Print Friendly

Nord är nord och syd är syd, aldrig mötas de två

Av Daniel Bergström | 1 december 2017


Är ett väderstreck bättre än något annat? Daniel Bergström flyttar från norr om söder till söder om norr, och funderar över var det är bäst att bo – egentligen.

Jag och min fru har precis köpt en villa strax söder om en mellanstor, mellansvensk stad som vi kan kalla Uppsala (för det är så den heter). Som gammal inbiten norrortsbo – och med norrort menar jag naturligtvis Stockholms norrort – är det inte utan att det känns lite konstigt att bo söder om närmsta tätort. I Stockholm är den ovedersägliga regeln att en ort, allt annat lika, anses finare om den ligger norr om stan än om den ligger söder om stan. Sedan tävlar självfallet villaförorterna mot varandra i olika viktklasser. Alltså: Djursholm är finare än Saltsjöbaden, Stocksund är finare än Saltsjö-Duvnäs, Täby är finare än Nacka, Sollentuna är finare än Huddinge och Vallentuna är finare än Tyresö. Och så vidare. Detta sitter så djupt i en högfärdssjuk Täbybo att jag känner mig föranledd att hålla en lång utläggning om Upplands naturgeografi varje gång någon från Stockholm frågar var vårt nya hus ligger. ”Norr om Uppsala börjar den norrländska tallskogen, medan söder om Uppsala är man ännu i det leende mälarlandskapet”, och liknande hårresande saker hör jag mig själv säga.

Men det kan få en att fundera på om det finns ett mönster i att de mer sjangdobla stadsdelarna ligger i norr och de mindre dito i söder. Den franske postmodernisten Jacques Derrida menar för sin del att den globala hierarkin mellan ett rikt Nord och fattigt Syd också avspeglar sig i mikroformat i alla världens städer. Eftersom vår globala kultur har internaliserat föreställningen att Nord är bättre än Syd påverkar det också hur människor betraktar sina egna kvarter och var de väljer att bo.

Och det låter ju onekligen som höggradigt strunt.

I London stämmer det förvisso att nord är bättre än syd, men i Paris är det tvärtom. I norr ligger Saint-Denis, i söder ligger medelklassens radhusområden. New York är ett egendomligt specialfall; en kaotisk pannkakstårta med bra och dåliga områden varvade om vart annat, som i Stockholms västerort för att tillåta sig en liknelse utan proportioner. Åker man norrut från Downtown kommer man till Uptown Manhattan, USA:s elegantaste kvarter, men därefter kommer Harlem och Bronx, som i vart fall på 70-talet var lika farligt som en latinamerikansk storstad eller ett lågintensivt frontavsnitt i ett krig, innan Hudsondalens och Connecticuts burgna villastäder tar vid.

Annars verkar det internationella mönstret snarare vara att de västra delarna av staden är de mest eleganta, medan man ska akta sig för de östra efter mörkrets inbrott. ”West side” är ett begrepp i sig självt i USA. Vill man hitta naturliga förklaringar till detta kan man uppfinna flera. I vart fall vad gäller städerna på den amerikanska östkusten, som ofta ligger vid en flod, är det naturligtvis angenämare och mer status att bo uppströms, där vattnet är renare och naturen mer jungfrulig. Ju närmre flodens utlopp man kommer desto närmre kommer man de ruskiga hamn- och industrikvarteren. På östkusten betyder väst dessutom i regel av naturliga skäl ”up country”, det vill säga kullar. I alla städer verkar man åtminstone sedan industrialismens genombrott föredra att bo högt om man kan, föga förvånande så klart eftersom luften är renare.

Men det är inte bara i USA man hittar denna klyfta mellan öst och väst. London och Paris, även om städerna inte kan enas om nord eller syd är bäst, är ense om att man hellre bor i västra delen av staden. East London höll man sig förr gärna borta från, åtminstone innan bankerna och fondmäklarna flyttade ut till Canary Wharf. I väster ligger Chelsea, Belgravia och Kensington. Paris Djursholm heter Neuilly-sur-Seine och ligger sju kilometer väster om stadskärnan. I Berlin är det likadant – Wannsee och Charlottenburg är det som gäller för en statusjagande Berlinbo – även om Berlin naturligtvis är ett särfall såtillvida att bra och dåliga kvarter mer än något annat avgjorts av geopolitik och en taggtrådsförsedd mur.

Spännande nog kan man hitta förklaringar till detta mönster även utanför USA. På Europas och Nordamerikas breddgrader blåser passadvindarna, det vill säga de dominerande luftströmmarna runt jordklotet, från väster till öster. Luften är alltså – som regel – alltid bättre väster om en stad på norra halvklotet än öster om samma stad. Naturligtvis kan andra faktorer lokalt vara viktigare än vindriktningen: vad gäller Stockholms innerstadsdelar är naturligtvis Östermalm elegantast. Detta beror delvis på slumpen, att Ladugårdsgärdet var obebyggt och öppet för exploatering när 1800-talets industriboom skapade förmögenheter som senare tiders dot com- och fastighetsrallyn inte har kommit i närheten av, men delvis säkert på närheten till det sjangtila Djurgården, vars eleganta status i sin tur dikteras av närheten till skärgården och Saltsjön. Om något mönster trots allt kan skönjas i svenska städer är det just att det är finare att bo nära havet. Eventuella olägenheter av att bo nära hamnen har ansetts väga lättare än svenskens tidslösa beredvillighet att betala extra för havsutsikt.

Den enda slutsats man verkar kunna dra av den oordnade bild som verkligheten företer är alltså att Derrida har helt fel. Om nu någon trodde något annat.

Men när vi ändå är inne på lösliga geografiska spekulationer: verkar det inte som att syd nästan alltid är mer konservativt än nord? Och eftersom konservatism och radikalism – liksom liberalism, demokrati, tolerans, höger och vänster – på grund av tilltagande begreppsförvirring numera i princip blivit oanvändbara som etiketter kan jag till missförstånds undvikande tillägga att jag med ”konservativt” menar konservativt på riktigt, det vill säga traditionalistiskt och antisocialistiskt.

Södra USA, södra England, södra Tyskland, södra Italien, södra Frankrike och naturligtvis södra Sverige har alla traditionellt stått längre till höger i både kulturellt och ekonomiskt hänseende än de norra delarna av landet. I södra Italien röstade 80 procent för monarkins bevarande 1946 (it didn’t happen, som bekant). Södra Frankrike var och är fäste för traditionalistisk katolicism och den quijotiska franska monarkismen. I Bayern har CSU egen majoritet sedan 1966. Låt vara att den nya tidens missnöjesrörelser delvis har skakat om det gamla mönstret. I Italien, Frankrike, Tyskland och England drar Lega Nord, Front National, Pegida och English Defence League till sig för detta socialister i de industrialiserade norra delarna av respektive land. Som sagt: politikens begrepp synes vara på väg att bli oanvändbara.

Vidare har i princip alla länder med prefixet ”Syd-” stått till höger om sina grannar med prefixet ”Nord-”: Sydvietnam, Sydkorea, Sydrhodesia. Ett enda litet undantag från detta mönster går att hitta: den socialistiska utbrytarstaten Syd-Jemen som ståndaktigt förde en utdragen kamp mot brackorna i Nord-Jemen från 1967 till 1990.

Ska man försöka förklara detta har man inget annat val än att verkligen ta på sig foliehatten. Får man tro Montesquieu bestäms ett folks samhällsskick och temperament av klimatet. Människorna i norr är mer flitiga och arbetsamma, eftersom kylan gör dem alerta och dessutom tvingar dem att arbeta för att inte frysa ihjäl. Under söderns sol blir människor däremot flegmatiska och sega (vilt växande druvor gör inte heller susen för ens ”drive”). I linje med detta skulle man kunna tänka sig att den nordliga fliten leder till anläggandet av industrier, som leder till en växande rot- och jordlös arbetarklass, som leder till sekularisering och socialism, medan de statiska förhållandena i södern borgar för en tryggt puttrande feodalism och plantageekonomi.

Det finns dock ett par problem med den hypotesen. Det första är att Montesquieus klimatlära är grundligt vederlagd, t.ex. av Thomas Thorild, som vid sin legendomsusade och än idag oöverträffade disputation i Uppsala på påskaftonens förmiddag 1788 besegrade inte färre än fjorton opponenter, varav tre utsedda av Gustaf III personligen (bland dem en antagligen smula malplacerad överste vid namn Hastfehr), när han försvarade sin avhandling Critik öfver Montesquieu. Kungen satt i publiken och tjoade glatt när översten och de tretton andra opponenterna tillintetgjordes.

Det andra problemet är att mönstret inte stämmer. Om det vore klimatet det kom an på skulle Europas olika regioner och landsändar, oavsett till vilket land de hörde, grovt fördela sig på den politiska skalan efter breddgrad. Men i själva verket uppvisar södra Frankrike långt större kulturella och strukturella likheter med t.ex. södra Italien än med det angränsande norra Italien. Det verkar inte heller finnas något självklart samband i fråga om det är den mest tätbefolkade halvan av landet som är radikal eller konservativ. Storbritannien och Sverige har sina befolkningscentra i den blåa södern, Italien och Frankrike i den röda norden.

Kanske finns det helt enkelt inget samband alls. Att försöka finna mönster i väderstrecken är som att göra ett Rorschach-test, det är att betrakta ett oöverblickbart gytter skapat av slumpen som säger mer om betraktaren än det betraktade. Om inte annat kan det, som framgår ovan, ju vara en nyttig provkarta på våra egna fördomar.

Men jag vill bara säga att vårt nya hus i alla fall ligger vid vattnet.

Daniel Bergström är tingsfiskal och frilansskribent

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner