Print Friendly

Nils Andrén; Mellan fredsegoism och världssamvete

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

-NlLS ANDREN:
Mellan fredsegoism och
världssamvete
Det pågår sedan några år en allt
intensivare debatt om moral och
utrikespolitik. Med utgångspunkt
i några under det senaste året
utgivna böcker diskuterar Nils
Andren denna fråga.
Frågan är om socialdemokratin – och andra partier som följt
dess utrikespolitiska signaler –
någonsin varit mer än moraliserande. Den inrikespolitiska taktiken förklarar mycket av socialdemokratins moralistiska världsaktivism.
Sedan valet har den svenska
utrikespolitiken fått en ny, både
lägre och mera realistisk profil.
Nils Andren är professor emeritus i statskunskap.
M
oral och utrikespolitik har
kopplats allt hårdare samman i
de senaste årens självrannsakande och självplågande svenska debatt.
Det har blivit ett dominerande tema iflera
nyare historiska och samtidspolitiska studier, ofta med starkt polemisk udd riktad
mot både levande och döda aktörer på
den politiska scenen. Det tycks ha blivit
något av en modetrend att ifrågasätta och
underkänna motiv och handlingar. Två
slående exempel är ett par böcker som
från delvis andra utgångspunkter redan
anmälts i Svensk Tidskrift av Thede Palm
resp. Ingemar Dörfer: Maria-Pia Boethius’ Heder och samvete och Ann-Sofie
Nilssons Den moraliska stormakten. I
båda kritiseras Sverige för att i olika situationer ha uppträtt med krav på en moralisk respekt som det saknat täckning för.
Till dessa kan nu fogas två färska exempel. Det ena är Wilhelm Agrelis Den stora
lögnen, med underrubriken ”Ett säkerhetspolitiskt dubbelspel i alltför många
akter”, alltsedan andra världskriget. Den
andra är Ingemar Dörfers Nollpunkten.
Sverige under det andra kalla kriget. Båda
behandlas mer utförligt i annat sammanhang.
Med en tillspetsad formulering försöker Agrell göra sensation av att Sveriges alliansfria politik inte uteslutit övervägande och försiktiga förberedelser för
det fall att Sverige trots allt skulle bli angripet. För Agrell blir detta banala förhållande en ”hemlig allians i fred syftande till
öppen allians i krig”. Den officiella politiken förvandlas till en ohederlig lögn. Dörfer beskriver kritiskt hur illa Sverige betedde sig under striden kring ”eurornissilerna”. Hans bild av den svenska politiken
är att denna var omoralisk, okunnig och
576
oklok. Maria-Pia Boethius’ Heder och
samvete domineras av en hård uppgörelse
med Sveriges politik under andra världskriget. Thede Palm har med fog påpekat
att författarinnan har varit blind för det
positiva som trots allt kan sägas om Sveriges agerande. Men det ingår i moralismen
att vara onyanserad, ensidig och delvis
blind. Trots att jag själv tillhör den generation som måhända tack vare Sveriges
”fredsälskande försiktighet” eller ”kloka
feghet” slapp utsättas för det yttersta stålbadet, känner jag sympati för författarinnans starka engagemang. Henne tes är enkel och tydlig. Sverige var fegt och det har
sedan kriget aldrig gjort upp med sitt förflutna.
Om påståendet vore sant, skulle det
inte vara oförklarligt. Det var samma politiker som ledde Sverige före, under och
åren efter andra världskriget. Några tar
sig igenom med hedern i behåll, andra
inte. Generellt är det svårt för aktiva politiker att medge misstag. Det kan belysas
också från andra länder än Sverige, t ex
Norge. Men i själva verket är påståendet
att Sverige inte försökt göra upp med sitt
förflutna inte helt korrekt. Under decennierna närmast efter kriget satte de negativa erfarenheterna från krigsåren djupa
spår i vårt politiska beteende, i olika hänseenden.
Den starka uppslutningen kring försvaret till långt in på 1960-talet var ett uttryck för önskan att i en framtid inte tvingas till förödmjukande eftergifter. Tyvärr
har sedan dess en nedärvd benägenhet för
önsketänkande tagit överhanden över den
historiska erfarenheten.
Ett annat exempel på uppgörelse med
det förflutna var revisionen av tryckfrihetslagstiftningen 1949. Den innebar bl a
att ingrepp mot pressen av det slag som
gjordes under kriget entydigt illegaliserades. Men vår syn på Sveriges roll under
andra världskriget har inte varit invändningsfri. Själv kommer jag aldrig att glömma min indignerade skamkänsla, när jag
sommaren 1945 hörde Gunnar Myrdal i
ett partipolitiskt anförande i Roma stolt
förklara för gotlänningar och semesterfirare: ”Vi socialdemokrater vann kriget”.
Den växande moraliska självbelå-
tenheten underbyggdes av föreställningen om Sverige som brobyggare
och av den grovt förenklade syn på
stormakterna som är känd som kålsuparteorin
Också sedan dess har det neutrala Sveriges regering sällan öppet medgivit sin
tacksamhetsskuld till dem som besegrade
Tyskland, och därefter stod emot det
kommunistiska hotet efter kriget. Självkritiken efter kriget förbleknade och
ersattes av en växande moralisk självbelåtenhet i den neutrala rollen mellan de
båda rivaliserande maktblocken. Den
underbyggdes av föreställningen om Sverige som brobyggare och av den grovt förenklade syn på stormakterna som är känd
som kålsuparteorin.
Den moraliska stormakten
Politik och moral är ett huvudtema också i
fil dr Ann-Sofie Nilssons bok Den moraliska stormakten. Medan Boethius skriver
med indignerad hetta behandlar Nilsson
sitt ämne med kyligt analyserande ironi.
Den inleds med den provocerande och


tänkvärda frågan: ”Hur har då ett litet
och marginellt land som Sverige kunnat
producera en utrikespolitik av sådana
globala ambitioner som den som praktiserats under socialdemokratins ledning?”
Det förvånde tonfallet antyder föreställningen att Sveriges eller socialdemokraternas roll skulle ha varit unik. En så-
dan syn är nog betydligt överdriven. I sin
monumentala doktorsavhandling om The
United States and the Cold War in the
High North järnför Rolf Tamnes Norge
och Förenta staterna och finner en rad
likheter: ”I båda staterna ha de gamla
”ismerna” – moralism och isolationism –
ett starkt grepp. . . Med detta i minnet är
det inte överraskande att båda länderna –
inte bara supermakten utan även lilleputten – har benägenhet att betrakta sig som
moraliska stormakter”. Kanske ingår moralisk högfärd i ett normalt, skandinaviskt
småstatssyndrom. Men inte bara. I grund
och botten försöker nog nästan alla stater,
stora och små, alla partier och politiker att
ge sken av att stå på fast moralisk grund.
Demokratin kräver moral, verklig eller
skenbar.
Nilssons fråga leder tankarna vidare i
många riktningar. Hur kan det försiktiga
för att inte säga fega Sverige betecknas
som moralisk stormakt? Var och hur har
det visat sin moraliska storhet? Svaret är
kanske: där det var tillräckligt ofarligt.
Detta generande konstaterande bör dock
kanske kompletteras:Är det rimligt att en
liten stat skall visa övermod och dumdristighet? Vilket i sin tur leder till frågan:
Skapar det respekt om en liten stat använder ”klarspråk” då det är ofarligt men tiger då det kan vara farligt?
En stor del av svensk utrikesdebatt under senare årtionden har bestått av flarn- 577
mande ställningstaganden till förhållanden i avlägsna världsdelar utan direkt betydelse för landets egen säkerhet. Endast
undantagsvis har dessa svenska reaktioner haft ett pris som känts också i Sverige.
Företagare, idrottsmän – tillsammans
med arbetare i Sydafrika – har länge betalat priset för det svenska samvetet i sydafrikafrågan. Moralismen har blivit en avgörande politisk kraft. Men priset betalas
inte av ISAK eller andra, självrättfärdiga
pådrivare.
Detta kommer mig att tänka på en
spetsig formulering av den nyligen bortgångne säkerhetspolitiske publicisten
Ake Sparring, tillika mångårig direktör
för Utrikespolitiska Institutet: Den som i
framtiden läser vad svenska politiker sagt
om Sveriges säkerhet kan få intrycket att
landet var omringat av två dödligt hotfulla
makter, Chile och Sydafrika.
Problem av vikt för en närbelägen stormakt har däremot oftast behandlats med
mera traditionell försiktighet. Under de
senaste månaderna har vi, då och då, på-
mints om att utrikespolitiken har också
andra uppgifter än PLO, Nicaragua och
El Salvador. Efter regeringsskiftet skall
mer närbelägna, besläktade och vänskapliga makter inte längre försummas. Det är
i förhållande till den tredje världen som
socialdemokratin, om någonsin, har uppträtt som moralisk stormakt.
Men stopp och tänk efter: är det moralen eller biståndsmiljarderna som gjort
Sverige till ”stormakt”, om någon, i tredje
världen?
Både den provocerande frågan och
boktiteln Den moraliska stormakten,
aktualiserar flera andra och mer grundläggande frågor. Kriteriet på en stormakt
bör rimligen vara att den påverkar sin om- 578
givning på ett sätt som stämmer med dess
egna syften. Är stormakten moralisk, bör
rimligen både dess mål och dess medel
vara moraliska. Den borde väl också på-
verka sin omgivning i moralisk riktning.
Finns det i så fall verkligen någon moralisk stormakt? Kanske borde man börja
med en analys av vad som är moral och
omoral i världspolitiken? Det är en svår
fråga. Det enda säkra är att svaret nära
sammanhänger med bedömarens egna
värderingar. Och om det handlar om en
stormakt, vem eller vad är stormakten?
Är det Sverige eller Sveriges socialdemokratiska arbetarparti, eller var det möjligen rätt och slätt Olof Palme?
För dem som reagerar mot den skrytsamma moralismens attityder är det inte
ointressant vem som egentligen menas
med den moraliska stormakten. AnnSofie Nilssons analys av ”stormaktsrollen” bestyrker det som redan bokens underrubrik- ”en studie av socialdemokratins internationella aktivism” – antyder,
att det i första hand är småstatspartiet
SAP som åsyftas, inte småstaten Sverige.
Men man kan naturligtvis inte komma
ifrån att socialdemokratisk utrikespolitik
under mer än ett halvsekel också har varit
svensk. Som Dörler framhållit utgjorde
de sex borgerliga åren 1976-82 inget
egentligt avbrott. I Socialistinternationalen intar partiet i varje internationell jämförelse- också efter 15 september 1991
– en ”stormaktsställning”. Internationalen blir, enligt Nilsson ”ett politiskt instrument med kapacitet att projicera Sverige
och SAP till den internationella scenen”.
Om man ställer krav på konsekvens
blir frågan om socialdemokratin – och
andra partier som följt dess utrikespolitiska signaler – någonsin varit mer än
moraliserande. Räcker det i så fall att
moralitetema får stor internationell,
kontroversiell publicitet för att moralisten
skall bli en stormakt? Om en politik framställs med krav på att vara moralisk, är iså
fall kraven objektivt berättigade. Eller är
det som Gunnar Myrdal kallade ett folk
av ”fifflare” också ett folk av ”hycklare”?
En stor del av svensk utrikesdebatt
under senare årtionden har bestått
av flammande ställningstaganden
till förhållanden i avlägsna världsdelar utan direkt betydelse för landets egen säkerhet.
Nilsson citerar med uppenbart gillande
Östen Unden: ”Vem har givit Sverige
mandat att framträda som moralens väktare gentemot andra stater”. Samma invändning kommer nyligen, från den avgångna socialdemokratiska biståndsministern Lena Hjelm-Wallen, men denna
gång i kritik mot den borgerliga regeringens deklarerade kriterier för det framtida
biståndet – om mänskliga rättigheter,
marknadsekonomi och demokrati.
Men moralens roll som ett demokratiskt obligatorium kan också göra den till
en inrikespolitiskt värdefull bundsförvant. Det som i moralens namn skett i
svensk och socialdemokratisk utrikespolitik under den behandlade tiden kan tolkas på olika sätt, inte bara moralpolitiskt
utan också realpolitiskt och inrikespolitiskt-taktiskt. Utan att helt underkänna
deras uppsåt tror jag dock att den
inrikespolitiska taktiken bör tilldelas stort
utrymme som förklaringsvariabel isocialdemokratins moralistiska världsaktivism.

Aktiv neutralitetspolitik
”Den aktivistiska doktrinen” – eller den
”aktiva neutralitetspolitiken” – har haft
en framskjuten plats under senare decennier. Den är uppenbart olik den ”små-
svenska” syn som präglade Per Albin
Hanssons och andra världskrigets pragmatiska svenska ”fredsegoism”. Rötterna
Är det moralen ellerbiståndsmiljarderna som gjort Sverige till ”stormakt” i tredje världen?
sträcker sig långt tillbaka. Liksom Palme
såg en gång Hjamar Branting den socialdemokratiska politiken som ”i sig internationalistisk”. Folkrätten spelade en central roll inte bara för Branting och senare
för Unden. Men den var inte något socialdemokratiskt monopol. Den var central,
t ex för Erantings samtida motståndare,
Hjalmar Hammarskjöld.
En given förutsättning var förändringarna i synen på neutralitetspolitiken. Den
undergick två förvandlingar. Dels i andra
länders uppfattning, dels i den svenska
tillämpningen. När neutrala eller alliansfria stater började betraktas som politiskt nyttiga, inte minst i FN-sammanhang, övergick neutraliteten i den ”socialdemokratiska elitens” ögon ”från att betraktas som moraliskt inte helt salongsfåhig – som ett resultat av isolationismen
under kriget – till att i stället framhållas
som den mest moraliska av positioner”.
Ramarna vidgades ”för vad som ansågs
kunna rymmas inom en neutral politik
utan att trovärdigheten skulle komma att
ifrågasättas i utlandet”.
Det som kan kallas för moralistisk interventionism var en aktivism med påtag- 579
ligt storsvenska drag. Palme var naturligtvis centralfiguren men också andra spelade med. Något mer storsvenskt än Alva
Myrdal, i rollen som den stränga lärarinnan som mästrade de busiga supermakterna, kan man svårligen tänka sig. Man
håller gärna med Nilsson då hon i aktivismen ser ”nationalistiska tendenser med
anor bakåt från en svunnen stormaktstid”, om arv från en sedan länge skrinlagd
militär stormaktsdröm. Nu har medlen
blivit andra: en pacifistisk position och en
marknadsföring av den ”svenska modellens” (utrikespolitiskt och inrikespolitiskt) internationella överlägsenhet. De
ter sig nu urholkade. En förutsättning är
småstatsrollen och hotet från supermakterna. Sverige mobiliserar rätt och moral,
ömsom som ”domare och kritiker”, ömsom som ”medlare och försonare”. Allt
sker också i förhoppningen att detta på
sikt skall vara till nytta för landet självt.
En ytterligare aspekt på den aktivistiska doktrinen är antiimperialismen.Den
utvecklas av dem som Nilsson efter amerikansk förebild kallar ”arvtagargenerationen”; särskilt för ”sextiotalisterna” gäller ”kålsuparteorin”; det demokratiska
Förenta staterna besitter inte någon politisk eller moralisk fördel gentemot det
kommunistiska Sovjet”. Vietnam-kriget
blev inseglet för det både moraliska och
arga 60-talet.
Få anklagelser gjorde Palme så upprörd som den att han gjorde sig skyldig till
dubbla budskap. Ändå uppfattade många
Palmes kritik av kommunistiska diktaturer som svag och som uttryck för eftergivenhet mot grannen i öster, rent av som en
omoralisk brist på jämlikhet i behandlingen av stater som led av samma moraliska
eller sociala defekter.
580
Nilsson antyder eller kanske snarare,
insinuerar, att den också kan betingas av
en starkare känsla av socialpolitisk samhörighet – som det senare visat sig på
osakliga grunder – med staterna i kommunistländerna än med Förenta staterna.
Hon diskuterar antiamerikanismen och
dess roll och betecknar den som mera
komplex i Sverige än i andra delar av
Europa. Läser jag henne rätt ser hon orsaken till komplexiteten till inte ringa del i
den svenska högfärden som har många
och ännu mer komplexa rötter.
Både Nilsson och Dörler anser en viktig förklaring till Sveriges attityd ligga i att
Sverige i de moderna krigen inte ”delat
Europas öde”. Det är möjligt att de har
rätt. Kanske är attityden dock till slut
främst en reflex av den hatkärlek till
Amerika och det amerikanska kulturinflytandet som ofta präglat den europeiska
socialismen – Amerika är frihetens värn
men också socialismens, eller ”folkets”,
fiende. Men det kan finnas fler förklaringar. Jag lyssnade för trettio år sedan i Berkeley till en amerikansk sociolog, som
förklarade den USA-kritiska inställningen bland europeerna med att dessa i
Nordamerika såg ett socialt och kulturellt
samhälle av ett slag som de fruktade
också skulle bli deras eget öde.
Aktivismen har varit mest verbal. Trots
kritiken mot Förenta staterna har det hela
tiden funnits ett långt gående samarbete
också av försvarspolitisk betydelse, mellan kritikerna och de kritiserade. Den
intressanta frågan är vilka slutsatser man
kan dra av den socialdemokratiska politikens Janusansikte. Det skulle vara enkelt
om man kunde konstatera att det ena ansiktet var äkta och det andra falsk. I själva
verket måste man nog acceptera båda
som uttryck för äkta egenskaper hos dess
bärare – den moraliserande fasaden och
det pragmatiska agerandet. I princip är
det naturligtvis denna dubbelhet som
upprört Agrell.
Den svenska alliansfrihetens
mellanställning
Mot bakgrunden av vad vi nu tror oss veta
om Sveriges säkerhetspolitiska kontakter
med Förenta staterna kanske moralismen
också bör ses som ett mycket realpolitiskt
Jag trorattdeninrikespolitiska taktiken bör tilldelas stort utrymme som
förklaringsvariabel i socialdemokratins moralistiska världsaktivism.
försök att markera den svenska alliansfrihetens mellanställning. Den stora värdegemenskapen och de sammanfallande
ekonomiska intressena gjorde det angeläget att utåt förmedla ett intryck av
genuin neutralitet. Man erinrar sig i sammanhanget uttalanden alltsedan början av
efterkrigstiden av innebörd att alliansfriheten kanske var ett bräckligt skydd för
freden om det skulle bli krig men att den
hade en viktig funktion för att i fred
främja regional avspänning.
Man kan också erinra sig alla kategoriska förnekanden alltsedan 1950-talet av
en ideologisk neutralitet mellan blocken.
Kritiken mot väst kom dock ibland snuddande nära en sådan position. En konsekvens av detta spel kan illustreras med ett
yttrande av Finlands president Mauno
Koivisto i den senaste presidentvalkampanjen, då han skulle förklara skillnaden

mellan Finlands och Sveriges neutralitet.
”Finland”, förklarar Koivisto, eftersträ-
var lika goda relationer med alla länder,
Sverige lika dåliga relationer”.
Den moraliska aktivismen – som omhuldas inte bara av socialdemokraterna
utan också av delar av den svenska politiska ”mitten” – utgår enligt Nilsson från
ett antal generella antaganden. Enskilda
eller kollektiva aktörers agerande kan
bedömas enligt ett ”väl avgränsat tämligen enhetligt system av normer”, som
också ”är mer eller mindre universellt accepterat”. De moraliserande aktörerna
kräver erkännande av omvärlden som
auktoritativa och accepterade uttolkare
av existerande normer.
”Normativ aktivism” är med andra ord
ingen linje att rekommendera för aktörer
som hyser minsta tvivel på sin egen kompetens när det gäller att tala om för andra
vad de skall och inte skall, bör och inte
bör, göra eller tycka. När Pierre Schori.
Palmes internationalistiske arvtagare par
preference, försäkar att ”vi inte gör anspråk på att besitta någon högre vishet
eller bättre insikt”, anser Nilsson honom
egentligen inte trovärdig. Det finns ett
implicit krav på att betraktas som överlägsen tolkare av normer.
Objektivitet och ödmjukhet – båda
goda moraliska principer – finner inget
utrymme hos den moraliska stormakten.
Detta är i och för sig inte märkligt. Historiens stora moralister har oftast varit
självtillräckliga och intoleranta. Det kan
tilläggas att de ogärna tål konkurrerande
moralister, vilket – enligt en efter avgången 1976 skämtsam Kissinger (i svensk
1V) – var en orsak till den amerikanska
reaktionen mot det moraliserande Sverige. Det kan parentetiskt tilläggas att mo- 581
ralistens självsäkra tro på den egna ofelbarheten i stort sett återspeglas både i
Boethius’ enögda kritik av Sveriges politik under andra världskriget och i Agrelis
kategoriska syn på det svenska ”dubbelspelet” sedan andra världskrigets slut.
Nilsson framhäver att den universalistiska internationalismen inrymmer både
harmoni och konflikt. Sammanjämkning
av olika ideal innebär också strävan mot
harmoni, medan viljan att de egna idealen
skall segra över konkurrerande modeller
pekar mot konflikt, utan att därför behö-
va vara ”krigiskt”. Harmonilinjen tar sig
uttryck i strävan att medla och så länge
som möjligt undvika att ställa frågor på
sin spets. Mellanösternpolitiken med socialdemokratiska förtecken tas som exempel. Men den länge påtagliga socialdemokratiska solidariteten med den palestinska saken har också konfliktorienterade element. I förhållande till Södra Afrika
har internationalismen lett till klara ställningstaganden och stödåtgärder också i
öppna konflikter. ”Tredje världens radikala befrielserörelser har bemötts med
stor generositet av SAP och av socialdemokratiska regeringar.”
Detta återspeglar att det i socialdemokratins teoretiska analys råder stor oklarhet om förhållandet mellan revisionism
och revolution, mellan pacifism och våld.
I den tillämpade politiken noterar Nilsson
att de pacifistiska tendenserna på den
egna hemmaplanen, som avspeglats i den
isolationistiska svenska neutralitetspolitiken, motsvaras av betydligt mer militanta
tongångar vad gäller tredje världens nationella befrielse. Eller än mer tillspetsat:
”Nationalism, som i Sverige likställs med
fascistoida böjelser, omfamnas till fullo av
socialdemokratin när den uppenbarar sig
582
i tredje världens revolutionära frigörelseprocess”. Politiken i förhållande till tredje
världen är fylld av ”demokratiska dilemman”.
Förtroendekapitalet är förbrukat
Sammanfattningsvis: ”Den moraliska
stormaktens överdådiga internationella
aktivism har gett det lilla Sverige och dess
socialdemokrati ett oproportionerligt
stort rykte i världen”. Ann-Sofie Nilssons
slutsats är dock att den moraliska stormaktspolitiken går mot sitt slut. Något
tillspetsat kan man säga att den har förbrukat sitt förtroendekapital. Olika affä-
rer med vapenhandel m m visar att de
svenska motiven inte alltid haft den renhet som kan krävas av en moralisk stormakt. De passar bättre för en annan
svensk roll, småstatens, som med traditionella medel försöker balansera välförstådda nationella intressen mot varandra.
Respekten för rollen som världssarnvete blir svår att bevara för den som avslöjats ha ett och annat på sitt eget samvete, av det slag som den moraliska kritiken riktats emot. För en i grunden realpolitisk pragmatiker som Sverige kan det
vara svårt att vinna beundran och respekt
för en moralisk marmorfasad som visat
sig aldrig ha varit så skinande vit som
moralisterna själva ibland velat ge sken av.
Dubbelheten i Sveriges internationella
beteende – anklagat för ”selektivitet och
moralisk relativism” – leder Nilsson till
en ”retorisk” fråga, som nog måste tolkas
som ett kategoriskt påstående: ”har det
moraliska stormaktsbygge som förlänat
Sverige ett namn långt bortom våra egna
gränser grundats på dubbel moral – eller
på ingen moral alls”.
Det är en lika naturlig som beklämmande slutsats.
Men det är inte bara socialdemokraterna som har en svensk storhetsdröm. AnnSofie Nilsson ser Sveriges framtida internationella roll i EG, där det visserligen
bara blir en medlem bland många. Men ”i
en nordisk gruppering lär det rent av bli
en regional stormakt i större praktisk mening än hittills”. Som del i en stor och
mäktig grupp får det bättre möjligheter
Något merstorsvensktän A/va Myrdal i rollen som den stränga lärarinnan som mästrade de busiga supermakterna kan man svårligen tänka
sig.
för påverkan ”än det moraliska instrument som i stort sett är det enda som nu
står till buds”.
Vi blir också allt mera medvetna om att
den moraliska stormaktens politik även
handlat om ett skickligt massmedialt
publicitetsspel av den förste svenske politiker som insåg och tillgodogjorde sig 1Vmediets möjlighet, nationellt och framför
allt internationellt. men också de moderna ljud- och bildmedierna har själva upptäckt att moraliserande frågor kan hetsa
politiker till uppseendeväckande uttalanden och ställningstaganden inte minst i
känsloladdade internationella frågor.
Efter en avslutad valrörelse har man en
växande och olustig känsla av att medierna eftersträvat att själva skapa nyheter.
Ett återkommande sätt har varit att försöka locka politiker till uttalanden som
kan exploateras i de massmedialt omhuldade ”svekdebatterna”.

Olof Palmes roll omvärderas
Den växande litteraturen om politik och
moral kan i detta sammanhang leda till
två sammanfattande reflexioner. Den ena
är att många studier och inlägg i själva
verket också är ett led i en begynnande
omvärdering av Olof Palmes roll både
som svensk politiker och som internationell aktör. Den andra är en, kanske fåfäng,
förhoppning att vi i framtiden skall få
bättre balans mellan moralisk attityd och
politisk handling.
Omvärderingen blir nödvändig, då
man inser att politik och moral handlar
både om politikens betydelse för moralen
och om moralens, eller kanske snarare
moralismens, betydelse för att vinna politiskt stöd. Moral blir både ett ideal och ett
realpolitiskt instrument. Om spänningen
mellan de båda funktionerna blir alltför
absurd, bidrar det till den demokratins
kris som allt oftare sammanfattas i begreppet ”politikerförakt”.
—-. ~ – –
583
Den svenska utrikespolitiken har sedan valet, dess bättre, fått en ny, både
lägre och mera realistisk profil. Den nya
stilen kan komma att skärpa spänningen
mellan moralism och pragmatism i svensk
politik. I opposition behöver ett parti inte
hållas tillbaka av sådana realpolitiska
hänsyn som binder dess handlingsfrihet i
regeringsställning. Ett oppositionsparti
utan direkt ansvar för politiken kan ge
moralismen lösare tyglar. Det kan bli en
känslig men demokratiskt ofrånkomlig
uppgift för både regeringspartier och oberoende politiska analytiker att bemöta demagogisk moralism utan att framstå som
omoraliska. Men det är också en känslig
fråga för ett oppositionsparti. Det borde i
sitt eget intresse undvika att binda ris åt
egen rygg genom ställningstaganden som
blir svåra att motsvara, när partiet åter
får bilda regering. Men blir frestelsen
stor, kan det vara lätt att tycka: ”den dagen, den sorgen”.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner