Print Friendly

Nils-Eric Sandberg; Borgerligt 80-tal

Av Redaktionen | 31 december 1980


1980


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

t
NILS-ERIC SANDBERG:
Borgerligt 80-tal?
De borgerliga partierna står inför ett mycket
svårt 80-tal, konstaterar ledarskribenten i
Dagens Nyheter, Nils-Eric Sandberg. Det
krävs bådefantasi och civilkurage av
regeringen för att bromsa konsumtionen och
öka investeringarna. Frågan är om tiden
räcker till så att den får skördafrukterna i
form av produktionsökning och höjda
reallöner? Författaren gör en intressant
analys av regeringspartierna, främst
centerpartiet som han betecknar som ett
typiskt missnöjesparti.
Det är synd om de borgerliga partierna. Efter 40 år i opposition vann de plötsligt regeringsmakten. Och då stod de lika plötsligt
med ansvaret för den svåraste krisen i
svensk ekonomi sedan andra världskriget.
Att krisen var en produkt av en lättsinnig
lönerörelse, en samhällsekonomiskt oansvarig skattepolitik och internationella störningar – det räknades bort i debatten. Gösta
Bohman och Per Ahlmark fick ta allt ansvar
för följderna av de beslut deras företrädare
fattat.
Om det funnes någon inbyggd rättvisa i
tillvaron skulle socialdemokraterna vunnit
valet 1976, och därmed fått stå för följderna
av sin kostnadsexplosion 1975.
Nu har vi ett fjärde år en borgerlig regering. Hur (och hur länge) kommer de borgerliga partierna att klara åttitalet – dvs en
period av, sannolikt, stigande energipriser,
låg tillväxt och hög inflation i industriländerna och därmed i Sverige?
Svaret på frågan kan börja med en annan
fråga: Vad vill de borgerliga partierna? Vilket mål för samhällets förändring har de?
Det kan vara svårt att veta, för den som
står utanför den interna partipolitiska diskussionen. De borgerliga partierna är alltjämt märkta av drygt 40 års opposition. Sin
politik har de utarbetat, efterhand, främst
som reaktioner på socialdemokratiska förslag.
Visserligen har de borgerliga partierna –
åtminstone två av dem – egna värderingar,
program, bilder av det samhälle de vill ha.
Men sina konkreta förslag fick de i decennier formulera som reaktioner på socialdemokratins politik. Socialdemokraterna hade
alltför länge monopol på att formulera problemen och uppgifterna.
De borgerliga partierna har inte heller
vunnit regeringsmakten på något gemensamt program. De vann valen 1976 och 1979
(främst) därför att olika grupper av olika
skäl röstade mot en socialdemokratisk regering.
Först några ord om de borgerliga partiernas framtid som regeringspartier.
Krympande industrisektor
Attitalet har inte börjat bra. Utgångsläget
för den svenska ekonomin ser i grova drag
ut så här:
Industrins investeringar har fallit brant sedan 1974. Bostadsbyggandet har stagnerat.
Investeringskvoten – dvs den del av BNP
som går till investeringar – har fallit, från
24-25 procent (på sextitalet) till 19 procent
1979.
Nu kan investeringsvaror importeras. Om
man räknar bort importen och mäter den
del av BNP som då går till investeringar får
man fram sparkvoten för hela ekonomin.
Bruttosparkvoten inräknar de investeringar
som endast ersätter kapitalförslitning – dvs
de investeringar som behövs för att hålla
landets kapitalstock intakt. Sparkvoten minus dessa ersättningsinvesteringar, den s k
nettosparkvoten, har under senare delen av
sjuttitalet fallit från 15 procent till 6 procent.
Frågan är om det överhuvud förekommer
någon utbyggnad av industrins produktionskapacitet netto. Kanske är det i praktiken
tvärtom; en stor del av industriinvesteringarna har via lån och bidrag över statsbudge- !59
ten de senaste åren förlagts till tekniskt och
ekonomiskt utkonkurrerade branscher och
företag.
Resultatet kan avläsas i industriproduktionen. (Som källa använder jag den engelska National Institute Economic Review, som
inte kan väntas vara intresserad av att anpassa sina kalkyler efter svenska partipolitiska
önskemål.)
Mätt med ett index där 1975 = 100 var
industriproduktionen i OECD som genomsnitt hösten 1979 125. I europeiska OECD
uppgick den till 117. I Sverige uppgick den
till 99, tre procent under 1974 års nivå och
det klart lägsta värdet i hela OECD.
Sysselsättningen inom industrin har sedan
1974 minskat med 15 procent, mätt i arbetstimmar.
Den svenska industrisektorn krymper alltså. Den kan inte längre – via hemmamarknadsproduktion och export – bära upp
medborgarnas samlade konsumtion. Bristen
kan avläsas i underskottet i bytesbalansen
som i år kan bli 3-4 procent av BNP.
Regeringens dilemma
I princip kan regeringen skjuta svårigheterna på framtiden några år till genom att finansiera landets ”överkonsumtion” med utlandslån. Om man emellertid antar att det
finns en yttersta gräns för den internationella kapitalmarknadens välvilja (en hypotes jag
tycker ekonomidepartementet borde fundera på) – då står regeringen inför en intressant uppgift: Investeringarna måste gå
upp, speciellt inom industrin; konsumtionen
måste hållas nere, relativt, under några år;
l
160
vinster och soliditet inom företagen måste få
stiga.
Det här är en politiskt otacksam kombination. Visserligen följer produktionsökning
och höjda reallöner efter några år som frukt
av återhållsam konsumtion och höga investeringar. Men det hör till vårt enfaldiga politiska spel att en regering aldrig får tillgodoräkna sig dessa i den ekonomiska verkligheten självklara time lags: Frukten måste skördas omedelbart, utan minsta väntetid!
Den borgerliga regeringen kan i princip
välja två strategier. Antingen en mycket
hårdhänt politik: Pris- och lönestopp under
något år, frysning av offentlig konsumtion,
skattefavörer för uppfinningar, investeringar och nyetableringar. Det är lätt att försvara
med ekonomiska argument. Men överlever
regeringen en sådan strategi? Oavsett hur
riktig den är, ekonomiskt, kommer regeringen att möta åtstramningens alla obehag under valåret, ett eller två år innan frukterna
kan avläsas i höjda reallöner.
Om en borgerlig regering klarar detta moraliska kraftprov blirjag lika glad som förvå-
nad.
Mycket av strategin hänger på fackets
medverkan. En borgerlig regering måste ha
osannolikt mycket is i magen för att våga
genomdriva en strategi mot LO:s och TCO:s
vilja. Och organisationernas medverkan till
en åtstramning/investeringshöjning kan,
förmodligen, inte köpas till mindre pris än
ett fondsystem med centralt fackligt inflytande. l så fall blir den ekonomiska strategin
bara kortsiktig. Ty i centralstyrningen av
krediter (och därmed investeringar) finns en
inbyggd risk för felallokering: Resurserna
kan styras mer efter partiernas kamp om
marginalväljare än efter långsiktiga lönsam·
hetskalkyler. En titt på NJA, Stålverk 80,
SSAB, NCB och Svenska Varv visar att politikernas välvilja med investeringspengar
ofta är proportionell mot projektens sam·
hällsekonomiska förluster.
Den offentliga sektorn
Den svåraste utmaningen möter kanske den
borgerliga regeringen från den offentliga
sektorn. Den har de senaste fem åren ökat
sin sysselsättning med 15 procent- ungefar
lika mycket som industrin förlorat. Detta IJc.
höver i och för sig inte vara något ekon~
miskt problem. I alla högindustrialiserade
ekonomier ökar efterfrågan på tjänster som
andel av BNP. Dvs: I varje ny BNP-procent
blir andelen tjänster allt större. Det unika
för Sverige är dels att tjänstesektorn växer
medan industrisektorn faller, i absoluta tal;
och dels att tjänstesektorn i extrem grad är
offentligt finansierad. Priset på offentliga
tjänster är (nästan) alltid noll; därmed finiii
ingen mekanism som visar medborgarnasef·
terfrågan och betalningsvilja och inte heller
någon mekanism som informerar konsumenterna om de offentliga tjänsternas kOSI
nader.
Om dagens trender står sig kommer alltå
en växande tjänstesektor – och en växandt
andel av ekonomin – att undandras malt
nadens prövning och istället styras admim.
strativt, av byråkrati och politiska besJUL
Kommer en borgerlig regering att vilja
och våga, och kunna – introducera prissällo
ning och konsumentstyrning i offentlig service? Jag undrar det. Det är visserligen tekniskt ganska enkelt. Men det kräver ett visst
minimum av fantasi och civilkurage.
Räcker den borgerliga regeringens samlade tillgångar av dessa egenskaper?
Centerns situation
Så till de olika partierna. Janerik Larsson
har skrivit utförligt om just folkpartiets kris
(Svensk Tidskrift 1980/2); jag nöjer mig
med några reflexioner om centern och moderaterna.
Under femti- och sextitalen reducerades
centerpartiets bas, bönderna, till ca 5 procent av arbetskraften. Ändå vann centern
under början av sjuttitalet drygt 25 procent
av väljarna. Förklaringarna är två. Antingen
har en fjärdedel av befolkningen genom
daglig läsning av Skånska Dagbladets ledare
tillägnat sig en centerpartistisk livsåskådning. Eller också har centern uppträtt som
ett missnöjesparti, och genom sin totala brist
på ideer och konsekventa resonemang lyckats fånga upp de fjorton sorters missnöje
som följt med de våldsamma omflyttningarna under sextitalet.
Själv utgår jag från den senare förklaringen. Centern har ofta varit konkret mot allt
otrevligt i tillvaron, men sällan med begriptig klarhet för något. Detta är en förutsättning för missnöjesfunktionen: Budskapets
oklarhet är direkt proportionell mot dess attraktionskraft på de missnöjda.
Härav följer också partiets nuvarande svå-
righeter. Att ett missnöjesparti sitter i regeringen är en paradox: De missnöjda tenderar alltid att rösta mot regeringen som
161
enligt partipolitisk praxts alltid skall vara
syndabock för vad som händer, oavsett orsakerna.
Centern har kritiserat tillväxten, den materiella standardhöjningen – eller rättare
dess förutsättningar: Rationaliseringar i produktionen och hög rörlighet på kapital- och
arbetsmarknader.
De närmaste åren får vi, sannolikt, låg tillväxt i ekonomin, om någon alls. Dels bromsas investeringar av den internationella inflationen. Dels kommer stigande reala energipriser att minska de kapitalintensiva investeringar i industriländerna som nu utgör den
största marknaden för svensk export. Och
när draghjälpen från utlandsmarknaderna
uteblir faller produktion, investeringar, reallöner och standard i Sverige.
Kritiken mot tillväxten vann stöd så länge
tillväxten hölls uppe: Det är lättast för trubadurerna att förbanna den materiella standarden när de har det bra. När tillväxten
uteblir upptäcker människor efterhand att
standarden inte stiger (trots inflationspengar); om någon grupp kompenserar sig förlorar en annan. Nolltillväxtsamhället är ingen
harmoni. Det är fyllt av konflikter och arbetslöshet – när inga stora branscher expanderar får de arbetslösa från utkonkurrerade
företag inga nya jobb.
När människor erfar konkret vad nolltillväxtsamhället innebär, mister nog nolltillväxt- och lågenergikampanjerna en del av
sin attraktionskraft. Samma gäller centern,
som delvis förbinds med den här romantiken.
162
Moderater och folkpartister
Vinner gör förmodligen moderaterna som
klarast talat för ekonomisk tillväxt och försvarat materiell standard. Ingenting kan ju
illustrera ekonomiska resonemang bättre än
verkligheten.
Samtidigt kan moderaterna falla på sin
egen framgång. ”Högerspöket” är alluämt
den mest levande illusionen i svensk politik.
Centern och folkpartiet är mycket känsliga
för kritik för ”dominans av moderaterna”.
Inte utan orsak: Dels är ”högerdominansen”
socialdemokraternas bäst inlärda valfras (tusentals ombudsmän kan den utantill); dels
måste en effektiv regering i den svenska
kompromissekonomin få stöd av breda majoriteter i mitten.
Ju större moderaterna är, relativt de två
andra borgerliga partierna, desto svårare att
bilda en borgerlig regering. Detta handlar i
och för sig mer om vanetänkande än om
realiteter; men vanetänkande, med en vis
utbredning, är också en realitet.
Folkpartiet har tydligen förlorat i popularitet på att samköra med socialdemokratin i
kärnkraftsomröstningen. Det hör till folkpartiets speciella förbannelse att partiet sl
lätt tappar röster till både ”höger” och ”vänster”. Det sägs att alla folkpartister är tvek·
samma; härav följer dock inte att alla tveksamma är folkpartister.
Folkpartiet tycks nu ligga närmast en uppgörelse med socialdemokratin – kanske ea
koalition efter nästa val. Men det stora polj.
tiska problemet de närmaste fem åren blir
inte energin utan det blir investeringarna.
Om socialdemokraterna och fackföreningJrörelsen vill ha centralt styrda fonder (som
efterhand sätter marknadsekonomin ur
spel) måste folkpartiet bekänna färg.
Det skall bli ett intressant avslöjande.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner