Print Friendly

OECD och triffinplanen

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

OECD OCH TRIFFINPLANEN
PÅ RIKSDAGENS bord ligger, när
detta skrives, en proposition om
Sveriges anslutning till Organisationen för ekonomiskt samarbete
och utveckling, OECD. Den har
kontrasignerats av utrikesminister
Unden. Även i Förenta staterna
skall Kongressen just nu taga ställning till ett förslag från president
Kennedy om landets inträde i
samma organisation. De lagstiftande församlingarna i inte mindre än
20 länder, dvs. alla de 18 medlemmarna i den forna Organisationen
för europeiskt ekonomiskt samarbete, OEEC plus Förenta staterna
och Canada, vilka inte tillhört
OEEC, måste nämligen före den 30
september 1961 ha ratificerat ett i
december i fjol fattat beslut om
OECD:s upprättande. Det finns
knappast några skäl att tro, att beslutet inte kommer att godkännas
överallt, och att inte riksdagen för
Sveriges del skall ratificera detsamma. Därmed inträder det internationella ekonomiska samarbetet i
en ny fas, vilket helt naturligt kommer att intimt beröra vårt land och
dess ekonomi.
De målsättningar för efterkrigstidens ekonomiska utveckling, som
Av fil. dr HENRIK ÅKERLUND
uppdrogs redan under andra världskrigets sista dagar och varit återkommande i senare internationella
samarbetsorganisationer, har genomgående varit progressiva och
syftat till högre levnadsstandard,
expanderande näringsliv, full sysselsättning, utökad världshandel
och större ekonomisk frihet. Motivet har främst varit tron på att
»fredliga och harmoniska förbindelser mellan folken» skulle gagnas
härav. Arvet efter kriget präglades
ju i hög grad av bitterhet och nationell självtillräcklighet. Det har
emellertid varit ett både mödosamt
och tidskrävande arbete att bygga
upp en värld efter dessa ambitiösa
målsättningar, och bakslag har
visst inte saknats. Alltjämt återstå~
mycket att göra på detta område.
Det är främst i två hänseenden,
som OECD representerar något
nytt i förhållande till befintliga
eller tidigare samarbetsorganisationer. Den vidgar kretsen av förut
samarbetande nationer med de båda
stora industriländerna på andra sidan Atlanten, Förenta staterna och
Canada, och den drar in frågan om
hjälpen till de s. k. utvecklingsländerna under sin uppgiftssfär. Ut- 228
vecklingshjälpen skulle därmed
upphöra att vara en angelägenhet
speciellt för Förenta staterna och
Canada och falla på de fria västliga
industriländerna gemensamt. För
att nyttiggöra utvecklingsländernas
naturliga resurser behöver dessa
länder tillföras betydande nytt kapital, och på den frågan skall alltså
OECD inkopplas.
När organisationen för europeiskt
samarbete i praktiken upphörde att
fungera vid årsskiftet 1958/59 genom Romfördragets om den gemensamma marknaden ikraftträdande
och genom övergången till yttre och
i vissa fall inre valutakonvertibilitet, tog sig samarbetet också andra
former. Handelspolitiken kom att
dominera diskussionen, medan
andra viktiga uppgifter sköts i bakgrunden. Den europeiska frihandelssammanslutningen EFTA bildades, och det regionala inslaget i
samarbetssträvandena framträdde
starkare. På andra sidan Atlanten
framfördes t. o. m. på ansvarigt
håll tanken på ett handelspolitiskt
dollarblock, utan att dock vinna
nämnvärt gehör. Avsikten är i stället nu att med OECD: s tillkomst
återknyta till det samarbete på bredare bas, som bedrevs inom OEEC,
fullfölja och utveckla detsamma
med delvis ny målsättning och göra
det under direkt medverkan inom
organisationen av Förenta staterna
och Canada. strävan torde dessutom komma att gå ut på att efter
hand inlemma de regionala handelsblocken i den större enheten.
Samarbetet i OECD är tänkt att
inriktas på fyra särskilda områden.
Helt allmänt gäller det ett ekono-·
misk-politiskt samarbete för att
främja framåtskridandet under
inre och yttre finansiell stabilitet.
På handelspolitikens område skall
strävandena inriktas på att avskaffa hinder och främja ett multilate-·
ralt, icke-diskriminalariskt varuutbyte. Betalningsområdet skall likaså liberaliseras genom borttagande
av hinder för löpande betalningar
och utsträckning av frigörelsen av
kapitalrörelserna. slutligen skall.
som redan nämnts, framåtskridandet i utvecklingsländerna främjas.
Ett gemensamt syfte med OECD:s
program på alla dessa områden är
expansion i produktion, konsumtion, varuutbyte, världshandel etc. ,
Därtill kommer, att denna expansion inte väntas kunna komma till ,
stånd annat än under friare former
än hittills. Den har i själva verket
till förutsättning frånvaro av »fysiska kontroller» och inskränkande
ingripanden från de olika staternas
sida. Den fordrar också större fri- •
het i fråga om de finansiella betalningarna, vilka eljest skulle kunna
tillgripas i kontrollerande och inskränkande avsikter. Endast ett
ekonomiskt samarbete i en internationell organisation kan i vår tid
skapa de erforderliga liberala förutsättningarna. Frågan är nämligen
motiverad, om 20 suveräna stater
kan fås att av sig själva harmoniera
sin ekonomiska politik till den
grad, att de alla i huvudsak arbetar
mot samma gemensamt uppställda
mål. Av hänsyn till suveräniteten
och av utrikespolitiska skäl är benägenheten antagligen ganska stark
att se till egna kortsiktiga intressen
först och främst. Eftersom övernationella bindningar och övernationell planhushållning varken är effektiva eller av suveränitetsskäl
godtagbara medel att främja välståndshöjningen, måste den finansiella apparaten inkopplas för att
även på det internationella planet
på samma gång möjliggöra friheten
och styra ekonomien i önskad,
framstegsvänlig riktning. Det internationella betalnings- och kreditsystemet kan följaktligen antas få
spela en allt betydelsefullare roll,
vilket motiverar ökad uppmärksamhet på dess problem.
När det speciellt europeiska
OEEC kom till år 1948 visade det
sig nödvändigt för samarbetet att
överse den finansiella apparaten.
Den europeiska betalningsunionen
tillskapades. När nu den amerikansk-europeiska samarbetsorganisationen OECD inom kort skall
träda i funktion, har en av idegivarna till den europeiska betalningsunionen, den amerikanske nationalekonomen Robert Triffin fö-
reslagit en ganska genomgripande
omdaning av nuvarande internatiotlella betalnings- och kreditsystem,
vilken går under namnet Triffinplanen. De dominerande farhågorla bakom denna plan är, att det
Jefintliga finansiella systemet inte
ir tillräckligt elastiskt för den ön- 229
skade expansionen, och att den s. k.
internationella likviditeten behöver
ökas genom ökning av mängden internationellt gångbara betalningsmedel.
En väsentlig olikhet mellan läget
för Europa 1948 och för den fria
världen nu måste emellertid omedelbart framhållas. Vid den tidpunkten fanns ingen för Europa gemensam betalningsmekanism eller
betalningsunion, och de europeiska
valutorna var inkonvertibla s. k.
mjukvalutor. Nu finns det redan en
för OECD-länderna gemensam Internationell valutafond, och valutorna är i allmänhet hårda och konvertibla.
Nuvarande internationella betalningsmekanism är ett parivärdesystem, där den fria världens länder fastlagt det yttre, internationella värdet av sina valutor i förhållande till U.S.-dollarn och guldet, och där dollarn är knuten till
guldet vid ett av Kongressen i lag
fixerat pris av 35 dollars per ounce
(31,1 g) guld. Härigenom är samtliga i parivärdesystemet ingående
valutor indirekt knutna till guldet.
Betalningssystemet är en guldparistandard.
De internationellt gångbara betalningsmedlen består alltså i första
hand av de monetära guldförråden,
vars pris är fixerat och vars ökning
därför främst bestämmes av de årliga tillskotten från nyproduktionen. Vid sidan av dessa kommer
vissa internationellt gångbara valutor, främst dollarn och, åtminstone
230
regionalt, pund sterling till användning. Länder utanför Förenta staterna kan alltså genom förvärv av
dollars öka sina valutatillgångar,
men detta kan endast ske i den
mån, som Förenta staterna vill
ställa dollarvaluta till förfogande,
dvs. i realiteten skuldsätta sig till
utlandet kortfristigt. Erfarenheten
har visat, att fordringar, som är så
likvida, att utländska intressen när
som helst kan presentera dem till
inlösen i guld, kan medföra sådan
avtappning av guldförråden, att förtroendet till dollarn skakas. När
detta på sistone inträffat, har också
betänkligheter yppats i Förenta staterna mot en alltför snabb tillväxt
av de utländska dollartillgodohavandena. Härigenom skulle då
också ökningen i den internationella likviditeten kanske helt begränsas till vad de årliga tillskotten
från guldproduktionen kan ge. Det
är dessa omständigheter, som ligger bakom de nyssnämnda farhå-
gorna för otillräcklig elasticitet i
den finansiella apparaten.
En teoretisk och på längre sikt
sannolikt starkt inflationistisk lösning på detta likviditetsproblem
har angivits vara successiva och
generella höjningar av guldpriset,
vilka dock skulle innebära svårförståeligt gynnande av guldproducenterna i främst Sydafrika och Sovjetunionen. I praktiken är detta
förslag vådligt och saknar utsikt
till förverkligande i nuvarande läge.
TriHinplanen avvisar också tanken.
Den bygger i stället på iden att
via Internationella valutafonden
tillföra guld- och valutabeståndet
årliga tillskott av valutor vid sidan
av det nyproducerade monetära
guldet. Planen utgår från ett guldoch valutabestånd år 1958 av 54
miljarder dollars för hela världen
utanför järnridån och räknar med
en årlig tillväxt av 3, 4 eller 5 procent därav. Om det årliga guldtillskottet till de monetära förråden
vid en nyproduktion av l 200 miljoner dollars värde kan antas bliva
7 å 800 miljoner dollars värde,
skulle det vid 3 procents ökning
tillskapas 800 miljoner dollars i valutor, vid 4 procent l 400 miljoner
dollars och vid 5 procent 2 000 miljoner dollars. Valutatillskapandet
skulle tillgå så att fondens medlemmar skulle förpliktas att placera
och alltid hålla 20 procent av sina
internationella betalningsmedel på
deposition i fonden. Vid starten
skulle detta betyda i runt tal 11 miljarder dollars. Genom utlåning på
sedvanligt bankmässigt sätt skulle
i praktiken knappast någon gräns
av institutionell art sättas för valutaskapandet. Fondens utlåning
bleve bestämmande härför, och den
skulle enligt planen anpassas till
det diskretionära önskemålet om 3
till 5 procents årlig ökning av världens guld- och valutaförråd. Eftersom inlösbarheten i guld skulle
bliva tämligen fiktiv, skulle det här
bliva fråga om en oinlöslig pappersvaluta på världsplan.
Ett årligt valutatillskapande av
800 upp till 2 000 miljoner dollars
skulle möjliggöra utlåning från
fonden av lika stora belopp, vilket
realekonomiskt skulle innebära
motsvarande varuleveranser till
låntagarna från de länder, som förvärvade valutorna genom överskott
i sina betalningsbalanser, precis på
samma sätt som det nyuppgrävda
guldet måste betalas med varuleveranser till guldproducenterna. Triffinplanen förutsätter, att detta kapital till stor del skulle gå till utvecklingsländerna förutom till länder med betalningsunderskott.
Trots att president Kennedys
budskap till Kongressen den 6
februari, att behov förelåg av ökad
internationell likviditet och att
andra källor härför än nyproducerat guld och ökade dollar- och
pundtillgodohavanden borde sökas,
kunde uppfattas som förord för
Triffinplanen, resulterade överläggningarna i början av april mellan
honom och premiärminister Macmillan i avböjande av densamma
och godkännande av dr Per Jacobssons och Internationella valutafondens mindre »radikala» ideer.
Enligt dessa finns det inget allmänt internationellt likviditetsproblem. Däremot kan likviditetssvå-
righeter uppträda i enskilda fall,
för vars bekämpande redan existerande anordningar är fullt tillräckliga. Valutafonden har guld, dollars
och utlänningskonvertibla valutor
till mer än 10 miljarder dollars
värde, vilka kan utnyttjas i förekommande fall. Enskilda länder
kan dock inte permanent befrias
17-61164074 Svensk Tidskrift H. 41961
231
från skyldigheten att hålla balans i
sina utlandsbetalningar. Med en utvidgad och allmän konvertibilitet
baserad på sådan balans, reduceras
eller försvinner likviditetssvårigheterna. För kapitaltillskott till utvecklingsländerna bör inte kortfristiga, tvångsvisa och automatiska
valutakrediter komma till användning. Härför får andra stödformer
användas. Dr Jacobsson har i skrivelse till den amerikanska Kongressens förenade ekonomiska utskott
uttalat den meningen, att Triffinplanen är »Opraktisk» och rentav
kan bli »positivt skadlig».
Samarbetet inom OECD kan följaktligen antas komma att bedrivas
med nuvarande finansiella apparat
och under ökad användning av befintliga internationella institutioner. Detta betyder inte endast, att
Triffinplanen avvisats, utan även
att ansträngningarna. skall intensiferas att genom förbättrad balans
och utökad konvertibilitet i betalningssystemet undanröja riskerna
för internationella likviditetskriser.
Såsom redan framhållits, möjliggö-
res dessa f. n. av förekomsten av
stora likvida och konvertibla dollartillgodohavanden, medan de
flesta andra valutor genom osäker
eller begränsad konvertibilitet saknar förtroende. Konvertibiliteten
måste därför göras allmännare och
säkrare, så att även flera andra valutor kan bli ägnade att tjänstgöra i
samma funktion som dollarn. Benägenheten att enbart eller till stor
del hålla utländska tillgodohavan- 232
den i kortfristig form av rädsla för
att dessa annars inte skall kunna
tagas hem vid behov, vill man försöka motverka genom uppmuntran
till långfristiga investeringar. Det
enklaste sättet att i nuvarande läge
undanröja hotet mot dollarn vore
att få dollartillgodohavandena omvandlade till mer eller mindre
bundna investeringar i Förenta staterna. Men härför fordras då också
frihet för kapitalet att söka placering, där det helst vill. Friare kapitalrörelser är följaktligen en viktig
del av strävandena att lösa det internationella likviditetsproblemet.
För utvecklingsländernas kapitalbehov krävs dock andra anordningar. Kapitaltillförseln till dessa
kommer att ordnas genom en särskild för ändamålet nytiiiskapad
kommitte för utvecklingshjälp,
DAC. Denna torde få fungera som
en pool, till vilken bidrag skall beviljas för fördelning till kapitalbehövande länder.
Den svenska regeringen har i
propositionen om vår anslutning tagit ställning till här skisserade riktlinjer för OECD:s framtida verksamhet. Om det allmänna ekonomisk-politiska samarbetet uttalas,
att det torde få formen av konsultationer, vars värde för svensk del
kommer att bestå i att bereda »insyn» samt ge tillfälle »att verka för
en ekonomisk politik som även internationellt främjar full sysselsättning och snabb produktionstillväxt med bevarande av den inre och
yttre balansen». Det svenska intresset sträcker sig också till handelspolitiken, där förhållandet mellan
EFTA och Europeiska ekonomiska
gemenskapen EEC, står i förgrun- ·
den. Från svensk sida har »under ,
förhandlingarna med skärpa häv- :
dats att handelspolitiken bör bibe- i
hållas som en huvuduppgift för ‘
OECD». Därmed är det slut för Sve- :
l
riges del. Det konstateras dock j
beträffande kapitaltillförseln till ut- l
vecklingsländerna, att »DAC torde
komma att arbeta i intim kontakt
med OECD. Varken Sverige eller .
något annat nordiskt land är för
närvarande medlem av sammanslutningen, vilket är naturligt bl. a.
med hänsyn till att de skandinaviska ländernas bilaterala finansiella biståndsprogram hittills varit
av tämligen ringa omfattning.» Rö-
rande den allra viktigaste frågan,
den om ökad konvertibilitet och
friare kapitalrörelser, iakttages
tystnad. Det finns många goda skäl
att fråga, om detta verkligen är välbetänkt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner