Print Friendly

Nils Andrén; De italienska jagarna

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NILS ANDREN:
De italienska jagarna
F
emtioårsminnena från andra
världskriget jagar förbi i snabb
följd. Ett av dessa minnen handlar
om de fyra italienska krigsfartyg, som
Sverige köpte och som under stora svårigheter seglades hem våren och sommaren
1940. Denna händelse har dokumenterats i en vacker volym, till stor del skriven
av kommendör Stig Strömbäck, som själv
var med om det stora äventyret som 18-
årig radiotelegrafist på HMS Romulus.
Stig Strömbäck: Jagarköp under krig.
Utgiven av Jubileumskommitten för
1940-års Italienexpedition, Karlskrona
1990
Två omständigheter gjorde expeditionen
särskilt anmärkningsvärd. Den ena var
britternas beslag – helt enkelt kapning –
den 20 juni 1940 vid Färöarna av de
svenska fartygen och spelet om deras frisläppande. Den andra var den brist på
offentligt erkännande som i Sverige visades chefen för de hemseglande fartygen,
kommendör Torsten Hagman, trots att
han handlat med omdöme och mod i en
både ovanlig och svår situation.
Strömbäck har gjort en intressant genomgång av svenska och brittiska källor
för att klarlägga britternas agerande och
intentioner. Det är uppenbart att deras
övertygelse att fartygen till slut skulle
hamna i tyskarnas händer var avgörande.
Britterna hade följt de svenskajagarna sedan månader tillbaka och ingripandet var
en noga överlagd handling.
Framställningen om det brittiska krigskabinettets kapningsbeslut kan kompletteras med konstaterandet att händelsen
vid Färöarna ägde rum under den mest
katastrofala kris som drabbade västmaktema under hela kriget, det franska sammanbrottet. Tre dagar före kapningen hade kapitulationernas verkställare, marskalk Petain, meddelat att Frankrike gav
upp kampen mot Tyskland. Följande dag,
den 18 juni, hade Churchill i ett av sina
stora krigstal klargjort för underhuset, för
det brittiska folket och för världen, att
britterna tänkte kämpa vidare och att
denna kamp i historien kunde bli ”their
finest hour”. Samtidigt förberedde britterna åtgärder för att hindra att den franska flottan skulle falla i tyskarnas händer.
Dessa åtgärder ledde till det brittiska angreppet på delar av den franska slagflottan utanför Oran. En brittisk förklaring i
efterhand att åtgärden mot de svenska
fartygen delvis berodde på det nervösa
tillstånd som britterna befann sig i verkar
mycket rimlig. Men det fanns uppenbarligen också andra skäl.
Egentligen är det mot denna bakgrund
fullt förklarligt att ”intermezzot” vid Färöarna inte väckte någon större uppmärksamhet. Materiellt var det för britterna,
men inte för svenskarna, en bagatell.
Folkrättsligt var det mycket tvivelaktigt.
Men under krig tiger lagarna.
Kapningen återspeglas inte i något av
de stora brittiska memoarverken från
andra världskriget. Inte ens Churchills
egen självbiografiska krigshistoria, The
Second World War innehåller någonting
om händelsen. Hans mest auktoritative
biograf, Martin Gilbert, ägnar dock ett
tiotal rader åt själva beslutet. Gilbert noterar att utrikesministern, lord Halifax,
betecknade ingripandet mot fartygen som
”ganska egenmäktigt”, dock med tillägget
att ”eftersom de har små möjligheter att
nå fram till Sverige är det klokast att vi tar
hand om dem”. I helhetsbilden ingick
222
också en allmän brittisk irritation över
svenska eftergifter mot tyskarna och över
det järnmalmsexporterande Sveriges roll
som en viktig del i råvarubasen för den
tyska krigsmaskinen.
Det kan noteras att inte heller spåren i
motsvarande svenska litteratur är särskilt
djupa. Andra händelser, som med fog
uppfattades som större och allvarligare
problem, pockade på uppmärksamheten.
Den militära tyska Norge-operationen
hade avslutats och Sverige stod ensamt i
Norden inför ett växande tyskt tryck med
krav på svenska eftergifter. Den 19 juni,
dagen före det brittiska övergreppet svarade Sverige positivt på tyskarnas begä-
ran att få transitera varor av olika slag genom Sverige till Norge.
Den dåvarande kabinettssekreteraren
Erik Boheman gör i sina memoarer (På
vakt, Il) endast en indirekt referens till
jagarepisoden. Han fick informationen
om kapningen, då han var ensam gäst på
middag hos den brittiske ambassadören:
”Jag blev mycket upprörd och levererade
på stående fot en muntlig protest till MalJet med begäran om omedelbart frigivande av jagarna … När jag skulle gå hem
och ta min cykel, som jag ställt vid dörren
till legationen (på brittiskt territorium
alltså) var cykeln spårlöst försvunnen. Jag
utbrast: ‘Inte bara stjäl ni våra jagare, men
också min cykel’.” – Det kan noteras att
Bohemans berättelse egentligen inte
handlar om jagaraffären utan om det upp
till högsta diplomatiska nivå utbredda
bruket av cykel under kriget. Det bör
också tilläggas att Bohemans första, av
Strömbäck återgivna omdöme var att
Hagman ”ought to be hanged”, vilket han
dock snabbt tog tillbaka.
De svenska fartygens ”fångenskap” varade en knapp vecka. Strömbäck har gjort
sig stor och berömvärd möda att också
klarlägga den andra dramatiska huvudfrågan, Torsten Hagmans agerande och
behandling. Flera oförsonliga svenska
officerare och ämbetsmän, bland dem bå-
de överbefälhavaren och de högsta marincheferna, fördömde Hagman. Kanske var
de fångade av historien om den heroiske
Gustaf Psilanders batalj i en snarlik situation med britterna i Engelska kanalen
1704. Jämförelsen låg i så fall nära till
hands, eftersom en av jagarna bar just
namnet Psilander. Även om Strömbäck
själv inte använder uttrycket, kan man
uppenbarligen här tala om en tarvlig
mobbning på allra högsta nivå. Strömbäck citerar den frispråkige översten och
publicisten Willy Kleen, som om Hagmans ”fiender” använde uttrycket ”lönnmördare”.
I själva verket hade naturligtvis ett på
förhand utsiktslöst motstånd- om än ”till
flaggans heder” och ”krigsmaktens ära
och anseende” – varit politiskt mycket
olyckligt. Vad man än, med all rätt, kunde
tycka om britternas beteende på Färöarna, var de dock det demokratiska Europas enda hopp. Det visste alla, även om
den svenska överlevnadspolitiken mot
Tyskland var försiktig och allt utom heroisk. I regeringen kom de starkaste negativa reaktionerna från Sköld och Giinther,
medan Per Albin Hansson uppmanade
både sig själv och sina kolleger att hålla
huvudet kallt. Privat betygade statsministern för Hagman, som tillhörde hans personliga vänkrets, sin uppfattning att denne handlat rätt. Ett citat ur Tage Erlanders självbiografi (1940-1949), där jagaraffären ägnas en halv sida, passar väl in i
detta sammanhang: ”Enligt min mening
visade Hagman ett stort personligt mod
genom sin handling”,
De brittiska omdömena om den svenska chefens agerande söm Strömbäck samlat in står i bjärt kontrast till den dominerande, isiga svenska militära attityden.
Churchill rapporteras ha sagt att Hagman
besparat både Storbritannien och Sverige
mycket besvär. Uttalandet tycks falla väl
inom ramen för innebörden av begreppet
”understatement”. Churchill skall även ha
uttryckt uppfattningen att ”om den svenske chefen varit en brittisk officer i motsvarande läge, skulle vi ha gett honom en
lämplig utmärkelse för att uttrycka vår beundran och nationens tacksamhet”. Ett
annat, av Strömbäck citerat brittiskt uttalande kan också vara värt att återge:
”Gentemot det svenska militära fördö-
mandet av Hagman för att han låtit politiska motiv utöva inflytande på beslut och
handling står brittisk marin tradition och
praxis, enligt vilken ingen annan kategori
av statstjänstemän utöver yrkesdiplomater är så tvingade att ta hänsyn till politiska faktorer som just befälhavare för
självständigt opererande styrkor.” Uttalandet verkar som en direkt kritik av den
svenska krigsrättens föga generösa formuleringar i sitt beslut att ej väcka åtal.
I ett historiskt perspektiv anmäler sig
flera intressanta frågor. Vilken betydelse
hade intermezzot för Sveriges politik?
Kan kylan mot Hagman också förklaras
av den rådande politiska situationen –
eller betingades den enbart av föreställningen att Hagman kränkt ”flaggans heder”? Eller sammanhängde den med rivaliserande politiska sympatier inom den
svenska officerskåren? Vad kunde ha
hänt om Hagman följt den ”heroiska” linjen?
223
I de svenska protestema mot britterna
uttrycktes bl a farhågor, att beslaget av de
svenskajagarna av tyskarna kunde utnyttjas som förevändning för en aktion mot
Sverige. Också britterna tycks ha kommit
på samma tanke, men avvisat den. En annan fråga är om tyskarna kunde tolka den
svenska ”undfallenheten” vid Färöarna
som uttryck för ett för dem själva uppmuntrande tecken på vacklande svensk
försvarsmoral. Wilhelm Carlgren framhåller i Svensk utrikespolitik 1939-45 att
Sverige under sommaren 1940 visserligen
inte agerade som om det ansåg krigets utgång given, men att det nya läget krävde
större hänsyn till tyskarna än till britterna.
Helt spekulativt kunde möjligen den
fientliga handlingen och den indignerade
svenska reaktionen trots allt uppfattas
som en tillgång i denjust då svåraste delen
av det svenska neutralitetspolitiska spelet:
att under en tid av egen militär svaghet
övertyga en hotfull granne om att denna
politik var äkta. Det är ett också från senare år väl känt svenskt politiskt beteende
att i en sådan situation kritisera sina ideologiska vänner. Syftet eller det förväntade
resultatet är att stärka sin trovärdighet
gentemot dem som man av ena eller andra anledningen fruktar. Möjligen skulle
man kanske också kunna tolka oviljan att
ge Hagman officiellt erkännande för klokt
handlande som ett led i samma försiktiga
spel. Att för sådana överordnade, politiskt-strategiska syften offra en eller annan persons goda namn må vara upprö-
rande. Men historiskt sett är det, tyvärr,
knappast uppseendeväckande. Särskilt
under krig får ändamålet ofta helga medlen.
Det blev ingen strid vid konfrontationen vid Färöarna. Frågan om en skott- 224
lossning mellan de brittiska och de svenska krigsfartygen skulle ha drivit in Sverige
i kriget, t o m ”på fel sida”, är därför i hög
grad spekulativ. Den har inte desto mindre ställts, och på ett sätt som skulle antyda
att krigsrisken varit stor. Alf Åberg, som i
Vår svenska historia hyllar Hagman som
en svensk ”ensam Hornblower”, tillmäter
Hagmans beslut stor betydelse. Han anser
att det knappast fanns ”någon händelse
under andra världskriget där beslut av en
enskild människa varit mera avgörande
och ödesdiget för vårt land”. Också här är
vi inne på obevisbara spekulationer. Mot
uppfattningen att episoden bar fröet till
direkt fara för krig med britterna måste
dock tala att Storbritannien just då inte
hade något intresse av att Sverige skulle
dras in i kriget. och allra minst på
motståndarsidan.
Klokheten i Hagmans agerande behö-
ver dock inte framstå som mindre, om
man inte delar farhågorna eller övertygelsen att en väpnad batalj skulle ha fått så
katastrofala konsekvenser. Ty även om
det är troligt att svenskar och britter också
efter ett blodigt intermezzo kunde ha
kommit till en diplomatisk uppgörelse, är
det uppenbart, för att falla tillbaka på
Churchills uttalande, att Hagmans klokhet besparade både svenskar och britter
mycket besvär.
Det finns också en annan, mera tidlös
lärdom att dra av hela Italien-köpet. Det
visar, för att citera marinchefen Bengt
Schubacks förord, ”på ett lärorikt sätt vilka extraordinära improvisationer som
måste tillgripas om det plötsligt blir allvar.
Det är svårt att rusta en brandkår när
eldsvådan redan brutit ut!” Jagaraffären
var inte den enda illustrationen till denna
uppenbara, men alltför lätt glömda sanning. Konstaterandet kan väl tänkas ha en
särskild, aktuell adress: Försvarkorniitten
och våra försvarspolitiker, i regering och
riksdag. Vilket härmed har understrukits.
En avslutande kuriositet. skeppshunden på HMS Romulus hette Spica. En
okunnig men nyfiken läsare fastnar på
den i sammanhanget helt irrelevanta frå-
gan om den fyrbenta färdkamraten odödliggjorts i typbeteckningen på de nyare
Spica-båtarna. Så lustig är dock inte historien. Typbeteckningen är ett arv från
klassbeteckningen på ett par av de inköpta italienska torpedbåtarna, Romulus och
Remus (den förstnämnda hette Spica i italiensk tjänst), som i svenskaflottan snabbt
befordrades till kustjagare. Ytterst är
dock alla ”Spicor”, italienska såväl som
svenska, uppkallade efter det lysande
Axet i Jungfruns stjärnbild.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner