Print Friendly

Nils-Eric Sandberg; Akuten kan bli långvård

Av Redaktionen | 31 december 1993


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Nll..S-ERIC SANDBERG:
Akuten kan bli långvård
Risken är stor att bankakuten
övergår i långvård om staten
inte awecklar sitt engagemang
snarast möjligt. Annars kan det
gamla socialistiska målet – förstatligande av affärsbankerna –
och total politisk styrning av
investeringarna bli verklighet.
staten bör därför överta fastighetskrediterna och panterna.
Då får bankerna tillbaka sina
pengar och kan fungera utan
konkurrensstörande stöd och
utan risk för politisk styrning av
kreditgivningen.
Nils-Eric Sandberg är ledarskribent på Dagens Nyheter.
V
i ska förstatliga affärsbankerna så
att vi kan styra investeringarna!
Detta var ett favoritkrav från
en stark opinion på varje socialdemokratisk partikongress under sextiooch sjuttiotalen. Med stor möda avstyrde
partiledningen banksocialiseringen: Den
var ideologiskt riktig men besvärlig och
taktiskt olämplig- just nu.
– Vi ska nog socialisera, men vi får inte
basunera ut det på gator och torg, varnade Sträng.
Nu ser vi en repris på sjuttiotalet. Då
förstatligade borgerliga regeringar varv
och stålföretag för att skydda dem från
följderna av en sanslös överbeskattning.
Nu försöker dagens borgerliga regering
rädda bankerna sedan fastighetsbranschens lånebubbla spruckit. Följden kan
bli att socialdemokratin får den bankSocialisering partiet ville ha, men slipper
besväret att genomföra den själv.
Orsakerna till bankernas förluster är
välkända. På åttiotalet lånade alla glatt ut.
Huvuddelen av krediterna gick till fastighetsbolag, av det enkla skälet att industrin
hade gott om pengar efter devalveringsvinsterna och inte behövde låna.
Förväntningar om fortsatt stigande fastighetsvärden genererade nya krediter till
nya köp som drev vinstförväntningarna
upp ett varv till i spiralen- etc, etc. Krediterna beviljades mer på marknadsvärden
än på låntagarnas återbetalningsförmåga.
Tyska banker har följt den omvända principen och sluppit kreditförluster.
De mest våghalsiga krediterna gavs av
finansbolagen. Bankerna betalade, i sista
hand, eftersom de finansierade finansbolagen genom att garantera deras upplåning på penningmarknaden.
Titt i historien
~Kom så olyckans år 1907 med den stora
finans- och byggnadskrisen.” Så står det i
Piratens novell ”Millionären”. Piraten var
utbildad affärsjurist. Han beskriver både
krisen 1907-08 och den finansbubbla
under första världskriget som ledde till
kraschen 1921. Novellen kom av trycket
1965.
Den ekonomiska historien är fylld av
finanskriser som visar att dagens krasch
mest är en repris på det förgångna. En titt
ihistorieboken skulle gett de flesta i bankledningarna tydliga varningar. Men ingen
tycks ha tittat bakåt.
En titt i historieboken skulle gett de
flesta bankledningarna tydliga varningar.
Att finanskrisen helt beror på avregleringarna är mer en ursäkt än en orsak. Till
stor del kan den förklaras med okunnighet om ekonomisk historia, och inkompetens i kreditbedömningarna.
Vad hjälper det banken att ”marknadsvärdet” på fastigheterna överstiger belå-
ningen om hyrorna inte räcker för räntorna? Ty vem vill köpa ett fastighetsbolag
om intäkterna inte täcker kostnaderna?
Bankerna har förlorat ca 100 miljarder
kr 1990-92. Därmed har de mist huvuddelen av det egna kapitalet. ”Förluster” är
ännu ett oklart begrepp; en del är realiserade, andra bara befarade. Men eftersom
fler och fler företag går i konkurs ökar
stocken krediter som inte ger räntor. Därmed eroderas bankernas intäktsbas; förlusterna täcks inte av intäkter utan måste
tas på resten av det egna kapitalet.
9
En våldsam garanti
Staten har först garanterat bankernas
(och boslådsinstitutens) alla förpliktelser.
staten garanterar alltså att alla som satt in
pengar i banken och lånat pengar till banker och kreditinstitut ska ha sina fordringar skyddade.
Det är ett våldsamt löfte. Skuldstocken
i banker och bostadsinstitut uppgår till
drygt l 800 miljarder kr. Staten garanterar den med skatteuttaget ur en BNP som
i år blir aningen över l 400 miljarder kr.
Sedan har staten garanterat nödvändigt stöd till banksystemet Via garantier,
lån eller tillskott av aktiekapital ska staten
stötta banker som får betalningsproblem.
Syftet är att hindra uttagsstormningar mot
bankerna, och därmed skydda betalningssystemet i ekonomin.
Goda skäl talar för ett sådant stöd.
Trettiotalsdepressionen började med att
betalningssystemet i USA fallerade.
Drygt 5 000 banker gick omkull
1930-32, eftersom centralbanken inte
försörjde dem med likviditet. Den läxan
har politikerna lärt sig.
Det oklara stödet
Exakt hur ska staten stödja bankerna? En
internationell överenskommelse säger att
bankerna ska ha ett eget kapital motsvarande minst 8 procent av utlåningen från
1993. Tre banker- Nordbanken, Första
Sparbanken, Gatabanken – har gått under gränsen. Fler kan komma.
Reglerna för det statliga stödet är klart
och tydligt mycket oklara. Staten ska kunna sätta in aktiekapital, eller garantera
nyemissioner, eller ge lån. I princip ska
lånen återbetalas- inte av bankens medel
utan av aktieägarnas pengar, vilket måste
innebära utdelningarna.
——————–……………..
10
Regeringen har som huvudambition att
inte bli ägare till en bank. Stödet ska styras av denna restriktion.
Hur ska detta gå till?
Antag att ett par affärsbanker till snart
väntas gå under 8-procentsgränsen. Det
får inte hända: ty om det händer kan de
inte längre låna upp på den internationella kapitalmarknaden, kanske inte heller
delta i interbankmarknaden. Därmed får
de svårt att serva svenska exportföretag.
Kanske tvingas de säga upp lån i utländsk
valuta till svenska kunder. Följden skulle
bli en konkurskedjereaktion.
Detta får inte hända. Alltså måste staten sätta in nytt kapital. Lån duger inte,
lån kan inte bokföras som eget kapital i
balansräkningen. Förlagslån kan bara
upptas som 50 procent av eget kapital.
Staten kan garantera en nyemission.
Men om marknaden inte ställer upp måste staten gå in.
Staten som ägare
Det är svårt att se hur staten kan sätta in
ägarkapital i bankerna utan att glida in i
en ägarroll. Även om staten skulle gå in
med aktier med lågt röstvärde har staten i
praktiken utslagsröst, eftersom den sitter
på pengarna.
Vidare ska stödet inte kunna användas
hur som helst. En övervakning är nödvändig. Vem kan svara för den, annan än staten?
Här ligger politikernas dilemma: Hur
ska staten kunna gå in med ägarkapital i
bankerna utan att ta på sig ägaransvaret,
och därmed styra bankerna? Regeringen
undviker noga all diskussion om denna
fråga i alla papper om bankkrisen – åtminstone de offentliga.
Ett exempel. Antag att företagen fortsätter emigrera medan arbetslösheten stiger. Antag vidare att styrelsen för en storbank beordrar bankledningen att främst
finansiera företagens utlandsinvesteringar, eftersom det ger mest pengar. Antag så
att riksdagen röstar om mandatet för statens representater på bolagsstämman,
och att staten står för huvuddelen av bankens kapital. Kommer banken att få driva
sin strategi oberoende av riksdagsmajoriteten? Givetvis inte.
Det ärsvårt attse hurstaten kan sätta in ägarkapital utan att glida in i
en ägarro/1.
Visserligen skriver skatteministern i
propositionen att staten inte ska äga bankerna. Men när staten kontrollerar ägarkapitalet får den svårt att avstå från ägarrollen. Eller på vems mandat ska bankens
styrelse och ledning agera?
Beslutet om bankstöd sätter ingen
gräns i tid eller pengar för statens engagemang. Regeringen vill ändå lägga en viss
restriktion på bankerna genom att i princip kräva återbetalning. Enligt skatteministern är det inte bankerna utan aktieägarna som ska betala, via utdelningen.
Kan det fungera?
Socialisternas dröm
Hittills har bara en liten del av vinsten gått
direkt till aktieägarna, medan resten har
reserverats. Om stödet ska återbetalas i
rimlig tid måste utdelningen öka betydligt.
Därmed blir det svårare för bankerna att
bygga upp det egna kapitalet igen. Och
staten måste förlänga sitt engagemang.
Bankerna måste ju få hjälp att klara
8-procentsgränsen för att kunna arbeta
på den internationella kapitalmarknaden.
Antag nu att Sverige åter får en socialdemokratisk regering. Partiet har en sjuttioårig socialiseringstradition som ledningen frångått då och då främst av taktiska skäl. Den nya regeringen övertar ett
statligt ägarkapital som bör ge majoritet i
de flesta affärsbankerna. Samtidigt lider
landet av arbetslöshet eftersom de flesta
Enfinansiellförlust på 100 miljoner
– eller miljarder – innebär inte att
reala resurser för samma belopp
förloras.
industriinvesteringarna emigrerat. Industribasen har krymt. En stark opinion
inom partiet kräver statliga investeringar,
främst för sysselsättningens skull.
Vem kan tro att en socialdemokratisk
regering då avstår från att använda kontrollen över bankerna som instrument att
styra kapital till ”sysselsättningseffektiva”
investeringar som garanterat stannar i
landet?
Regeringen kan försöka styra investeringarna till branscher och regioner som
ger maximal röstmässig avkastning.
Följden kan bli att företag som vill investera i regioner nära storstäder och universitetsstäder får svårt att få lån. Den
politiska allokeringen av krediter och investeringar kan färga bilden av det svenska industriklimatet, driva på emigrationen och få utländska investerare att tveka
en andra och en tredje gång.
11
Den stora felräkningen
Här ligger en risk för reala förluster.
Massmedias rapportering om bankernas förluster har varit missvisande. Tidningar, radio och TV har beskrivit kreditförluster på 100 miljarder som förluster i
levnadsstandard. ”Vi löntagare får betala
för bankdirektörernas spelande. Pengarna har försvunnit.”
Vad massmedia – och nästan alla i debatten – inte förstår är skillnaden mellan
finansiella och reala förluster. Om banken
A har lånat ut 100 miljoner till B och inte
får pengarna tillbaka förlorar banken.
Men om B köpt för 200 miljoner och
tvingats sälja för 100 miljoner har någon
annan vunnit lika mycket som B har förlorat.
Finansiella affärer är som ett pokerspel: Den enes vinst är den andres förlust.
Men, det viktiga: En finansiell förlust
på 100 miljoner – eller miljarder – innebär inte att reala resurser för samma belopp förloras. De förlustbringande husen
och företagen står kvar, omärkta av miljardrullningen. Den produktionsapparat
som skapar resurser åt oss har inte minskat för att bankerna förlorat pengar.
Visst, vi har förlorat nästan 20 procent
av industriproduktionen på tre år. Industriinvesteringarna har fallit brant. Men
detta beror inte på att bankerna har förlorat pengar. Finansiella förluster är inte liktydiga med förluster i produktionskapacitet.
Däremot: Om de finansiella förlusterna skadar betalningssystemet i ekonomin
kan följden av detta bli att produktionen
störs och investeringar uteblir. Då förlorar vi realt.
Antag att staten nu, efter prövning av
fall till fall, sätter in pengar i bankerna –
l .
12
för att hålla dem vid liv, men inte så mycket att aktieägarna gynnas (enligt propositionen). Följden blir först rent godtycke.
Banken A gynnas men inte banken B.
Sedan kan banksystemet försvagas: Staten skyddar i första hand de svagaste bankerna, håller dem vid liv och reducerar
därmed de bättre bankernas konkurrenskraft.
Allvarligare är att staten sedan fastnar i
bidragsgivarrollen. Staten blir snart huvudägare och nyckelfinansiär i flera banker. Om staten drar sig ur blir följden
fallssemang och akut finanskris. Alltså
måste regeringen vänta med att avveckla
den statliga ägarrollen.
Väntan kan bli lång. Den kan sluta med
en socialisering av affärsbankerna, och ett
instrument för total politisk styrning av
investeringarna.
Enda alternativet är att staten ger bankerna ett engångsstöd och sedan raskt
drar sig ur.
Lös ut fastigheterna!
Huvuddelen av bankernas förlustkrediter
ligger i fastighetsbolagen. Staten bör helt
enkelt lösa ut fastighetseländet från banken. Dvs: Staten bör överta fastighetskrediterna, och panterna.
Bankerna får tillbaka sina pengar och
kan fungera, utan konkurrensstörande
stöd och utan risk för politisk styrning av
kreditgivningen.
Staten blir sittande med ett gigantiskt
fastighetsbestånd. Det är inte farligt; bättre politisk styrning av hissreparationer än
av krediter till investeringar.
I sista hand står skattebetalarna för notan. Det gör de alltid, i en sluten ekonomi.
Men det är inte rimligt att en del ska vinna
och andra ska betala.
När staten köpt ut fastighetskrediterna
från bankerna, och övertagit fastigheterna, bör staten emittera aktier i fastighetsbolagen till nollkurs till skattebetalarna, i
proportion till deras insats.
Alternativt kan staten i gengäld för stö-
det ge skattebetalarna konvertibler eller
optioner, att lösas in mot aktier i bankerna. På så vis blir statens stöd till bankerna
ingen nettoomfördelning till bankernas
nuvarande ägare.
Om staten tar över banksystemet kan
kreditgivningen och därmed investeringarna styras efter politiska beslut. Investeringarna hamnar där regeringspartiet har
mest röster att vinna. Röda och gröna galningar i vågmästarpositioner kan styra
krediterna till sina favoritprojekt
Hur många företag vill då stanna kvar i
Sverige- och hur många kommer hit från
utlandet?
Det viktigaste är att bankakuten gör en
finansiell blixtinsats och inte blir finansiell
långvård.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism