Print Friendly

Nils G Åsling; Korporativismen och regeringarna Fälldin

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NILS GÅSLING:
Korporativismen och regeringarna Fälldin
Under 1970-talet tog
fackföreningsrörelsen påtagligt
kommandot över stora delar av den
socialdemokratiska politiken. När den
första Fälldin-regeringen tillträdde
startadefackförbundspressen en
kampanj mot regeringen och i den
opinionsbildningen deltog också
fackföreningsrörelsens ledande
funktionärer. Starka
intresseorganisationer med politiska
ambitioner och kanaler begränsar
allvarligt politikernas möjligheter till ett
förutsättningslöst handlande. Såtillvida
är den tilltagande korporativismen ett
allvarligt hot också mot demokratin i
vårt samhälle.
Riksdagsman Nils G Åsling var
statsråd och chefför industridepartementet 1976-78 och 1979-
82.
Ett markant inslag i den politiska utvecklingen i Sverige under de senaste decennierna är korporativismens frammarsch.
När den första Fälldinregeringen tillträdde 1976 väntade många sannolikt att
kraftiga intressekollisioner skulle uppstå. Den tillträdande regeringen hade till
skillnad från den socialdemokratiska inte
så starka organisationsband och kunde
förväntas eftersträva en begränsning av
de korporativistiska inslagen i politiken.
Sverige är emellertid ett genomorganiserat land där organisationerna ständigt
tillvuxit i auktoritet och politiskt inflytande. Industrikrisen som utlöstes av
”kostnadsexplosionen” 1974-76 skapade onekligen underlag för konfrontation. För Fälldinregeringarna framstod
emellertid även de starka organisationerna som värdefulla bundsförvanter för att
upprätthålla intressebalansen i samhället. Populismen, det lättvindiga vädjandet till opinioner och säljintressen kunde
i viss mån kanaliseras och hållas tillbaka
trots de stora problem som följde i krisens spår.
Organisationernas starka ställning i
vårt samhälle kan även vara en förklaring till att Sverige besparats framväxten
av rena missnöjespartier, en företeelse
som drabbat t ex övriga nordiska länder.
Sannolikt har denna relativt stabila och
organiserade opinionsbildning i vårt land
i det avseendet spelat större roll än den
4%-spärr som hindrar småpartiers inmarsch i riksdagen.
Det svenska organisationsväsendet
har också spelat stor roll för att skola
män och kvinnor till demokratiskt tänkande och till de demokratiska arbetsformerna. Vad har inte tex den fackliga
arbetarrörelsen och bonderörelserna be- 12
tytt för att kompensera många ledande
svenska män och kvinnor för bristen på
formell skolning?
Den fackliga arbetarrörelsens stora
betydelse för de många människorna har
också inneburit att när socialdemokratin
haft framgång i sina strävanden att integrera den fackliga rörelsen med den politiska har det skett med våldsam kraft och
ett engagemang från den breda kadern av
ledare, som bara har kunnat uppnås genom att de varit skolade i den fackliga
rörelsen.
Med bonderörelsen, för att ta en parallell, har utvecklingen följt andra banor
eftersom specialiseringen i jordbruket,
för att inte säga industrialiseringen, medfört en allt klarare betoning av företagarrollen. Den är mer individuell och särpräglad än arbetstagarrollen. Banden
mellan det gamla bondeförbundet, dvs
numera centern, och bonderörelsen så-
dan den nu representeras av LRF, dvs
Lantbrukarnas Riksförbund, har därför
snarast luckrats upp och försvagats samtidigt som centern breddat sin väljarbas.
Det är en slutsats som fått sin bekräftelse under regeringarna Fälldin. I dessa
satt, som det hette i massmedias rapportering, ett antal ”bönder”. Det var riktigt att där återfanns ett antal politiker
med bondebakgrund. Kontakterna med
lantbrukets organisationer var dock inte
särskilt intensiva. Under mina fem år i
industridepartementet kan jag egentligen
bara erinra mig ett par, tre besök av
LRF:s ledning i departementet. Ändå
var vi intensivt sysselsatta under dessa
år med att lösa krisen i skogskooperationen. Besöken från LO-facken var avgjort många fler och kontakterna där var
stundtals mycket intensiva. LO:s nye
ordförande Stig Malm var en ofta sedd
gäst i industridepartementet, för att nu ta
ett exempel.
Dessa kontakter byggde också på en
gedigen och sedan länge utvecklad tradition som Fälldinregeringarna tagit i arv
av de socialdemokratiska regeringarna.
Detta var en följd av en klar strategi från
LO:s sida.
Under 1970-talet tog fackföreningsrö-
relsen påtagligt kommandot över stora
delar av den socialdemokratiska politi·
ken. 1972 beslöt riksdagen på regering·
ens förslag om rätt till styrelserepresen·
tation för de fackligt organiserade lönta·
gama i aktiebolagens och de ekonomiska
föreningarnas styrelser. De fackliga rö-
relserna gavs rätt att själva bestämma
om de vill utnyttja rätten till representa·
tion. Det var en reform som genomför·
des sedan LO och TCO våren 1972 kon·
staterade att förhandlingarna med ar·
belsgivarföreningen i frågan misslyc·
kats. Då var tiden inne att gå till den
socialdemokratiska regeringen och be
om lagstiftning.
Kampen mot § 32
I januari 1973 kom förslaget till Åmanla·
gar. Den utredning som bedrivits under
ledning av landshövding Valter Åman
lade då fram i sitt huvudbetänkande för·
slag om en kraftig begränsning i arbetsgi·
varnas rätt att avskeda anställda. Vid
uppsägning utan som det hette ”sakligt
grundade skäl” skulle domstol kunna ut·
döma skadestånd och döma till återan·
ställning. När avskedanden måste ske på
grund av driftsinskränkningar skulle det
enligt Åmanlagarna ske så att arbetstaga·
re med högsta åldern och längsta anställ·
ningstiden avskedas sist. På detta sätt
fortsatte kampen mot den ”förhatliga”
paragraf 32 i Svenska Arbetsgivareföreningens stadgar om arbetsgivarens rätt
att fritt anta och avskeda arbetare, leda
och fördela arbetet etc. Gunnar Nilsson,
dåvarande andre ordförande i LO, karaktäriserade Åmans utredningsförslag
på följande sätt: ”Lagförslaget om ökad
anställningstrygghet innebär ett angrepp
mot paragraf 32″. I utredningen Demokrati i företagen som förelagts LO-kongressen 1971 hade den förhatliga paragraf 32 i SAF:s stadgar tagits upp till
ingående behandling och förklarats vara
ett hinder för demokratisering av företagen. Man krävde där en kombination av
lagstiftning och avtal för att avveckla arbetsgivarnas paragraf 32-”privilegier”.
De skulle ersättas med en ordning som
innebar att arbetsgivare och arbetstagare
gemensamt förfogade över arbetsvillkoren i vidaste mening.
LO-rapporten hävdade att en lagstiftning skulle behöva förbjuda sådana intema låsningar på arbetsgivarsidan som
paragrafen åstadkommer genom att i
stadgan med hot om skadestånd och
uteslutning ålägga SAF:s delägare att i
kollektivavtal inta bestämmelse om arbetsgivares rätt att fritt anta och avskeda
arbetare, leda och fördela arbetet.
Enligt rapporten borde den lagstadgade förhandlingsrätten i stället utvidgas
till alla typer av frågor på olika beslutsnivåer i företagen. Det skulle då vara frå-
gor där arbetstagare skulle vilja ha inflytande på avgörandet. I särskilt viktiga
frågor framhölls att en primär förhandlingsskyldighet skulle åligga arbetsgivaren. Denne skulle vara skyldig att förhandla innan en viss åtgärd, t ex omflyttning av personal inom företaget, skulle
13
genomföras. Det s k tolkningsföreträdet,
som arbetsdomstolen med utgångspunkt
i rätten att leda arbetet, tillerkänt arbetsgivaren skulle därmed också inskränkas.
Tolkningsföreträdet hade inneburit att
arbetaren varit skyldig att lyda order till
dess avtalsenligbeten prövats.
I rapporten framhölls vidare att den
fria uppsägningsrätten borde ersättas
med lagstadgat skydd för anställning.
Vid permitteringar och uppsägningar på
grund av arbetsbrist borde urvalsprinciperna i huvudavtalet ändras så att den
omvända ordningen blir regel och urvalsgrunden i första hand blir anställningstid,
levnadsålder och andra individuella omständigheter. Urvalsprincipen i huvudavtalet hade alltså i alltför hög grad tagit
hänsyn till arbetsgivarens behov av duglig arbetskraft och bara i andra hand till
de anställdas sociala förhållanden, enligt
LO-rapporten.
I rapporten framhölls också att arbetstagarnas möjlighet till information och
insyn genom företagsnämnderna borde
stärkas, bl a genom lagfäst rätt till representation i styrelsen och genom en särskild arbetstagarrevisor. Företagsnämnderna borde också genom medverkan i
projektarbete fungera som ett stabsorgan
för styrelsens långsiktiga planering.
Denna kongressrapport som i allt vä-
sentligt fick 1971 års LO-kongress godkännande kan sägas vara basen för mycket av de aktiviteter som präglade arbetsmarknaden under 70-talet. Man kan
också säga att rapporten och kongressbeslutet för lång tid fastlade underlaget
för relationerna mellan LO och det socialdemokratiska partiet och den hade
stort inflytande över det klimat i vilket
Fälldinregeringarna arbetade.
14
Samspelet följer historiskt betraktat
inga självklara linjer. Utredningen om industriell demokrati av år 1920 t ex tillsattes av den Brantingska regeringen,
men initiativet till arbetarrörelsens efterkrigsprogram togs av LO 1943, inte
enbart som ett utslag av fruktan för en
efterkrigsdepression utan också som ett
uttryck för en politisk vilja. Försöksverksamheten med företagsdemokrati
vid statliga företag var ett partiinitiativ
vid kongressen 1968, men i nära samförstånd med LO-ledningen.
Åmanlagarna
Åmanlagarna, som blev en realitet genom beslut i riksdagen år 1973, fick stor
påverkan på arbetsmarknaden och dess
utveckling. Därmed minskade möjligheterna till fri provanställning av arbetstagare. De negativa konsekvenserna av
detta påtalades bl a från småföretagarnas
organisationer omedelbart efter första
Fälldinregeringens tillträde. De folkpartistiska arbetsmarknadsministrarna under regeringarna Fälldin var emellertid i
det längsta tveksamma beträffande det
politiskt kloka i att göra modifieringar i
Åmanlagarna. T o m en så utpräglad liberal ideolog som Per Ahlmark var i denna
fråga närmast paralyserad av fackföreningsrörelsens opinionsbildning. En utredning för att se över Åmanlagarnas effekter tillsattes emellertid och 1981 blev
det också aktuellt att bl a mjuka upp bestämmelserna om provanställning.
Det råder emellertid ingen som helst
tvekan om att fackföreningsrörelsen hela
tiden befann sig på offensiven i frågan
om såväl arbetsrättslagstiftningen som
frågan om inflytande i företagen.
Höstriksdagen 1973 kom i stor utsträckning att ägnas åt Åmanlagarna,
dvs den lag om anställningsskydd och
den lag om vissa anställningsfrämjande
åtgärder som den socialdemokratiska
regeringen föreslagit (proposition
1973: 129) och som alltså i stort sett fullföljde de krav som LO-kongressen ställt
upp 1971. Det är måhända betecknande
för den politiska situationen att motionerna och sedermera reservationerna i
utskottet liksom hela debatten skrevs
och fördes på propositionens villkor. Ut·
gångspunkten var att anställningsskyddet måste förbättras. Diskussionen gäl~
de hur långt man skulle gå i enskildheterna. Skulle deltagande i strejk vara ett
godtagbart skäl för uppsägning? En annan omdiskuterad fråga var, i vad mån
duglighet och lämplighet skulle bektas
och tillmätas någon betydelse när turordning upprättades för friställning. Det var
en fråga som ständigt aktualiserades i de
krisföretag som 1977-78 hade behov av
stora personalreduktioner.
Andra frågor som blev föremål för sär·
skild uppmärksamhet var möjligheterna
för företag att skattefritt bygga upp särskilda fonder för att klara de latenta lö-
neskulder till sina anställda som företa·
gen skulle ha med den nya lagen.
Frågan om en anställd själv skulle få
föra sin talan och inte obligatoriskt vara
hänvisad till en facklig organisation i
kontakter med arbetsgivaren aktualiserades t ex i en centermotion. Beslutet
blev dock det av LO förordade, dvs att
rätt till överläggning med arbetsgivaren
t ex i amilutning till varsel skulle enbart
tillkomma facklig organisation som hade
kollektivavtal med arbetsgivaren.
Utan att nu gå in på en värdering av
enskildheterna i beslutet om anställ·
Dingsskyddslagstiftningen kan man säga
att fackföreningsrörelsen genomgående
varit mycket framgångsrik i att tillvarata
sina medlemmars men också organisationernas egna intressen. LO vann i realiteten en stor seger höstriksdagen 1973.
Många småföretag kände sig dock
pressade av vad som hände. Lagstiftaingen var nämligen i allt väsentligt
skräddarsydd för stora företag och stora
arbetsplatser. Någon hänsyn till den enskilda företagsrollen eller situationen på
den lilla arbetsplatsen fanns inte i ställningstagandet.
Även på den lilla arbetsplatsen, där ett
personligt förhållande råder mellan en
anställd och företagen, hade nu fackföreningsrörelsen lyckats föra in facket som
en maktfaktor och som en realitet i relationerna mellan företagare och anställdas egen bedömning.
Lagen om anställningsskydd innehåller dock viktiga preciseringar som är av
avgörande betydelse för att förbättra situationen på arbetsmarknaden. Det är
ställt utom allt tvivel. Det har också skapat en ökad trygghet för de anställda att
få sin rätt tillgodosedd i relationen med
arbetsgivaren. Det är dock betecknande
att insatserna på detta område som på
många andra har kommit att präglas av
en okänslighet beträffande de personliga
relationerna mellan arbetsgivare och arbetstagare. Företagarrollens betydelse i
småföretagarledet har inte alls uppmärksammats.
Lagen om anställningsskydd är konstruerad för ett samhälle med en stark
central facklig rörelse och stora välutvecklade företag företrädda av en stark
centraliserad arbetsgivarförening. När
man studerar debatt och förarbeten först
15
inför LO-kongressen 1981 och sedan på
det politiska fältet är det just frånvaron
av analys beträffande åtgärdernas nä-
ringspolitiska effekter som är mest
iögonfallande. Man får en känsla av att
facklig politik i vårt välorganiserade land
blivit ett självändamål och att politikerna
alltför okritiskt blivit ett redskap för denna fackliga politik. Kanske gäller det i
ännu högre grad den andra stora arbetsmarknadsfrågan under 70-talet, frågan
om de kollektiva löntagarfonderna.
Fackförbundspressens kampanj
När den första Fälldinregeringen tillträdde i oktober 1976 fanns det åtskilliga
iakttagare som menade att den skulle få
stora svårigheter med fackföreningsrö-
relsen. Visst förekom det skärmytslingar
men någon total konfrontation blev det
inte. Regeringsmedlemmarna ansträngde
sig också verkligen att hålla goda och
öppna relationer med fackföreningsrö-
relsens ledande män.
Fackförbundspressen bedrev stundtals rena kampanjer mot den borgerliga
regeringen och i den opinionsbildningen
deltog också fackföreningsrörelsens ledande funktionärer. Man fick allmänt intryck av att i solidaritet med socialdemokratin ansåg man sig tvungen reagera på
den borgerliga regeringens politik.
De personliga relationerna var det i
allmänhet inget fel på. Regeringen Fälldin strävade efter att på allt sätt hålla en
förtroendefull dialog med fackföreningsrörelsen även om det inte alltid lyckades.
skogsbranschrådet tex, det branschråd
som skulle bistå industriministern med
råd beträffande skogsbranschens utveckling, bojkottades nära nog permanent av fackets ledande representanter.
16
Visst uppseende väckte det 1982 när Stig
Malm, andre ordförade i LO, gick ut och
talade om politisk generalstrejk mot regeringen, liksom när beklädnadsarbetareförbundets ordförande Karl Erik Persson gick till ett skarpt angrepp på handelsminister Molin om tekopolitiken.
Konfrontationen i övrigt mellan facket
och regeringen var i huvudsak av lokal
karaktär. Framför allt i de s k krisföretagen kom det till konfrontation. Kritiken
mot regeringen var mycket högröstad i
orter som t ex Landskrona med nedläggningsmoget varv eller Kiruna med inskränkningar i gruvdriften. I fackföreningspressen pågick en ständig kanonad mot regeringen Fälldin, vilket naturligtvis påverkade opinionsbildningen i
fackföreningsrörelsen.
Tonen kunde ytligt betraktad förefalla
hotfull och ibland t o m hätsk. Vid personliga sammanträffanden var i allmänhet tonen en annan och vänligare och
beredvilligheten till sakdiskussion även
kring krisdrabbade företags situation på-
taglig. Den bild som målades upp av
massmedia var dock en annan.
MBL i kanslihuset
Ett kapitel för sig var naturligtvis tillämpningen av medbestämmandelagen i
regeringskansliet. Som ytterligare ett belägg för den överdrivna hänsyn till de
fackliga opinionerna som politikerna
besjälas av får man se den omständigheten att medbestämmandelagen kom att
tillämpas in absurdum i kanslihuset.
Budgetminister Ingemar Mundebo berättade vid något tillfälle att budgetpropositionen, som var omgärdad med så mycket hysch-hysch, genom tillämpningen
av MBL behandlades av tusen personer b;
innan den under stor sekretess lades pl ri
riksdagens bord den 10 januari.
Det är ställt utom allt tvivel att MBL- pl
s<
förhandling om statsbudgeten är både k•
orimlig och principiellt felaktig. Det är
m
en absurd tanke att regeringskansliets
personal ska förhandla om det centr
0
politiska dokument som ett lands regering förelägger riksdagen, landets högsta P:
fil
beslutande organ.
äJ
n
aJ
Utvecklingsfondernas styrelser
n
Exemplen på områden där korporativis- 51
men gör sig bred är många. När jag m
aJ
småföretagarpropositionen från 1977 i
m
rättat de regionala utvecklingsfonde
st
valde jag att föreslå att landstingen skuJ.
o o
le fa utse styrelserna utan bindande dj.
rektiv. I de gamla företagarföreningarna

hade företagarorganisationerna och fac·
ket rätt att nominera ledamöter. Den rät·
1
e:
ten avskaffades alltså i utvecklingsfon- k
derna. Det föranledde en besk kritik
ifrån såväl facket som företagarorganisa- d
tionerna. Det var en kritik som sedar, ~
återkom gång efter annan i skilda sammanhang. Jag avfärdade kategoriskt kri- 0
tiken med hänvisning till att landstinget v
som det högsta beslutande folkvalda or· k
ganet i länet rimligen själv borde kunna
svara för att utvecklingsfonderna fick d
den styrelse som ur allmän synpunkt be· t
dömdes bäst. ~
Jag lyckades aldrig få till stånd en rik· t
tig principiell debatt i den frågan . Närjag 5
frågade fackföreningsrörelsen och soci·
aldemokratins företrädare liksom företa·
gamas företrädare om de ville ifrågasätta
ett folkvalt landstings kompetens att utse
styrelse för ett regionalt organ fick jag
bara undvikande svar. Inte heller regeringarna Fälldin hanterade denna principiellt viktiga fråga entydigt. Nya partssammansatta styrelser och nämnder tillkom även med Fälldinregeringarnas
medverkan.
Dlbbel rösträtt
På samma principiellt betänkliga sätt har
nu utvecklingen gått i kommunerna. Hur
är det möjligt att anställda ska kunna
representeras både som väljare och som
anställda i kommunala nämnder och styrelser? Hur kan ”dubbel rösträtt” försvaras för vissa medborgare men inte för
andra? Bristerna i den kommunala demokratin är i hög grad en produkt av
storkommunreformen och den starka
centraliseringen och byråkratiseringen
av den kommunala verksamheten.
Det är ett av de mest oroande inslagen
i den svenska demokratins utveckling,
eftersom förtroendemannainslaget minskat så radikalt och byråkratiseringstendensen varit så påtagligt. Att i denna
genombyråkratiserade del av den offentliga sektorn acceptera partssammansatta
organ, är ett exempel på hur korporativismen gjort sig bred och urholkar demokratin i värt land.
Politiker som rätt vill förvalta sitt mandat kan inte acceptera att vissa partsintressen väger tyngre än andras. Politikern måste självständigt utifrån sin samhällsuppfattning balansera partsintressena och agera med helhetens bästa för
17
ögonen. Det främsta hotet mot vårt politiska systems funktionsduglighet och
kvalitet är alltså den fortgående integrationen mellan främst fackföreningsrörelsen men även andra intresseorganisationer och politiska rörelser, som rubbar
jämvikten i samhället och binder politikerna till beslut som blir partsinlagor.
Under Fälldinregeringarna var alltså
konfrontationen mellan regeringen och
fackföreningsrörelsen påtaglig, framför
allt lokalt under industrikrisen. Fackförbundspressen bidrog aktivt till att piska
upp mot regeringen kritiska stämningar
på orter som drabbades av arbetslöshet
och företagsnedläggelser. Detta försvå-
rade i hög grad ett snabbt genomförande
av nödvändiga strukturåtgärder. Men
det hade också till följd att den dåvarande socialdemokratiska oppositionen ofta
provocerades till ett agerande som stred
mot partiets övertygelse i principfrå-
gorna och som man i vaije fall, när man
återvände till regeringsansvaret hösten
1982, radikalt har fått bryta med.
Den slutsats man kan dra av erfarenheterna från Fälldinregeringarnas år i
kanslihuset och över huvud utvecklingen
under det senaste decenniet är alltså att
starka intresseorganisationer med politiska ambitioner och kanaler allvarligt
begränsar politikernas möjligheter till ett
förutsättningslöst handlande. Så tillvida
är den tilltagande korporativismen ett
allvarligt hot också mot demokratin i
vårt samhälle.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner