Print Friendly

Nils Andrén; På väg mot NATO

Av Redaktionen | 31 december 1995


1995


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PÅVÄG MOT NATO?
N!LS ANDREN
Sverige borde utnyttja det faktum att det just nu råder relativt lugn och
avpänning i vårt närområde; idag skulle ett s11enskt NATO-medlemskap
knappast uppfattas som en provocerande handling.
V
i bör diskutera våra framtida
relationer till NATO.
Uppmaningen kommer
från olika håll. Det gynnar
inte svenska intressen att utgå från att en
NATO-anslutning är absolut otänkbar,
säger moderaternas representant i fårsvarsberedningen, Henrik Landerholm.
Hans yrkande har fatt instämmanden från
många håll. Också folkpartiets Maria
Leissner har antytt en positiv syn på ett
framtida NATO-medlemskap, men tills
vidare endast under fårutsättning att
Finland och Baltikum anslutit sig till
NATO.
Försvarsberedningen skulle först fa,
men sedan inte fa, granska frågan. Om
fårbudet betingas av aversion mot vår
värderade samarbetspartner PFP,
NATO, eller av rädsla får att nappa på ett
moderat yrkande far väl framtiden utvisa.
NJLS ANDREN är professor emeritus i statskunskap.
Diskussionen lär fortsätta, även utan
regeringens välsignelse.
Hittills har debatten delvis gällt frågan
om ett NATO-medlemskap skulle kunna
ge säkerhet till lägre kostnad. Det är en
oroande vinkling. En primär säkerhetspolitisk fråga far, lika litet som BU-medlemskapet, reduceras till ett budgetproblem. När NATO-frågan prövas, borde
det ske enbart utifrån hänsyn till landets
trygghet.
Trätorisk
Sverker Åström ger i Svenska Dagbladet
diskussionskravet sin välsignelse, men
varnar får risken att det hela utmynnar i
en inrikespolitisk träta. (Vi är redan där.)
Åström pläderar får bevarad samsyn i
utrikespolitiken. Han understryker åter
det som BU-motståndarna envist vägrar
att erkänna: att BU-medlemskapet inte
lägger hinder i vägen får alliansfriheten.
Om neutralitetens framtid avslöjar
Åström fårsiktigtvis inte mer än att
196 SVENSK TIDSKRJFT
Birger Sjöbergs Frida hade fel, då hon
ville vara neutral intill sin död. Och det
kan han ju ha rätt i, om Frida är en tidlös
litterär gestalt. slutsatsen måste bli en
annan, om hon är ett barn av sin tid, det
första världskriget.
Två statsvetare, UlfBjereld och Maria
Demker, har inte funnit någon samsyn att
bevara. De noterar de olika ståndpunkterna i debatten om neutralitetspolinkens
innebörd i ett hypotetiskt, fruktat fall,
ryska hot mot de baltiska staterna. De
senaste turerna i debatten kan tolkas som
tecken på att de, tyvärr, har rätt.
En gammal surdeg
Som polemik liknar den mest uppstötningar av en gammal inrikespolitisk
surdeg. Alltsedan Tage Erlanders bakhåll
mot Jarl Hjalmarsson 1959 har socialdemokraterna sökt taktiska vinster i inrikespolitiken genom att anklaga sina motståndare för opålitlighet i utrikespolitiken. Det är ingen gynnsam utgångspunkt för en konstruktiv debatt, allra
minst om säkerhetspolitikens grundprinciper.
Under efterkrigstiden har innebörden
av den alliansfria neutralitetspolitikens
skiftat. Många har glömt att den till en
böljan var kopplad till ambitionen att vid
en konflikt bevara handlingsfrihet, däri
möjligheten att förbli (eller inte förbli)
neutral. I slutet av 1950-talet ändrades
innebörden till att gälla ovillkorlig neutralitet, med uttryckligt avvisande av
handlingsfrihet att välja någon annan
kurs. Vår politik skulle vara förutsebar.
När blockbildningen i Europa rasade,
återgick riksdagen, efter mer än trettio år,
till en formel som tydligare än under
1950-talet markerade handlingsfriheten:
Militär alliansfrihet för att kunna vara
neutrala i krig. Om detta tycktes full
enighet råda, tills centerledaren Olof
Johansson i böljan av 1995 yrkade på en
formell återgång till den ovillkorliga neutraliteten. Vänsterpartiet skyndade sig att
framhålla att det aldrig biträtt 1992 års
deklaration.
Det är alltför lätt att falla in i den välkända polemiken kring neutralitetens
inre mening, rättslig, ideologisk och
säkerhetspolitisk till formen, men alltför
ofta inrikespolitisk i substansen. Nu krävs
en saklig analys av problemet Sverige och
NATO, utan återfall i den sterila trätan
kring neutralitetens och neutralitetspolitikens rätta tolkning. Vilka var den traditionella neutralitetspolitikens/alliansfrihetens villkor och i vilken utsträckning
gäller de all~ämt?
Vaiför tog vi avstånd från NATO?
brytningen mellan andra världskrigets
slut och det kalla krigets konsolidering
kunde Sverige ha gjort som Norge och
Danmark. NATO höll dörren öppen.
Sverige valde att stänga dörren. Det fanns
både tydliga och otydliga skäl till detta
beslut:
– Önskan att skapa regional avspänning
genom stormaktsfrånvaro i det nordiska
området. Det trodde Sverige bäst skulle
kunna ske genom att hela Norden tog
SVENSK TIDSKRIFT 197
avstånd från NATO och markerade sin
särart genom ett skandinaviskt forsvarsforbund.
– När det misslyckades blev en isolerad
svensk neutralitetspolitik den lösning
som valdes.
– Hänsynen till Finlands svåra läge ingick
också i den totala strategiska kalkylen.
– I motiveringen ingick övertygelsen om
allmänhetens orubbliga och bestående
tilltro till neutraliteten efter världskrigen.
– Härtill kommer det som kan kallas det
ideologiska klimatet. Man kan inte bortse
från den europeiska socialismens starka
ambivalens mellan Förenta statema och
Sovjetunionen. Även om Förenta statema var demokratiskt, var det också ett
kapitalistisk samhälle. Och även om
Sovjetunionen var kommunistisk diktatur, så var det dock ett socialistiskt samhälle. Båda statema åtnjöt i lika mån
anseende som Europas räddare undan
nazismen, men båda var supermakter och
därfor imperialistiska. Det blev en kärnpunkt i den självgoda, neutralistiska kålsupardoktrinen.
– Kanske var rollvalet också ett forsvar for
vårt eget forflutna. Genom att efter kriget
välja neutralitetspolitik vårdade vi både
for oss själva och for omvärlden den
bedrägliga myten att Sveriges politik
alltid var konsekvent och rakryggad, lika
i krig och fred, och inte en feg anpassning.
– Rollvalet fick sin pragmatiska bekräftelse, när vi efter hand upptäckte att den
neutrala positionen i det kalla kriget
innebar fordelar for den roll vi ville spela
i Förenta nationerna och i relation till alla
de nya staterna i den tredje världen.
Hur har världen forändrats under de
senaste åren ? Den viktigaste variabeln
när eller om vi tar upp NATO-relationen till omprövning är hur omvärlden
forändrats. Kvarstår alltjämt de strategiska
forhållanden som ansågs motivera
avståndstagandet till demokratiernas
gemensamma forsvarsorganisation?
Svaret är självklart. Nästan allt är
annorlunda. Blockstrukturen har upphävts. Warszawapakten har upplösts och
Sovjetunionen sönderfallit delvis
inbördes tvistande eller stridande stater.
Röd-brun nationalism
En annan fråga gäller om klokheten
kräver att Ryssland betraktas som ett
potentiellt Sovjetunionen och i vilket
tidsperspektiv.
Ideologiskt är kommunismen inte helt
död. Den har många anhängare i de
gamla öststaterna. Politiskt har den återuppstått i en mullrande röd-brun nationalism (typ Zjirinovskij) som inger farhågor. Den har svårt att ta makten och än
svårare att återupprätta de gamla maktstrukturerna sedan samhällena öppnats.
Men den verkar stark nog for att forsvåra
och fordröja utvecklingen mot demokrati. Kommunismens attraktionskraft
bland demokratiska socialister, i egenskap
av en kompromisslös socialism, hade i
stort sett forsvunnit, redan innan sovjetstaten upplöstes. Nu står uppenbarligen
inte längre två modeller, den diktatoriska
kommunismen och den kapitalistiska
198 SVENSK TIDSKRIFT
marknadsstaten, mot varandra. Nu finns
på den ena sidan en utvecklad kapitalistisk demokrati, på den andra en primitiv
och outvecklad kapitalism i en halvhjärtad demokrati, som svag och osjälvständig söker stöd från den utvecklade
kapitalistiska världen.
Hur har dessa förändringar påverkat
NATOs roll? NATO har förlorat sin
heroiska uppgift att stå vakt vid Fuldagapet och andra kritiska posteringar
mellan östblock och västblock. De flesta
ligger nu i det återförenade, demokratiska Tyskland. Utan att avsvära sig sin
roll som ömsesidigt skydd for sina medlemmar strävar NATO efter nya doktriner och mål, som bättre passar världen
efter 1989. När den primära försvarsfunktionen försvunnit, har N ATO sökt
nya uppgifter. Några har det funnit för
sina militära styrkor inom FN-systemet,
t. ex. i det forna Jugoslavien.
Försiktig NATO-expansion
Framför allt har NATO sökt avspänning
och samarbete för att integrera sina forna
motståndare i en demokratisk och öppen
värld. NACC är ett organ för samråd
med de forna rivalerna från det kalla
kriget. Det s.k. partnerskapsprojektet,
PFP (Partnership for Peace), fyller flera
funktioner, bland annat som förberedelse
för fredsbevarande uppgifter och för
demokratisering av militärapparaterna.
Båda kan också ses som uttryck för en
försiktig expansion av NATOs inflytande, med en något diffus ambition att
till slut dra in flera stater i ett fullt medlemskap.
Hur har Sverige ändrat sina positioner
under samma tid? Sveriges viktigaste
politiska reaktion på de senaste årens
utveckling är beslutet att bli medlem av
den Europeiska unionen. Däremot har
Sverige upprepade gånger markerat att
det inte är intresserat av fullt och formellt
medlemskap i Atlantpakten. En viktig
nyhet är dock att den negativa inställningen till NATO inte längre ses som ett
hinder för medlemskap i EU. Andra markeringar inför den strategiska kartans
omvandling är observatörskapet i den
västeuropeiska (försvars)unionen och
aktiv medverkan i partnerskapet, med
NATO, för fred (PFP). Allt verkar vara
logiska, om än långsamma, steg i riktning
mot ett framtida närmande till och eventuellt medlemskap i NATO.
En annan viktig följd var den nämnda
omdefinitionen 1992 av den svenska
säkerhetspolitiken: Den undenska ovillkorliga neutraliteten ersattes äntligen av
villkorlig neutralitet som den militära
alliansfrihetens syfte. Den politiska
grundattityden blev därmed mer verklighetsnära och mindre doktrinärt stelbent
än tidigare.
Moderat ärkifiende
Enigheten kring de nya formuleringarna
innebär inte total enighet sak.
Socialdemokrater medverkade vid formelns tillkomst och accepterar den. Men
de vill alltjämt ge intrycket av att ligga
närmare den ovillkorliga neutraliteten,
för att därmed distansera sig från den
SVENSK TIDSKRIFT 199
moderate ärkefienden. Regeringen upprepar en klassisk formulering frän det
kalla krigets tid: ”Vi far inte inge andra
stater forväntrungar om ett svenskt militärt engagemang i händelse av en väpnad
konflikt.” Och på nytt avsvär sig regeringen därmed det säkerhetspolitiska
instrument som heter osäkerhet; forutsebarheten av Sveriges beteende i varje läge
uppfattas som en nödvändig dygd.
Förutsebarhet innebär att handlingsfriheten åter forkastas som säkerhetspolitisk
norm. Med andra ord har Unden-linjen
kornnut tillbaka, i varje fall i den officiella
profileringen. Också detta ett tecken i
samma riktning som när forsvarsnlinistern bromsade nyfikenheten på ett
NATO-medlemskaps konsekvenser.
Reträttposition
Därtill har Ingvar Carlsson protesterat
mot beskrivningen av neutraliteten som
en ”reträttposition”. Något märkligt, kan
det synas, eftersom neutralitetspolitiken
alltid har varit en reservposition, som
valts därfor att huvudlinjen, den kollektiva säkerheten, inte hållit måttet. Så var
fallet inom både NF och FN. Tydligen
har vi levt i reträttpositionen så länge att
både de som har ansvaret for säkerhetspolitiken och den allmänhet de fareträder
har glömt huvudmålet. Opinionsundersökningar 1995 har visat att 70 procent av
det svenska folket säger sig hålla fast vid
neutraliteten.
Det vore naturligt, om än kanske
utmanande for några eller för många, att
peka på neutraliteten som en möjlig
reträttposition också när Sverige genom
BU-medlemskapet närmat sig ett nytt
internationeJlt solidaritetssystem. I vår
nya internationella miljö skulle denna
fallskärm utlösas endast om det nya systemets trygghetsmekanism bryter sarnnun i
inbördes konflikt. Precis som i FN.
Starkt kluvet
Tvånget att balansera mellan säkerhetspolitisk och inrikespolitisk realism är lättbegripligt, särskilt i ett parti som forefaller så
starkt kluvet i frågan som socialdemokraterna. Liknande överväganden skulle
även kunna förklara att moderaterna väntade till efter ED-omröstningen med att
fördöma det förflutnas utrikespolitiska
principer som en ”neutralitetspolitisk
nlisslyckandedoktrin”.
Håller de gamla invändningarna alltjämt? Framåt marsch eller bakåt marsch?
Först ett konstaterande. Medlemskap i
ett fungerande NATO skulle med all
sannolikhet mer eller nlindre automatiskt
kombineras med medlemskap av WEU.
Skulle ett sådant NATO-medlemskap
öka den regionala spänningen i Norden?
Det är helt tydligt att Ryssland ogillar
NATO-expansion österut, om det är på
grund av inrikespolitiska eller strategiska
skäl är oklart. Det finns nog också en psykologisk blockering. Den som i mer än
fyrtio år betraktats som djävulen själv blir
inte så lätt rentvådd. Det finns dock starkare avspänningsmekanismer än under
det kalla krigets dagar. Några av dessa är
direkt knutna till NATO, under medverkan av de viktigaste sovjetiska succes- 200 SvENSK TIDSKRIFT
sionsstaterna: Organisationen får samar- samma väg, om det inte – vilket förefaller
bete och säkerhet i Europa, OSSE, tidi- lika troligt – hinner ta steget fullt ut före
gare känd som ESK, NACC (North Sverige.
Atlantic Consultative Council) och PFP
(Partnership for Peace), de två sist
nämnda med NATO-faddrar och bl.a.
rysk medverkan. Och inom vår närregion bedriver de nordiska länderna ett
viktigt regionalt samarbete med bl.a.
Ryssland i både Östersjörådet och
Barentsrådet. De många avspänningsmekanismerna, som också berör Nordeuropa, måste vägas in när man skall
avgöra oumbärligheten av den svenska,
och finländska, neutralitetspolitiken.
Ny blockspänning?
Nu återstår betydelsen av förväntningar
inför den framtida utvecklingen. Innebär
dessa en tro på en ny europeisk blockspänning och är det viktigt att Sverige
redan från böJjan intar den traditionella –
men omstridda – reservpositionen? Kan
spänningen bli så allvarlig – nu eller i en
överskådlig framtid – att vi åter måste
bevisa att vi har lika goda – eller dåliga
(får att citera en tänkvärd elakhet av
Mauno Koivisto) relationer till båda?
Eller skall Sverige ge sig självt en chans i
den nya europeiska säkerhetsordningen?
Hänsynen till Finland behöver inte
längre ingå i den totala strategiska kalkylen. I dagens läge är Finland dess bättre
inte hotat. VSB-pakten har på finländskt
initiativ sopats bort. Ett svenskt NATOmedlemskap skulle inte innebära en fara
får Finland.
Möjligen skulle det stimuleras att gå
Alliansfrihet skapar inget mervärde
Behöver vi alltjämt neutralitetspolitikens
rena – eller något solkade – mantel får att
behålla positionerna i FN och i forhållande till den tredje världen? Svaret måste
bli nej. Efter det kalla kriget har neutrala
eller alliansfria inget speciellt mervärde
som aktörer i fårhandlingar och FN-uppdrag. Dessutom har den svenska nyfattigdomen gjort landet mindre respekterat
och attraktivt.
Den europeiska vänsterns gantia ambivalens mellan Förenta staterna och
So..jet/Ryssland är borta. Mycket av den
europeiska vänsterns kritik mot USA
finns kvar. Sovjetunionen har lämnat
scenen tillsammans med den kommunistiska ideologin. Det kaotiska Ryssland är
en osäkerhetsfaktor, men ingen attraktiv
modell, vare sig till höger eller till vänster, i öster eller väster.
Nödvändigt paradigmskifte?
Är den svenska allmänhetens tilltro till
neutraliteten som en ideologisk och politisk nödvändighet alltjämt ett oöverstigligt hinder får ett säkerhetspolitiskt paradigmskifte? Är effekten av en sekellång
indoktrinering så stark att det vore inrikespolitiskt farligt att fårsöka övertyga
det svenska folket om att ett NATOmedlemskap – på samma sätt som EVmedlemskapet – ligger i Sveriges långsiktiga intresse?
SVENSK TIDSKRIFT 201
Så till den känsliga frågan om vi alltjämt behöver neutralitetspolitiken som
ett forsvar for vårt eget forflutna? Är vi
beredda att en gång for alla göra upp med
det som varit och inte låta det belasta vår
framtid? I själva verket har denna uppgö-
relse varit i full gång sedan flera år tillbaka, vetenskapligt, medialt och politiskt.
Ännu har den givit alltfor litet utrymme
åt att ångra, fOrlåta eller glömma. Men
världen forändras och vi måste konm1a
vidare.
Den avgörande frågan är: vilket
NATO? Det finns en stor och viktig
reservation infor NATO. Argumenten
for en mera positiv svensk inställning till
NATO-medlemskap måste bygga på en
väsentlig forutsättning: att NATO, trots
frånvaron av en väldefinierad motståndare, forblir en effektiv allians, både till
gamla och nya medlemmars skydd och
till bevarande av internationell fred och
rättvisa.
strategiska konsekvenser
Skulle NATO vittra sönder eller bli ett
tomt skal, uppstår en helt ny situation.
Den är dock inte dagens och troligen inte
heller morgondagens. Vilka de strategiska
konsekvenserna i så fall skulle bli, beror i
hög grad både på Amerikas framtida roll
i Europa och på hur det västeuropeiska
forsvarssamarbetet utvecklats. Och på hur
Europa ser ut öster om Dnjepr och
Dnjestr.
Vad skulle v1 vmna genom ett
NATO-medlemskap. Och vad skulle vi
riskera, eller forlora ? Detta är de avgö-
rande problemen. Följande frågor borde
övervägas:
– Är ett svenskt NATO-medlemskap ett
konstruktivt bidrag till Europas fortsatta
integrering? Vore det bra for Europa?
– Är NATO-medlemskap ett instrument
for att delta i en väsentlig internationell
dialog och beslutsprocess? (Sverige har
alltid älskat roller i den internationella
dialogen.)
– Är NATO-medlemskap, på sikt, en
forstärkning av vår egen säkerhet?
– Kan ett svenskt medlemskap uppfåttas
som en utmaning av någon stat i vår närregion, dvs. Ryssland? Skulle ett svenskt
NATO-medlemskap uppfattas som en
rubbning av den strategiska balansen i
Europa? Svaret måste bli nej, eftersom
det är ett annat läge än under det kalla
kriget. I själva verket har den strategiska
balansen redan upphävts, genom upplösningen av Sovjetunionen och därefter i
Ryssland.
Om ett svenskt medlemskap forverkligades under en period av både avspänning och rysk svaghet, skulle det inte
störa en känslig maktbalans. Det skulle
inte rubba några cirklar och därefter vara
ett givet faktum i alla strategiska kalkyler.
Vi kan inte utesluta att Ryssland eftersträvar att samla ihop spillrorna efter det
splittrade Sovjetväldet. Det allt tydligare
ryska motståndet mot planer på att släppa
in stater från det gamla östblocket i
NATO kan peka mot ett sådant scenario.
Om en kallt-krig-liknande situation
återuppstod, borde det verka stabiliserande i Nordeuropa att även Sverige och
– – — – – – – – —
202 SVENSK TIDSKR.IFT
kanske flera av de nu alliansfria staterna
kring Östersjön under en längre tid varit
medlemmar i NATO. Det skulle inte
uppfattas som en provokation utan som
ett fast etablerat strategiskt faktum. Detta
resonemang kan tas som ett argument får
att Sverige inte borde skjuta NATOfrågan på en oviss framtid.
– Skulle ett svenskt NATO-medlemskap
kunna ra negativa effekter får andra
Östersjöstater, i fårsta hand de baltiska
republikerna?
Frittfram
Det är egentligen en variation på den
föregående frågan. Det är självklart att det
skulle kännas tryggare på andra sidan
Östersjön, om NATOs pos1t10ner var
framflyttade till Gotland, och om därtill
de baltiska republikerna redan blivit
medlemmar av EU och kanske WEU. I
all synnerhet om alternativet till ett
svenskt NATO-medlemskap vore ett
Sverige, som övergivit sin säkerhetspolitiska handlingsfrihet och som därmed i
god tid talat om får en potentiell
aggressor att det får svensk del är fritt
fram på andra sidan Östersjön.
Långsiktig stabilisering
– Ökad stabilitet på Östersjöns sydsida
skulle också innebära ökad trygghet får
Sverige. Därfår borde det också vara en
primär uppgift får svensk säkerhetspolitik
att med alla tillgängliga medel – inklusive
medlemskap iNATO/ WEU-verka får
den mångnationella Östersjöregionens
långsiktiga stabilisering.
SVENSK TiDSKRIFT
203

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner