Print Friendly

Ogenerad hyllning av Castro

Av David Josefsson | 11 mars 2011

Björn Kumm
Fidel Castro
Historiska Media 2011

Björn Kumm har trots ett tydligt vänsterförflutet tidigare varit, om inte neutral så i alla fall nyanserad när han tagit rollen som historisk skribent och bland annat skrivit om Kalla kriget (först utgiven 1999, därefter utgiven reviderad 2006) och Terrorismens historia (först utgiven 1998, därefter utgiven reviderad 2003). Då har också skildringarna varit täckande och sakliga – värdeladdade beskrivningar har ibland kommit med av bara farten men i huvudsak har det handlat om just populärhistoriska skildringar. Absolut inga nya rön, men ur ett folkbildningsperspektiv har de fyllt ett syfte – särskilt som de tagit upp ovanliga ämnen på en marknad med historiska böcker som i Sverige annars är nästan helt fokuserad på andra världskriget.

Lundabaserade förlaget Historiska Media säger att man med Kumms senaste bok Fidel Castro inleder en serie av biografier av ”kondenserat format”. Och det kondenserade formatet tvingar Kumm att gå från att på några hundra sidor ganska väl täcka in ett ämne till att på 140 sidor klara av att teckna en levnadsskildring över en diktator som varit i hetluften sedan 50-talet. Vilket är dömt att misslyckas: Fidel Castro är ingen biografi i kondenserat format, mer en fragmentarisk samling essäliknande kapitel staplade i någorlunda kronologisk ordning.

Vill Historiska Media få en serie av biografier att fungera och sälja måste man nog våga släppa upp lite på sidantalet och lägga mer energi på böckernas disposition. Fast den grundläggande frågan är kanske varför man alls ska skriva biografier i kondenserat format – en levnadsteckning måste kanske få ta utrymme för att bli bra?

Fidel Castro var i slutet av sin tid som statschef en av de längst sittande i världen, och även om hans regim blir mer och mer ensam i världen har han ända sedan gerillakriget på 50-talet varit omskriven i världspressen. Men det har fram tills nu funnits ganska lite litteratur på svenska kring Castro, men sedan 2009 har tre biografier kommit ut; förutom Björn Kumms bok om Fidel Castro också Fidel & Che: revolutionsbröder (2009) av Simon Reid-Henry och Fidel Castro (2010) av Anne M. Sørensen. Dessutom har Björn Kumm skrivit Che (2008) som ju tvunget också tar upp Castro.

Trots ett tunt sidutrymme tar boken ett brett grepp och börjar med att beskriva Kubas politiska utveckling från 1880-talet och framåt, för att sedan växla över till Castros uppväxt och karriär som revolutionsledare. Det begränsade utrymmet gör dock inte läsningen rapp, snarare ytlig, och ganska snart skiner Kumms vurm för Castros Kuba igenom.

Till skillnad från tidigare böcker är tonen kring Kuba inte särskilt nyanserad, snarare försvarande och relativiserande. Castro kanske inte lyckades alla gånger, men han ville ju väl skriver Kumm mellan raderna. Kuba beskrivs som ett föredöme i Centralamerika och alla misslyckanden skylls på USA – mycket energi läggs på att anklaga USA för att behandla Kuba orättvist. Kumm drar sig till och med för att medge att Kuba faktiskt är en diktatur – är han en diktator ”tillhör han i så fall inte de värsta” skriver Kumm och vill hellre klassa honom som en ”självutnämnd landsfader” ungefär som Charles de Gaulle. Till och med att människorättsaktivister har gripits och satts i fängelse viftas bort – de sitter fängslade för att ha stött USAs försök att upprätthålla embargon mot Kuba.

Kumm gör en del paralleller till egna resor till Kuba – den första våren 1962 när regimen fortfarande var ny. Resorna borde ha kunnat ge boken djupare insikter, men jag tror istället att de blir bokens grundläggande problem. När Kumm tidigare kunnat förhålla sig nyanserat till det han skrivit om, blir Fidel Castro helt enkelt ett ämne som ligger för nära hjärtat. Skildringen av Castros liv blir allt för ofta till ett försvarstal där Kumm försöker relativisera bort diktaturen och hamnar i en ogenerad hyllning av Castros person. Vilket också blir talande för den särställning Castro haft bland världens diktatorer, särskilt bland journalister.

Bilden av Kuba som den levande revolutionen lever kvar i ett romantiskt skimmer också 20 år efter att östblocket föll och med det illusionen om den socialistiska statens förmåga.

David Josefsson arbetar med hälso- och sjukvårdspolitik för Moderaterna i Västra Götalandsregionen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner