Print Friendly

Nordirlands historiska bakgrund

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ALF ABERG:
Nordirlands historiska bakgrund
Fil dr Alf Aberg ger den historiska
bakgrunden till de nuvarande striderna
mellan protestanter och katoliker på
Irland. »Roten till det onda är våra
fäders synder», säger en historiker från
Dublin. stridigheterna började med
engelsmännens seger i ett religionskrig
islutet på 1500-talet. Katolikerna gjorde
flera uppror mot engelsmännen under
1600-talet men besegrades slutligen av
Vilhelm av Oranien i slaget vid Boyne
l juli 1690. Det är denna protestantiska
seger som firas av den beryktade Orangeorden. Gladstone försökte genomföra
Home Rule, d v s en form av självstyrelse
för Irland, men misslyckades. Planen
återupptogs av regeringen Asquith 1912.
Påsken 1916 gjorde nationalisterna i
Dublin ett misslyckat uppror. Efter
ohyggliga strider slöt de i december 1921
en överenskommelse med England, vilken
innebar att 95 %av katolikerna bildade
en ny stat, republiken Irland. Nordirland fick ett eget parlament i Belfast.
l dag är en tredjedel av Nordirlands
befolkning katoliker. De lever i fattigdom
och politisk diskriminering medan protestanterna säkrat en effektiv politisk och
ekonomisk kontroll över Nordirland.
Vill man söka bakgrunden till det nuvarande sorgespelet i Nordirland måste man
gå flera hundra år tillbaka i tiden. I slutet av 1500-talet under drottning Elisahets tid utkämpades ett långt och bittert
krig mellan engelsmän och irländare. Det
var ett religionskrig – engelsmännen var
protestanter och irländarna katoliker –
men det var också en kamp om herraväldet på Irland. Engelsmännen segrade till
slut och kuvade totalt sina slagna fiender.
Det hårdaste motståndet hade engelsmännen mött i Ulster – området i norra
Irland – och år 1609 bestämde kung Jakob I att Ulster skulle förvandlas till ett
protestantiskt fäste. Jorden konfiskerades,
och större delen av de gamla invånarna
drevs bort från de sex grevskapen i norr.
Bönder från de skotska lågländerna och
från norra England lockades in och tog
jorden i besittning. De var helt skilda från
de gamla invånarna i karaktär och tänkesätt: de var protestanter och kalvinister
och trogna mot England. De var mycket
arbetsåmma och intresserade av handel
och ekonomi. De plöjde sina åkrar, grundade städer och fabriker och byggde kyrkor och skolor. De irländska katoliker som
stannade kvar blev i stor utsträckning arrendatorer och drängar åt de nya ägarna
– de var förbittrade och redo att slå tillbaka.
Så uppstod begreppet Ulster. På 1640-
talet blev Oliver Cromwell diktator i England. Under de förvirrade förhållandena
i riket begagnade de irländska katolikerna
tillfället och gjorde uppror, men Cromwell kom över med sina järnsidor och slog
202
ner upproret i blod och eld. Nya landområden togs i beslag och överlämnades
åt trogna engelsmän och skottar. Det var
Cromwell som skapade det engelska godsägarväldet på Irland.
Fyrtio år senare reste sig irländarna igen
mot sina herrar. Det var när Jakob II,
den siste kungen av huset Stuart, blev fördriven från Englands tron. Han begav
sig då till Irland för att be om hjälp, och
katolikerna slöt upp kring honom. Denna
gång visade det sig vad Nordirland betydde som fäste för engelsmännen. De protestantiska Ulsterborna försvarade Englands sak och uthärdade en lång belägring i staden Derry, som de kallade Londonderry. Till slut kom den nya kungen
Vilhelm av Oranien över till Irland för
att mäta sina krafter med rebellernas arme.
Det skedde i slaget vid floden Boyne
den l juli 1690. Vilhelms trupper bestod
till stor del av legosoldater från Holland,
Tyskland, Frankrike och Danmark, och
de besegrade kung Jakobs irländska trupper. Kampen gick vidare ända till hösten 1691, då de sista irländska soldaterna
– 14 000 man – gick i frivillig landsflykt
och blev legosoldater på kontinenten. Det
var de s k vildgässens flykt som nu började.
Ulster får en linneindustri
Turister som besökte Irland under 1800-
talets första hälft förvånade sig över skillnaden i levnadsstandard i norr och söder.
Också i Ulster höll numera godsägarna
en stor del av jorden, men deras protestantiska landsmän hade en bättre ställning än bönderna i övrigt, eftersom de
var av samma blod och religion som sina
herrar. Dessutom förekom det inte här
någon desperat strid om jorden som fallet
var i söder.
Medan industrier saknades i södra lr·
land, hade en linneindustri etablerats mellan Belfast och Lisburn. Den hade star·
tats av landsflyktiga franska hugenotter
i slutet av 1600-talet. De hade en spe·
ciell teknik att bleka tyget, som de lärde
ut till sina medhjälpare i Nordirland. Linet odlades på landsbygden eller importe·
rades. Det mesta linet spanns och vävdes
i bondgårdarna och blev en inkomstbring·
ande bisyssla till jordbruket. Det nordirländska linnet blev mycket omtyckt i Eng·
land, och denna industri åtnjöt regering·
ens beskydd.
Linneindustrin måste uthärda en hård
konkurrens med den maskintillverkade
amerikanska bomullen men fick ett nytt
uppsving under Napoleons kontinentalspärr, då England var isolerat och hän·
visat till sig självt. I mitten av 1820-talct
började man använda särskilda maskiner
för !inspinning, och det sattes upp
många linnefabriker i grevskapen kring
Belfast. Det nya systemet ledde till att
många hemarbetande spinnare i bondgår·
darna förlorade sin extrainkomst. Detta
är en förklaring till att emigrationen blev
så kraftig som den blev också från Nord·
irland.
År 1838 låg det femton linnespinnerier i
själva Belfast Flera av dem var stora an·
läggningar. Störst var ändå en fabrik i
Ashfield som sysselsatte 950 arbetare. Eng·
elsmännen satsade hårt på en industriell
revolution i sitt protestantiska fäste i norr.
De satsade mycket kapital och grundade
flera banker i Nordirland som understödde textilindustrin. Man uppfann också
nya metoder att spinna, väva och bleka.
Bellast blir en storstad
Ingen stad i Storbritannien växte snabbare än Belfast Ar 1800 bodde det bara
20 000 människor här, men befolkningen
ökade sedan starkt genom inflyttning och
uppgick år 1851 till över 100 000 invånare
och år 1881 till 186 000. Därmed hade
Belfast blivit den näst största staden på Irland. Den var Ulsters centrum och den enda verkliga industristaden på Irland. Det
förekom tidigt klagomål över textilarbetarnas usla löner och dåliga bostadsförhållanden, och för att någorlunda klara sig
måste hela familjen arbeta i fabriken.
Men de turister som besökte Belfast
hade inte öga för den begynnande slumbebyggelsen. De Jade i stället märke till
de moderna borgarhusen, de vetenskapliga
akademierna, museerna och biblioteken,
som alla vittnade om stadens välmåga
och livaktighet. En hårdhänt och energisk
medelklass styrde och ställde i staden. »Alla arbetar här», skrev en besökare. »l
Belfast är nöjet en andrahands sysselsättning. Affärer är livet här – och livet är
affärer.»
Belfast hade en bra hamn, och över
den gick också jordbruksprodukterna från
en stor del av Ulster till England. På
1850-talet byggdes ett stort skeppsvarv,
och det blev snart lika inkomstbringande
som linneindustrin. Andra näringsgrenar
203
växte upp i dess skugga – mekaniska industrier, glasbruk, ölbryggerier och whiskydestillerier. Järnvägar drogs ut från Belfast till de viktigare marknadsstäderna i
norra Irland.
Klyftan växer mellan norr och söder
Lokaliseringen av linneindustrin till områ-
det i nordöstra Irland fick viktiga politiska konsekvenser för hela landet. Den industriella revolutionen kom bara att omfatta Nordirland. Dess handel var huvudsakligen inriktad på England, och dess
ekonomi blev helt beroende av moderlandet. Att vara unionsvän i Ulster var lika självklart som att vilja slå vakt om
landets välstånd.
Genom industrialiseringen kom Ulster i
ett gynnat läge i förhållande till det stora
jordbrukslandet i söder. Här rådde brist
och nöd, missnöje och oro bland befolkningen. Den engelska politiken att söndra och härska hade verkligen haft framgång på Irland. När irländarna i söder
började övergå till öppen revolt mot systemet, kunde engelsmännen lita på att befolkningen i norr skulle sluta upp på unionens sida. Här ville man inte ha någon
frigörelse från moderlandet. Allt man önskade var fred och fortsatt handel med
England. Religionen spelade en viktig roll.
För protestanterna i norr kom hotet inte
från England utan från den fattiga katolska södern.
Orangeorden växer sig stark
År 1795 grundades i Belfast ett sällskap
som kallade sig Orangeorden till minne
av Vilhelm III, prins av Oranien, och se- 204
gern över katolikerna vid Boyne. Orden
organiserades efter frimureriets mönster
i loger och stod öppen för protestanter i
alla socialgrupper. Ordens uppgift var att
upprätthålla lag och ordning och en protestantisk styrelse på ön.
Under 1800-talet fick Orangeorden en
väldig anslutning, och varje år firade man
minnet av slaget vid Boyne den l juli med
stora parader med säckpipor, trummor
och fanor. Orden såg som sitt viktigaste
mål att bekämpa katolikernas krav på
jämlikhet, och de stora festdagarna brukade avslutas med progrorner mot katolska
butiksägare och arbetare i städernas slumkvarter. De engelska myndigheterna ogillade ordens verksamhet. Redan för hundra år sedan – år 1872 – förklarade en
engelsk undersökningskommission: »Ordens festligheter leder till våld och övergrepp, religiös animositet, hat mellan klasserna och alltför ofta till blodiga överfall
och förlust av människoliv.» Med hänsyn
till dessa onda följder frågade kornmissionen om det verkligen var nödvändigt att
hålla Orangeorden vid liv. Trots dessa
varnmgens ord skulle den leva och växa
sig stark. Orangemännen fortsatte att
hamra på sina trummor och paradera
med sin religion, och ju högre nationalisterna i söder ropade efter frihet och likaberättigande, desto mer isolationistiska och
antikatolska blev protestanterna i norr.
På 1880-talet sökte premiärminister
Gladstone genomföra en form av självstyrelse för Irland. Den enda möjligheten att få lugn på Irland var att ge landet ett eget parlament i Dublin, förklarade han. Hans plan för Horne Rule väck·
te stor förbittring bland protestanterna
i norr, och Orangeorden omorganisera·
des för att bekämpa planen. Protestanter·
na befarade att de skulle bli en illa sedd
minoritet i Dublin. De var oroliga inte
bara för sin religion utan också för att de
skulle förlora sin priviligierade ekonomiska ställning.
Planen föll, men år 1912 lade regering·
en Asquith fram ett nytt förslag till självstyrelse för Irland. Planen godtogs av un·
derhuset, men befolkningen i Nordirland
protesterade våldsamt. Orangeorden ställ·
de upp en arme av frivilliga – Ulster Voluntary Force – som lovade att med alla
medel bekämpa »konspirationen» att ge·
nomföra Horne Rule. Sina vapen fick Uls·
termännen från Tyskland. Också i södra
Irland organiserades en beväpnad kår av
frivilliga. Vid världskrigets utbrott år 1914
lades planen på is.
Påsken 1916 gjorde nationalisterna i
Dublin ett misslyckat uppror. Engelsmännen var nu fast beslutna att lösa Irlandsfrågan med en gång och för alltid. De
mötte motstånd från två håll. Nationalis·
terna i söder – det stora flertalet – nöjde
sig inte längre med självstyrelse utan ville
ha totalt oberoende från England. Protestanterna i norr – nära en miljon av
Irlands fyra miljoner – ville inte ens ha
självstyrelse utan stå kvar som en del av
Storbritannien.
Delningen av Irland
Efter ohyggliga strider slöt nationalisterna
i december 1921 en överenskommelse med
England. Den innebar att större delen av
Irland skulle bilda en fristat med egen
regering och eget parlament. 95 procent
av katolikerna sammanfördes i denna stat
som nu är republiken Irland eller Eire.
Protestanterna i norr fick rätt att stanna
utanför fristaten. Eftersom deras område
var för litet att bilda en ekonomisk enhet, anslöt man ytterligare tre grevskap
till Nordirland. Befolkningen här var övervägande katolsk och kände sig utlämnad.
Nordirland satte upp ett eget parlament
i Belfast
Aret efteråt utbröt inbördeskrig i sö-
der mellan dem som godtog fördraget
om delningen och dem som inte gjorde
~et. Kriget fördes över till Nordirland,
där protestanterna slogs med rebellernas
trupper, den s k irländska republikanska
armen. Över 200 människor dödades, nära
l 000 blev sårade, och de stridande anställde en fruktansvärd förödelse. För att
skydda landet satte protestanterna upp en
särskild polisstyrka – s k B-poliser. Den
bestod av frivilliga, stridsglada protes’tanter.
Freden kom till slut till ett sönderpinat
land. Regeringen i Belfast lärde sig snart
att sköta sina egna affärer. Den var redo
att försvara sitt lilla slutna område. Nordirlands historia, sedan det blev en självstyrande provins, handlar om landets nästan patologiska skräck att uppslukas av
det katolska södern.
I skyddsåtgärderna ingick det att hålla katolikerna – en tredjedel av Nordirlands befolkning – nere i fattigdom och
politisk diskriminering. De kommunala
205
myndigheterna koncentrerade dem till vissa områden som ökade i omfång genörn
inflyttningar från södra Irland. Eftersom·
‘ valkretsarna inte ändrades, blev unionisterna våldsamt överrepresenterade. Katolikerna blir också illa behandlade på arbetsmarknaden. De blir sist anställda och
friställs före andra.
Trots att man bygger många nya hus
i städerna, finns det stora och tröstlösa
slumstäder i Belfast och Londonderry.
400 000 av Nordirlands 1,5 miljoner invånare bor i Belfast och hälften av dem
nära de stora industrierna och varvet i
röken och smutsen. Katoliker och protestanter bor i sina slutna områden. Alla
känner varandras religion och vet på vem
de kan lita. Protestanterna har säkrat en
effektiv politisk och ekonomisk kontroll.
De har också lagen på sin sida. Till sitt
försvar har·de en kraftigt beväpnad polis-·
styrka – Royal Ulster Constabtilary. Bara
11 procent av styrkan är katoliker. Polisen
. stöds av en B-styrka på 8 000 deltidsanställda protestanter, som bär uniformer
och har vapen hemma.
Så är Nordirland delat – inte av främmande trupper utan av två skilda politiska och religiösa traditioner av stor styrka och stabilitet. Nordirland har blivit den
irländska historiens börda. Roten till det
onda är våra fäders synder, säger en historiker från Dublin, Owen Dudley Edwards, och den nuvarande generationen
söker inte förstå det gångnas misstag. De
gräver bara skyttegravarna djupare och
bäddar för extremism och våldslösningar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner