Print Friendly

Nordens ansvar

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NORDENS
AN SVAR
Av docenten JOHN CULLBERG, Balingsta
DET kan synas orimligt att tala om Nordens ansvar under dessa
svarta dagar, då de mest skickelsedigra händelser jaga varandra
tätt inpå oss. Ännu i början av denna vecka var Norden en politisk realitet, fyra fria stater, som hoppats att kanske ändå få lä
undan världsstormen. I dag ligga töcknen täta och tunga över
oss. Det slag, som drabbat våra västliga bröder, drabbar också oss.
Aldrig har framtiden tett sig så ogenomträngligt mörk för Nordens folk.
Dagens läge är så mycket bittrare, som vi just börjat fatta nå-
got av innersidan i begreppet »Norden». Hösten 1939 medförde en
upplevelse av nordisk gemenskap, som icke äger någon tidigare
motsvarighet i vår historia. De apostoliska orden blevo verklighet för oss: »Om en lem lider, så lida alla de andra lemmarna med
den.» Det med-lidende i ordets djupaste mening, som under denna
isiga vinter enat alla kretsar inom de skandinaviska folken i samfälld hjälp åt brodern, som fallit i rövarhänder, tycktes skapa ett
nytt utgångsläge för den framtida gestaltningen av Nordens gemensamma liv.
Sedan dess ha vi skakats in i själen av olycksbuden. Onsdagen
den 13 mars och tisdagen den 9 april 1940 skola för alla tider stå
inristade som två av de mörkaste data i Nordens historia. Norden har stympats och splittrats. Det är hotat till livet. Men det
är icke dödsdömt. Ingenting höves mindre Nordens folk och enkannerligen oss än så länge skonade svenskar än att falla samman i ängslan eller dov resignation. Finnes .ännu något framtidsdugligt inom oss, så äga vi också en framtid. Och den som ser mot
framtiden måste veta om ett ansvar. Så kunna vi trots allt ha
rätt att tala om Nordens ansvar även i en stund, då mordbrandslågorna slicka våra väggar.
Nordens ansvar -låt mig först uttrycka saken så: Nordens folk
stå i ansvar för varandra. Var det denna insikt, som bröt fram i
161
–…
,-·
..
J ohn Cullberg
de senaste månadernas Finlandshjälp~ Säkert hos några, men
knappast hos flertalet bland dem, som offrat tid och pengar för
Finlands sak. Motiven ha helt naturligt varit blandade. För
många var det fråga om föga mer än en uppjagad känslostämning; de flesta räknade medvetet eller omedvetet med den omständigheten, att hjälp åt Finlands kämpande folk betydde ökade möjligheter för oss själva att undslippa förödelsen. Nu, när ett nytt
kapitel i Nordens historia börjat skrivas, prövas hållfastheten i
den nordiska solidariteten.
I dessa dagar stå vi med ansiktet vänt mot söder och väster.
Men detta får icke betyda, att vi tappa det folk ur sikte, som dock
hittills fått bära de tyngsta bördorna. De söndersprängda städernas återuppbyggande och landets reorganisation inom de nya
gränserna är alltjämt en svensk angelägenhet lika väl som en
finsk. Hur solidariteten med våra västra grannar bör ta sig uttryck, därom är det i dagens förvirrade läge icke möjligt att ha
någon mening. Det är naturligt, om vi i detta ögonblick närmast
äro upptagna av att se om vårt eget hus. Men tanken på Norden
som en obrytbar enhet måste hållas levande. Och det tillkommer
oss att med denna tanke som ögonmärke sörja för inre och yttre
beredskap. Detta är den just nu aktuella innebörden i talet om
nordiskt ansvar.
Skola vi drista oss att sikta ännu längre~ Ha vi inte också ett
ansvar för Europa och världen? Har inte rent av tanken på ett
till enhet sammansvetsat Norden för många ibland oss haft ett av
sina djupaste motiv i tron på våra folks uppgift i världen –
kanske inte i dag, men i morgon. Denna del av Nordens ansvar på-
vilar nu Sverige och Finland, men i tanken måste vi ta med oss
även den fångne och den överrumplade men nu för livet kämpande
brodern. Så må vi, mitt under dagens vånda och ovisshet, låta
blicken gå mot den morgondag, som dock måste komma en gång.
År det inte, trots allt, alltjämt en uppgift för Nordens folk att
sätta in sin kraft för en fred, där folkförsoning i förtroendets och
rättfärdighetens tecken kan bli verklighet?
J ag hör tusen invändningar. Den tyngst vägande pekar på vår
svaghet. År det inte en alltför blåögd barnslighet att mena, att
vi, som varje dag frukta för att bli en lekboll i de storas händer,
skulle kunna ha något att säga till om, när slutuppgörelsen skall
äga rum~ Ja, jag vet. En överskattning av våra resurser i detta
avseende är minst av allt på sin plats. Någon större risk att lockas
162
Nordens ansvar
till en sådan överskattning torde väl inte heller nu föreligga. Två
ting må emellertid hållas fast. Det ena är detta: Om vi lyckas
överleva dagens strider, kunna vi i morgon stå starkare, mera samlade och målmedvetna än någonsin. Det andra är än viktigare:
Våra möjligheter att gå i land med den väldiga framtidsuppgift,
som jag här antytt, äro i sista hand icke beroende av utvärtes
maktresurser. De vila på vår tveklösa underkastelse under den
andliga stormakt, som är stark nog att ta också svaga mänskliga
redskap i sin tjänst.
I mina öron ringer ännu ett ord av den finländske biskop, som
på aftonen den 30 november 1939 talade i Stockholms Storkyrka.
»Till sist finns det blott en stormakt, Rättfärdigheten.» Vi som
lyssnade frågade oss kanske i tyst tvivel: År detta sann Tiden
gick, och frågan borrade sig allt djupare in i själen: År det sant,
att Rättfärdigheten måste segra till sluU Den 13 mars tycktes ge
svaret, den 9 april bekräftelsen: Nej, det var alltså inte sant.
Orättfärdigheten är mycket starkare än rättfärdigheten, jämnt så
mycket starkare, som den har fler soldater, kanoner och bombplan
till sitt förfogande. J a, det kan se så ut. Det har sett ut så förr,
mest den gången, då den Rättfärdige spikades fast vid ett kors.
Och likväl är det en synvilla. Inga bestående segrar vinnas av
orättfärdigheten; inga statssystem kunna i längden byggas på dess
grundval. Endast Rättfärdigheten blir beståndande.
Och nu tränger sig den frågan fram: År det verkligen en orimlighet att tänka, att Nordens folk skulle kunna bli till ett Rättfärdighetens ridderskap, som kämpar dess kamp till seger i en
vrång och därför sönderfallande värld~ Yttre förutsättningar
saknas icke. Vi tillhöra en folkgrupp, som endast den svarta illviljan kan pådyvla erövraruppsåt. Frihetsarvet hör till våra dyrbaraste egendomar, som vi till varje pris vilja värja. Rättskänslan
har alltid varit stark i Norden, ofta visserligen karikerad till
rättshaveri. Den sociala utjämningsprocessen har hos oss kommit
längre än annorstädes. Vår andliga odling har, trots allt, bevarat
mer av det kristna arvet än de flesta andra länder; åtminstone så
mycket dröjer kvar av den kristna anden, att en appell till mänsklighet, humanitet, sällan förklingar utan resonans i folksjälen.
Det finns alltså en viss realitet bakom de nordiska folkens nationella symbol, den korsmärkta fanan. Och det är frestande att låta
den nuvarande mörkläggningen genombrytas av en strålande
framtidssyn: ett pånyttfött Norden, som i tro på sin gudgivna kal- 163
John Cullberg
lelse drar ut till fredens korståg i Rättfärdighetens tjänst. Skulle
inte detta även för realpolitikerna vara en faktor att ta hänsyn
till i den stund, då det nya Europa skall byggas upp~
Men framtidssynen förflyktigas, och blicken stannar i undran
vid nuet. Äga våra folk tillräcklig inre styrka för uppbärande
av ett slikt ansvar~ Frågan hör till dem, som icke kunna besvaras med någorlunda tillförlitlighet. De som ha för vana att se
mörkt på tingen må hänvisas till vad som dock skett denna vinter
i den svenska folksjälen, där oanade kraftreserver blottats. Om
Finlands insatser behöver här icke ordas. Andra iakttagelser
kunna för vårt vidkommande stämma ned modet och fresta till en
undran, hur pass djupt väckelsen egentligen trängt. Så nödgas vi
att avstå från varje försök till diagnos för att i stället så inträngande som möjligt forma den appell, som vi svenskar i denna
tid måste skänka örats och hjärtats uppmärksamhet, om vi skola
bli skickade att bära upp vårt ansvar för samtid och eftervärld.
Ordet »beredskap» är på allas läppar. Och det är just beredskap.
som är av nöden – både för dagens uppgifter och för morgondagens. Dit hör en mångfald ting; vad jag här vill peka på är
den inre, den andliga beredskap, utan vilken alla utvärtes åtgärder till sist bli utan värde. Vi kunna dessvärre inte blunda för att
denna andliga beredskap är jämmerligt försummad. Men klagolåt
båtar föga. Vårt lösensord må bli detta: Fram för en ny beredskap i själarnas värld, en fastare, stramare livsstil, öppenhet för
plikt och ansvar och främst en ny lyhördhet för Hans stämma.
som ensam förmår göra en slapp människavilja till ett stålblankt
redskap för kärlekens och rättfärdighetens makt.
Vi veta icke, vilka offer framtiden skall kräva av Nordens folk.
Men vi veta, att en slik beredskap skulle göra dessa folk oövervinneliga.
164

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner