen lågt med.

Under ytan har värre saker skett. Vilket lyftes upp i solljuset när journalisten, författaren och Kinakännaren Ola Wong uppmärksammade planerna att i grunden förändra det som samlats under paraplyet Världskulturmuseerna. Kanske brinner hans hjärta mest för Östasiatiska museet, men resonemanget gäller dem alla – i förlängningen hotas nog alla statliga museer av samma politiskt styrda trivialisering.

Egentligen är det samma osakliga budskap som framfördes på regeringens så ökända hallelujamöte ”Sverige tillsammans” som skulle ge den statliga ideologiska grunden för hur man ser på Sverige under förra hösten stora flyktingvågor. Det politikens akademiska hantlangare förde fram var att det inte finns någon inhemsk svensk kultur, ibland med brasklappen ”från urminnes tider”. En tanke så storslaget oseriös att bara en statlig konferens kunde lyfta fram den.

Men med den grunden är det ju lätt att inse att om det inte finns någon svensk kultur finns det ju inte eller någon östasiatisk kultur, ingen klassisk kultur från Medelhavsområdet. Och så vidare. En ansats som förklarar mycket.

Till exempel finns i det paradigmet ingen plats för museer där man skildrar levande och försvunna kulturer och de påverkat varandra. Dessa kulturer finns ju inte: Allt är i denna postmoderna värld en tidsström av olika intryck och åsikter, det förflutna existerar bara som våra bilder av det. Vi är centrum i både världsalltet och historien, och därmed kan vi låta våra åsikter styra framställningen.

Ett museums uppgift blir inte längre att berätta om hur det förhåller sig och bevara och visa fram artefakter från andra tider, det blir att uppfostra folket i vad som just nu är makthavarnas intresse: som av en händelse uppfattningar som kunde formulerats vid ett kafébord på Södermalm i Stockholm. Honnörsorden är integration, mångkultur, normkritik och annat sådant, i praktiken tar man inte så nog på dem heller.

I Världskulturmuseernas fall handlar det om att bryta ner den sakkunskap som fanns om de områden som museerna hade som ansvar. I värsta fall försvann sakkunskapen helt från institutionen, åtminstone petades de från ledningsgruppen. Därmed försvann, konstaterar Wong torrt, all mångfald i den kretsen.

Förändringen blir tydlig när man studerar vad regeringen vill. Wong citerar regleringsbrevet för 2016 och där står att museerna ska verka med ”hållbarhet, rättighetsperspektivet och fattiga människors perspektiv i centrum”.

Det kanske vore en bra målsättning för Moder Teresa, för ett museum stavas det nedmontering av kunskap och folkbildning, och uppmontering av grund välvilja och ideologiserad folkuppfostran.

Det är alltså en trend som drabbar inte bara Världskulturmuseerna. Historiska museet är av allt att döma utsatt på ett liknande sätt. Besökare har reagerat på en del skyltar med svag historisk evidens som spelar ner sambandet mellan dagens Sverige och de människor som levde här för tusen år sedan.

Men striden i dag gäller alltså Världskulturmuseerna. Och det är väl värt att ta den som ett slag av många för bildning och kultur, och verkligt öppna sinnen inför andra kulturer och tidigare generationer. En namninsamling har samlat några tusen namn bara, men där återfinns många av Sveriges främsta forskare inom museernas områden. Och det går fortfarande att mobilisera ett motstånd på landets kultursidor – det som sker är alltför revolutionärt till och med för de flesta inom kulturvänstern.

Medelhavsinstituten räddades genom en liknande folkstorm. Det går säkert att återupprätta Östasiatiska, Etnografiska och Medelhavsmuseerna i Stockholm, och göra något bra av Världskulturmuseet i Göteborg.

Oavsett om kampen lyckas har Ola Wong gjort en bra insats mot kulturvandalerna.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne