Print Friendly

Oklar utrikespolitik – bortsett från Palestina

Av Mats Johansson | 24 oktober 2014

frivarld_banner_stor2
Vad kan utläsas ur regeringsförklaringen och regeringens utrikespolitik hittills? Bortsett från att man vill erkänna Palestina. Att Sverige inte ska gå med i Nato och att säkerheten i närområdet nedprioriteras framgår åtminstone, skriver Mats Johansson.

Vänsterregeringen har tillträtt. Hur kommer det att påverka Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik? Det är svårt att veta; källorna till en rödgrön samsyn är denna gång få och grumliga.

Annat var det 2010. Då slogs det fast i en gemensam utrikesplattform att ”En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser.” Detta ursprungligen kommunistiska krav blev dessbättre aldrig regeringspolitik.

I år undvek Löfven-partiet klokt nog att göra några bindande utfästelser tillsammans med tänkta regeringsbildare, väljarna skulle hållas i okunnighet. Det enda man egentligen kunde vara säker på före valdagen var att den utpekade utrikesministerkandidaten Urban Ahlin (S) inte skulle bli utrikesminister, eftersom han var för västvänlig. Datja i Florida och goda kontakter med amerikanska beslutsfattare är inga meriter i den alltjämt neutralistdominerade socialdemokratin.

Så vad vet vi nu, när snart en tredjedel av den formativa perioden ”de första hundra dagarna” är förbrukad? Den som läser regeringsförklaringen från den 3 oktober blir inte så mycket klokare. Här är ont om skarpa besked, gott om förhoppningar:

”Vårt land ska vara en ledande och inspirerande kraft i världen.”
”Sverige ska vara en global förebild.”
”Sverige ska främja en fri och rättvis världshandel.”
”Vi ska verka för en global ordning mellan arbete och kapital som säkrar en internationell ekonomi som gynnar alla och kuvar ingen.”
”FN och EU ska axla ett större ansvar för att lösa konflikterna och ge hjälp åt dem som drabbas.”

För att värdera halten i det sagda kan man göra anti-testet och med en negation i satsen kontrollera vad innebörden blir och om någon skulle kunna tänkas vara emot tesen. Vem vill då att Sverige inte skall vara detta goda och att FN och EU inte ska lösa konflikter? Meningslösheter, alltså.

Det mest konkreta som kommit ut ur politikomläggningen hittills är Margot Wallströms erkännande av ”Palestina”. Förvåningen har varit stor över skyndsamheten i frågan; varför springa före alla andra EU-stater, varför inte avvakta en bred debatt och överenskommelse i riksdagen?

Det senare blir nu föremål för en prövning i konstitutionsutskottet, vilket kan tyckas överdrivet – vore det inte för att en ny praxis har skapats i det att (S) med detta har visat att i utrikespolitiken struntar man nu i vad oppositionen tycker. Här ska inte diskuteras, här ska regeras!

Annars kunde intresserade medborgare ha fått svar på frågor som vilket ”Palestina” det är som ska erkännas, nord eller syd? Vad innebär ett erkännande av sydregimen, det av EU terrorstämplade Hamas som belönas för sitt raketkrig mot Israel? Eller är det fråga om ett ensidigt ställningstagande för nordregimen som inte uppfyller det mest grundläggande kriteriet för erkännande, att man kontrollerar territoriet? Och vad betyder ett erkännande överhuvudtaget för möjligheten att fortsatt utöva påtryckningar mot vapenanvändning hos parterna?

Om detta borde en seriös debatt ha förts före beslut, vore det inte så att symbolpolitik hade dikterat den oprofessionella handläggningen.

Mer bekymmersam i regeringsdeklarationen är nedprioriteringen av närområdet. Av de 26 000 tecknen ägnas några hundra åt att beskriva vårt största säkerhetsproblem: ”Rysslands annektering av Krim är ett folkrättsbrott. Rysslands destabilisering av Ukraina måste upphöra. Utvecklingen i vårt östra grannskap kommer att bli en av våra största utmaningar.”

Några slutsatser av de tre korrekta meningarna meddelas inte. Utom en: Sverige ska inte gå med i Nato.

I övrigt anvisas inga nya konkreta åtgärder, trots det skärpta krisläget. Istället återinförs ett gammalt mantra från neutralisternas vokabulär: ”Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet.”

Dörren till Nato stängs trots att det samtidigt slås fast att ”vårt land ska både kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt.” Men inte från Natoländer som Norge och Danmark, alltså.

Därmed minskas handlingsfriheten i säkerhetspolitiken. Genom att utesluta en option agerar man tvärtemot rationaliteten i den tidigare andan, att i brett samförstånd hålla dörren öppen till Nato genom utvecklat partnerskap. Det visar vad överenskommelserna var värda, de nyss avtalade anslutningarna till Natos snabbinsatsförmåga och värdlandsavtalet som ska möjliggöra Natoinsats på svenskt territorium.

Omsvängningen kan förstås i ljuset av att vänsterregeringen vilar på rödgrönt godtycke. I regeringsförklaringen påstås ändå att ”Ett brett samarbete i riksdagen i försvarsfrågorna är centralt för vårt land. Försvarsberedningens förslag ska genomföras.”

Vad den deklarationen var värd har tre veckor senare illustrerats i budgetförslaget; det man ger försvaret med ena handen i ökade anslag tar man tillbaka med skattehöjningar som ökar kostnaderna. Försvarsvännen Peter Hultkvist, en man som är välorienterad om Putins planer, har uppenbarligen förlorat den interna maktkampen mot finansministern. Historien känns bekant.

Mats Johansson är ordförande i tankesmedjan Frivärld och projektledare för dess säkerhetspolitiska programverksamhet. Han har utgivit debattboken ”Kalla kriget 2.0. Ryssland rustar” (2013).

Hela Regeringsförklaringen finns här.

Läs även en kommentar från 2010.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner