Ökar kunskapsekonomin skillnaden mellan länder?

Hittills har vi världens ekonomier konvergerat när fattigare länder haft högre tillväxt än rikare länder. Men det är inte säkert att vi kommer att se samma utveckling i kunskapsekonomin. Att Sverige är ett av de mest innovativa länderna i världen innebär inte att vi är ödesbestämda att dra ifrån om idén om divergens skulle visa sig stämma, skriver Jonas Grafström.

Den första industriella revolutionen började under det sena 1700-talet i Storbritannien, mekaniseringen av textilindustrin gjorde att hundratals vävare kunde ersättas med en vävmaskin som översågs av väldigt få arbetare. Den andra teknologiska revolutionen startade under det tidiga 1900-talet och tillskrivs Henry Ford som, förmodligen inspirerad av bland annat företaget Sears distributionslösningar med centrallager för postorder, introducerade det löpande bandet (Anderson, 2008).

Vi är nu inne i den tredje industriella revolutionen, eller den andra maskinåldern, enligt Brynolfsson och McAfee (2014). Denna ålder skiljer sig markant från de första två gällande hur den rika och fattiga världen kan ta del av den. Världens ekonomiska centrum har pendlat österut men det är inte omöjligt att pendeln har nått sin maxpunkt och att den nu vänder tillbaka.

Industriell produktion har länge flyttats från den rika världen till den fattiga, så länge institutionerna i ankomstlandet har bedömts som tillräckligt bra, men inte nödvändigtvis bra (se ex Acemoglu och Robinsson (2013) eller North (1991)). Det fanns en gång i tiden, för ungefär hundra år sedan, så kallade sweatshops i Borås med förmodligen icke kollektivavtalsenliga arbetsförhållanden, minst sagt. Dessa sweatshops flyttade först till Spanien för att sedan röra sig genom Grekland till Turkiet och sedan till Sydostasien och Kina. Arbetsförhållandena i dessa fabriker är nog undermåliga än i dag men som exempelvis Norberg (2006) påpekade så tjänar kvinnorna som jobbar där tre gånger mer än sina män ute i jordbruket.

Varuproduktionen har alltså flyttat för att, minst en, viktig insatsfaktor har varit billigare i det nya landet än där produktionen skedde tidigare – arbetskraften. På marginalen har det därför varit mer lönsamt att bygga fabriker i exempelvis Asien.

När forskare senare såg tillväxtundren i de så kallade ”asiatiska tigrarna” och till viss del BRIC- länderna formulerades en teori om att rika och fattiga länder på lång sikt skulle konvergera mot samma rikedomsnivå på grund av deras olika tillväxttakter. Einstein lär ha sagt “Compound interest is the eighth wonder of the world. He who understands it, earns it … he who doesn’t … pays it.” Växer ett lands ekonomi med en procent per år, som många europeiska, tar det sjuttio år innan ekonomin har fördubblats. Om man däremot har runt sju procents tillväxt per år, som Kina, tar det enbart sju år för att få till en fördubbling.

Denna konvergensidé har till stor del bekräftats av den ekonomiska forskningen (se ex Barro och Sala-i-Martin, 1992). Idén föddes långt tidigare än förändringen i Asien. I den neoklassiska tillväxtteorin fanns en modell för slutna ekonomier presenterad av Ramsey (1928), Solow (1956), Cass (1965), och Koopmans (1965) där per capita tillväxten i BNP verkar vara inverterat korrelerad till startnivån på ekonomin – en lågt utvecklad ekonomi kommer att växa snabbare.

Ekonomisk konvergens verkar ha gällt för delar av nittonhundratalet, det är dock inte säkert att teorin håller för skiftet skapad av den nya kunskapsekonomin. Om det senaste århundradets produktionsnyckel var fysiskt kapital i kombination med arbetare så kommer humankapitalet att spela en större roll framöver. Stöllinger (2013) menar att det inte går att ta för givet att länder som ligger teknologiskt efter kommer att kunna komma ikapp. Humankapital kommer inte att bete sig som fysiskt kapital.

Kunskapsproduktion är väsensskilt från produktion av t-shirts. Att ha en stor arbetskraft för låga löner innebär inte att man kan producera mycket, även om de har kapitalvaror som skrivbord och datorer (eller symaskiner i fallet t-shirt produktion). Kunskapsproduktion kommer att behöva rätt människor och gärna att dessa är klustrade till samma geografiska område.

Klusterteorin innebär att komparativa fördelar kan ligga utanför företagen och inuti geografiska områden där företagen har sin hemvist (Porter, 2000). Detta innebär att företagen kan ha increasing returns to investments i vissa områden samt att denna vinst är beroende av att andra också väljer att investera inom området. Silicon Valley är en dyr plats att bedriva företag på men är ändå en given strävan för många företag som teknologiskt ligger i framkant.

Var världens innovativa centrum befinner sig är inte konstant. Något som däremot är betydligt mer konstant är värdet av att vara det innovativa centrumet. Kunskap har karaktären av ”public good” – en persons konsumtion av den hindrar inte en annans. Det kan till och med finnas positiva spillover-effekter. Om det bedrivs en stark energiforskning inom ett fält kommer delar av kunskapen läcka över till andra fält.

Idéer är det som är värt något i dagens ekonomi. Antalet arbetade timmar avgör inte värdet på det man skapar – kundernas behov avgör, inget nytt under solen men nödvändigt att upprepa.

Företaget SSAB producerar stål, 2012 hade de runt 8 000 anställda, omsatte 39 miljarder – och gjorde nästintill noll i vinst. Bolaget Mojang, som nu säljer spelet Minecraft till Microsoft för 18 miljarder, hade 40-talet anställda och gjorde en vinst på 800 miljoner efter skatt. Höga löner kommer av specialisering. Det är få som menar att de skulle kunna göra det personerna på Mojang har gjort. Vad de har gjort är att sammanföra spetskunskap till ett område där det fanns en efterfrågan. Att samla ihop 49 andra personer ur befolkningen och låta dem sitta vid datorer lika många timmar per dag hade inte skapat samma värde. Det alla kan göra har inget högt värde.

Sverige må vara ett av de mest innovativa länderna i världen men det innebär inte att vi är ödesbestämda att dra ifrån om idén om divergens skulle visa sig stämma. Stora idéer kommer att kräva stora belöningar. Topplönerna blir högre när enskilda personer kan producera som den gamla tidens storföretag, sett till värde. Om inte lönespridningen ökar kommer innovativa människor flytta dit de belönas för att inte berövas frukten av deras arbete. Får Sverige återigen världens högsta marginalskatter finns det en stor risk att vi blir marginaliserade som kunskapsnation.

Jonas Grafström är doktorand i nationalekonomi vid Luleå tekniska universitet samt även knuten till Ratio – Näringslivets forskningsinstitut.

Referenser:
Acemoglu, Daron och Robinson, James (2013)Why Nations Fail: The Origins of Power, Prosperity, and Poverty. Crown Business; Reprint edition (September 17, 2013)

Anderson, Chris (2008). The Long Tail: Why the Future of Business is Selling Less of More. Hachette Books; Revised edition (July 8, 2008).

Barro, Robert J., and Xavier Sala-i-Martin. 1992. Convergence. Journal of Political Economy 100(2): 223- 251.

Brynolfsson, Erik och McAffe, Andrew (2014).The Second Machine Age: Work, Progress, and Prosperity in a Time of Brilliant Technologies. W. W. Norton & Company; 1 edition (January 20, 2014)

Koopmans, Tjalling C (1965). ”On the Concept of Optimal Economic Growth.” In The Econometric Approach to Development Planning. Amsterdam: North- Holland, 1965.

Porter, M. E. (2000). Location, competition, and economic development: Local clusters in a global economy. Economic Development Quarterly, 14(1), 15-34.

Ramsey, Frank P (1928). ”A Mathematical Theory of Saving.” Econ. J. 38 (December 1928): 543-59.

Norberg, Johan (2006) När människan skapade världen. Timbro förlag.

North, Douglas (1991) Institutions, The Journal of Economic Perspectives, 5(1), pp. 97–112

Stöllinger, Roman (2013) “Internatiional spillover in a world of technology clubs” Structural change and Economic Dynamics. Vol 27, page 19-35.

Solow, Robert M (1958). ”A Contribution to the Theory of Economic Growth.” QJ.E. 70 (February 1956): 65-94.

Cass, David (1965). ”Optimum Growth in an Aggregative Model of Capital Accumulation.” Rev. Econ. Studies 32 (July 1965): 233-40.