Print Friendly

Nils Daag; Historiens lärdomar

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NILSDAAG:
Historiens lärdomar
S
ir Michael Howard är en av världens främsta krigshistoriker. Hans
”The Causes of War”, som utgavs
1983, är en klassiker. Han var en av
grundstenarna till det Internationella
Institutet för Stråtegiska Studier (IISS).
1980 utnämndes Howard till Regius Professor of Modern History i Oxford, en
lärostol med många illustra innehavare.
Därmed gavs han rikliga tillfällen att måla
sin bild av våridshistoriens gång med breda penseldrag. Ett dussin av hans föreläsningar från åren 1981-1989 har nu samlats i en volym ”The Lessons of History”
(Ciarendon Press Oxford 1991).
Professor Howards reflektioner spänner således över vida fält. Ett centralt
tema är hur nationalismen och därmed
nationalstaten uppstod i Europa och dess
koppling till industrialismens totala
omvandling av de europeiska samhällena.
Han filosoferar också kring vad historia
egentligen är eller borde vara och vilka
syften historikerna tjänat genom seklen.
Slutligen återfinns i boken, som ett slags
illustrationer, koncisa analyser av kritiska
skeden i modern europeisk historia,framför allt hämtade från Howards specialgebit, krigshistorien.
Redan i invigningsföreläsningen slås
den röda tråden fast; att förstå det förflutna är nödvändigt för att förstå samtiden,
men historien kan aldrig ersätta vårt eget
omdöme endast tjäna till att upplysa detta. Det går således inte att dra några allmängiltiga slutsatser, eftersom de föreliggande omständigheterna aldrig kan
upprepas exakt. Howard illustrerar med
ett antal klassiska krigshistoriska frågeställningar; slutar kapprustning alltid med
krig? Nej, den fransk-brittiska marina
kapprustningen under större delen av
1800-talet sammanföll med den längsta
fredsperioden i modern historia. Lönar
sig eftergiftspolitik aldrig? Jo, menar
Howard, och pekar på brittisk-franska
kompromisser i Afrika i början på 1900-
talet och motsvarande överenskommelser
med Ryssland i Centralasien ungefär
samtidigt. Ökar alliansfrihet och neutralitet nationell och internationell säkerhet?
För Sveriges och Schweiz del tycks svaret
vara ja, men inte för Holland och Belgien.
Howard summerar sin filosofi i fyra
teser a) generalisera inte med utgångspunkt från falska premisser baserade på
otillräckligt underlag b) det förflutna är
ett främmande land som vi måste försöka
förstå genom att lära oss dess ”språk” och
kultur c) man måste också förstå och hantera den kulturella mångfald som världen
uppvisar d) den sociala ram som ger historikerna möjlighet att objektivt utöva
sitt yrke är ett bräckligt käril.
Den sistnämnda tesen är utgångspunkten för avskedsföreläsningen nio år senare, som utgör en genomgång av historiens
och historikerns roll genom seklen. För
humanisterna under renässansen var historien ”filosofiska lärdomar genom
exempel”. Under upplysningen med dess
betoning av förnuftet gällde det att upptäcka de konstanta och universella inslagen i den mänskliga naturen. Istället för
att etablera förebilder för mänskligt beteende skulle man illustrera de naturlagar
som styrde detta. Mot slutet av 1700-talet
utvecklades en mer dynamisk syn. Det
gällde att visa vägen för mänsklighetens
utveckling mot högre mål. Historieskrivningen blev inte så mycket preskriptiv
som indikativ.
Första världskrigets fasor ledde till en
mer pessimistisk syn. Det hävdades nu att
den europeiska civilisationen, liksom så
många tidigare, hade passerat zenit och
startat marschen utför. Civilisationernas
uppgång och fall var lika oundvikliga och
meningslösa som ebb och flod. Ett undantag från denna syn representerade
naturligtvis marxisterna. Efter andra
världskriget växte insikten i Väst om att
historien borde studeras för sin egen skull
utan att förvrängas av påtvingade utvecklingsmönster. Det finns, konkluderar
Howard, inget säkert lyckligt slut, bara
ständiga utmaningar som måste mötas
och därmed erbjuds vi en möjlighet till
framsteg.
Ten föreläsning om imperier, nationer
och krig framträder Howards världsbild i
tydlig relief. Den säkerhetspolitiska
aspekten var minst lika viktig som den
ekonomiska för det brittiska imperiets
utvidgning. Åtskilliga länder och territorier som ställdes under brittisk överhöghet medförde inga som helst ekonomiska
fördelar. Det internationella system som
finns idag är resultatet av konflikter som i
många fall kunnat sluta annorlunda. Folk
och staters öden kan således för generationer framåt avgöras av en enda människas beslut.
Kontrasten till den marxistiska historieskrivningen eller för den delen den
bild som tecknas av Paul Kennedy i den
mycket uppmärksammade ”The Rise and
Fall of the Great Powers” (se Kungl Krigsvetenskapsakademiens handlingar och
tidskrift 1988 s.179) kunde inte vara
större. Kennedy betonar ju som bekant
den avgörande kopplingen mellan ekonomisk styrka och militära framgångar.
Konflikter vinns således enligt denne på
sikt av den maktkonstellation som har
den starkaste ekonomiska basen, inte de
525
mest geniala härförarna, de tappraste soldaterna eller de skickligaste diplomaterna.
En central fråga som Howard väcker är
hur långt rätten till nationellt självbestämmande skall sträcka sig. Problemet är som
bekant akut både i Central- och Östeuropa och i Afrika, vars gränser drogs utan
några som helst hänsyn till etniska eller
andra lokala kriteria. Som TISS direktör
Fran~ois Heisbourg påpekar (Adelphi
Papers nr 257) vargulfkriget epokgörande därför att det internationella samfundet reagerade så kraftfullt, när Irak bröt
mot två fundamentala efterkrigsprinciper; man invaderade en etablerad stat och
man ändrade de koloniala gränserna. Det
finns dock anledning att ifrågasätta om
reaktionen skulle bli densamma i en annan del av världen, där Västs strategiska
intressen inte är lika påfallande.
Kapitlet om Preussen i Europas historia påminner oss om bakgrunden till att så
många spontant reagerade negativt, när
frågan om tysk återförening först väcktes
för två år sedan. Minnet av den tyska politiken under större delen av 1900-talets
första hälft, som 1911 sammanfattades av
den tyske generalen Friedrich von Bernardi med orden ”Weltmacht oder Niedergang”, sitter djupt hos äldre generationer.
Mycket intressant är skildringen av den
marina kapplöpningen mellan Storbritannien och Tyskland under 1900-talets
första år. Likheterna med efterkrigstidens
kärnvapenkapprustning är påfallande.
Dagens långräckviddiga och träffsäkra
missiler motsvarades vid seklets början av
den nya generationens slagskepp, de fruktade ”dreadnoughts”. Ett typiskt inslag i
bilden är en mer eller mindre medveten
526
överskattning av motståndarens krigspotential.
Den stora paniken i brittiska marina
kretsar 1909 beträffande takten i det
tyska skeppsbyggnadsprogrammet på-
minner mycket om John Kennedys ”missilgap” i valkampanjen 1960 och Committee on the Present Dangers ”sårbarhetsfönster” under sjuttiotalets andra
hälft.Howard avfärdar dock den dåvarande brittiske utrikesministern Lord Greys
tes att det var kapprustningen som gjorde
kriget oundvikligt. Det var rivaliteten
mellan stormakterna som ledde till kriget.
Kapprustningen var blott ett uttryck för
denna rivalitet.
I ett senare kapitel om Europa på randen av första världskriget utvecklar
Howard varför han, liksom så många
andra, anser att detta var oundvikligt.
Flertalet regeringar föredrog krig framför
en fortsatt fred som riskerade att leda till
radikalt ändrade styrkeförhållanden eller
i vissa fall rikets upplösning. För militären
var det inte frågan om kriget skulle komma utan när. Och när konflikten väl var ett
faktum, accepterades den utan större
knot av folkets stora massa, något som
inte var på förhand givet. Sedan hör det
naturligtvis till saken att ingen år 1914
föreställde sig att konflikten skulle vara i
drygt fyra år och kräva så många miljoner
människors liv. Den allmänna uppfattningen bland experterna var att det hela
skulle vara över på något halvår.
Men det saknades inte varningsord om
motsatsen. Howard återger de teser som
den ryske finansmannen m m Ivan Bloch
förde fram i sin bok ”La guerre future”
som publicerades i Paris 1898. Block hävdade att den moderna och sofistikerade
krigs- och samhällsapparaten gjorde krig
omöjliga eller snarare till självmordsföretag. Även om han fick fel i huvudsaken
slog åtskilliga av hans förutsägelser helt
eller delvis in, såsom den fruktansvärda
slakten på slagfältet, den ekonomiska ruin
som drabbade åtskilliga stater, vilket i förening med upplösningen av den sociala
ordningen ledde till revolution eller kuppförsök. Blochs teser togs dock inte på tillräckligt allvar, bl a därför att den japanska
segern i 1904-5 års krig tycktes visa att
det trots de moderna vapnens förödande
kraft var möjligt att vinna ett offensivt krig
på relativt kort tid, under förutsättning att
man utv.ecklade tillräcklig disciplin och
mod.
Ett ledmotiv är således att krig i många
fall är oundvikligt och att alternativet kan
vara värre. I de flesta förindustriella kulturer var krig ett naturligt sätt för den styrande eliten att stärka sin maktställning.
Med industrialismel’l började värderingarna visserligen sakta förändras, trots
de fruktansvärda bakslag som de bägge
världskrigen innebar, men fortfarande
upplevs kriget i åtskilliga situationer som
funktionellt. Inte minst har den moderna
nationalismen, sådan den först såg dagens
ljus under den franska revolutionen, bidragit med bränsle till internationella
konflikter under de senaste två seklen.
Ofta har nya nationer förlösts i strid, först
i Europa och sedan i Tredje världen. Där
förblir, menar Howard, nationalismen det
bästa sättet att mobilisera massorna och
därmed också det mest effektiva redskapet för krig.
Likväl säger sig Howard tro att 1800-
talets utvecklingsoptimister på sikt kan få
rätt. Industrialismen leder till mycket
okrigiska samhällen inriktade på materiell välfärd snarare än heroiska bedrifter.
Även i resten av världen efterträds revolutionshjältarna ofta av pragmatiska teknokrater. För dem är kriget inget naturligt
alternativ. Det är således fullt möjligt, menar Howard, att krig i bemärkelsen en
omfattande och organiserad väpnad konflikt mellan högt utvecklade stater inte
kommer att inträffa i framtiden och att en
internationell ordning som förhindrar
detta kommer att etableras.
Våld kommer emellertid att fortsätta
att utgöra en faktor i alla länder och lokala konflikter uppstå i Tredje världen. Det
är tyvärr lätt att instämma med Howard
på denna sistnämnda punkt. Om man vill
göra det på den tidigare beror på hur man
kategoriserar exempelvis Iran-Irak – och
Gulfkrigen. I antalet dödsoffer och materiell förödelse står ju dessa inte alltför
långt efter de krig som fördes fram till
1945. Överhuvudtaget är det att beklaga
att Howard inte ägnar något utrymme åt
det förstnämnda som ju i tidsutdräkt, förlopp och manspillan uppvisar vissa likheter med första världskriget.
Vad gäller den framtida internationella
ordningen förefaller en viss tillnyktring ha
skett efter den eufori som drabbade Europa i samband med 1989 års revolution och
(kortvarigt) den amerikanska administrationen efter det lyckosamma genomförandet av gulfkriget. President Bush framförde
ju då i en rad linjetal en hög ambitionsnivå
beträffande En ny världsordning. Det finns
anledning att hysa viss tillförsikt på denna
punkt beträffande vår egen världsdel, även
om svårigheterna inte skall underskattas.
Men om vi lyfter blicken framträder snarare bilden av ”A world beyond order and
control” för att citera den tyske säkerhetspolitikern Theo Sommer (Guardian Weekly 28 April 1991).
527
Här Jämnar Howard i stort sett läsarna
i sticket. Han för egentligen inte några resonemang kring vilken typ av system som
skulle kunna efterträda den bipolära sä-
kerhetspolitiska struktur som dominerat
efterkrigstiden. För honom är nationalstaten det centrala begreppet. Nationernas förbund, Förenta nationerna och
ESK-processen tycks inte spela någon
större roll i hans tankevärld. Likaså förbigås med tystnad den omfattande diskussion som förts under hela åttiotalet om
Förenta staternas ekonomiska, politiska
och militära ställning i världen. Här får
man söka sig andra källor. En bra sammanfattning ges i de bägge Adelphi Papers (Nr 256 och 257) som summerar
IISS årsmöte i september 1990. Tredje
världen där, som Howard själv konstaterar, framtidens konflikter huvudsakligen
kommer att utspelas, ägnas också en
mycket förströdd uppmärksamhet.
Ett studium av vår historia, inte minst
den relativt näraliggande, förefaller särskilt angelägen i det dynamiska skede som
Europa idag befinner sig i. Det var under
de första fyra decennierna efter 1945 inte
bara kriget som var kallt. Själva den europeiska historien var djupfryst som ett resultat av uppdelningen mellan två fientliga block och Sovjetunionens förlamande
grepp över Östeuropa. Sedan detta släppt
framstår plötsligt lärdomarna från historien som mycket mer relevanta. Och även
om vi bör lyda Howards råd och akta oss
för falska paralleller, förbättrar kunskaper om det förflutna onekligen möjligheterna att fatta insiktsfulla beslut om framtiden. Michael Howards välskrivna och
innehållsrika bok är härvid till god ledning, i synnerhet beträffande vår egen
världsdel.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner