Print Friendly

Niklavs Lapukins; Fredsrörelsens trovärdighet

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NIKLAVS LAPUKINS:
Fredsrörelsens trovärdighet
Vissa tecken tyder på en gryende insikt
lws den av Sovjet oberoende delen av
fredsrörelsen om att det faktiskt ligger
ett balansproblem i att den kan verka
fritt i västdemokratierna men är
IUidertryckt i östdiktaturerna. Niklavs
Lapukins varnar för fredsrörelsens
ensidiga kritik av väst. Om detta
fortsätter urgröps dess trovärdighet och
därmed möjligheterna att påverka
supermakternas statsledningar.
Freden är viktigare än allt annat. Med få
variationer men stor envishet matas vi
med detta tema från politikernas talarstolar, etermedias mikrofoner och de
stora tidningsdrakarnas ledar- och kultursidor. Fredsrörelsen är vår tids viktigaste folkrörelse – försäkrar både den
själv och de krafter som vill profitera på
den.
Vad vore egentligen mer frestande än
att följa minsta motståndets lag, bortse
från komplikationerna och låta sig svepas med i denna våg av varmhjärtad,
troskyldig entusiasm? Alla vill ju ha fred.
Och krig är ”dumt”, för att citera de
många barn som så ihärdigt intervjuades
i radions och TV:s nyhetsprogram under
den fredspräglade oktober månad 1982
som vi just lagt bakom oss när dessa
rader skrivs. Men …
Alla vill ha fred, var det. Men vill alla
ha fred till valje pris – även till priset av
främmande ockupation och alltså frihetens förlust?
Krig är förvisso ”dumt”. Men är alla
krig lika ”dumma”? Är de afghanska frihetskämparnas försvarskrig lika förkastligt som den sovjetiska ockupationsarmens aggression?
Fler och subtilare frågor skulle kunna
ställas på samma tema, men redan dessa
räcker för att uppenbara att fredsfrågan
har flera sidor än den enkelriktade som
dominerar debatten.
Inte heller fredsrörelsen kan, för den
delen, diskuteras som ett entydigt begrepp. I fredsrörelsen finns allt – från
ärliga idealister med integritet, införstådda med problem och begränsningar
– till medvetna medlöpare, inställda på
att exploatera människors ärliga engagemang i egna, politiskt ljusskygga, syften.
l’
l

46
I fredsrörelsen finns, kort sagt, både
Inga Thorsson och Maj Wechselmann.
Min kritik i det följande gäller företrä-
desvis den sistnämmde kategorin och – i
något mindre grad – till denna gränsande delar av fredsrörelsen.
På ett allmänt plan har fredsrörelsen
kunnat inregistrera opm10nsmass1ga
framgångar – men en rad faktiska händelser under det senaste dryga året har
snarare belyst ihåligheten i de illusioner
som ännu, låt vara i något försvagad
form , bestämmer så mycket av fredsrö-
relsens reaktionsmönster.
Till dessa händelser hör förstås U-båt
137:s famösa grundstötning i Gåsefjärden, djupt inne i militärt skyddsområde,
och Sovjets klumpiga men långtifrån
misslyckande försök att manipulera
sommarens fredsmarsch till Minsk liksom de gradvis allt hårdare åtdragna
tumskruvarna på Polen och den fortgående invasionen av Afghanistan. Allt
detta demonstrerar med påträngande
skärpa varifrån de stora hoten mot fred i
vår tid kommer.
Gryende insikt
Dessa händelser gick inte heller fredsrö-
relsen spårlöst förbi. Man kan iaktta hur
den av Sovjet oberoende delen av fredsrörelsen tenderar att dra öronen åt sig.
Benägenheten att tala klarspråk om Sovjet tycks öka. Tecken tyder på en
gryende insikt om att det faktiskt ligger
ett balansproblem i det förhållandet att
fredsrörelsen har sin självklara rätt att
verka fritt i västdemokratierna – men är
undertryckt i östdiktaturerna.
Svenska Fredskommitten, denna hängivna Sovjet-lakej, seglar i viss motvind.
Svenska Freds- och skiljedomsföreningen har under året riktat återkommande
angrepp mot Fredskommitten för dess
slaviska följsamhet mot Sovjet – och
Svenska Metallindustriarbetarförbundet, Fredskommittens största medlemsorganisation, har sagt upp sitt kollektiva
medlemskap av samma skäl.
En del positiva tecken kan således inregistreras. Ändå finns det skäl att ställa
frågan hur djupgående och bestående
denna tillnyktring har utsikt att bli?
Finns vilja tiD nyorientering?
Förmår fredsrörelsen vidga sitt perspek·
tiv? Förmår den att i framtiden med samma kraft angripa rustningarna i öst, som
den redan i många år lagt ner på att kriti·
sera rustningarna i väst?
Och ännu viktigare: Är fredsrörelsen
nu mogen att med full kraft engagera sigi
kampen för demokrati och mänskliga
rättigheter i Östeuropa?
Jämte den växande misären i tredje
världen utgör ju nämligen den ekonomiskt kraftlösa och ideologiskt förtvi·
nade östeuropeiska kommunismens
oförmåga att uppfylla ens lågt ställda
folkliga krav på politisk frihet och ekonomiskt välstånd det största hotet mot
freden. När fredsrörelsen som nu sker
väljer att helt fixera sig vid de förvissO’
fruktansvärda vapnen begränsar den si&
till problemets symptom – och avskärmar sig från dess orsaker.
Det är lätt att känna skepsis inför
fredsrörelsens både vilja och förmåga till
en konstruktiv nyorientering. Dess le·
dande företrädare visar ingen mer mar
kerad vilja till nytänkande av här anty
slag. I stället försöker de i vart och vart
annat debattinlägg göra troligt att fredsrörelsen inte skulle vara ensidig, att dess
paroller och aktioner redan i dag riktar
sig mot bägge maktblocken med samma
kraft.
Påståendet avslöjar en på sitt sätt rö-
rande tilltro till människors godtrogenhet
och korta minne.
Ensidig kritik av väst
Sanningen är ju att ingen som följt fredsdebatten med någon grad av uppmärksamhet kunnat undgå att se hur tyngdpunkten i den s k ”fredskampen” legat
på kritik av västs rustningar.
Det är neutronbombens och kryssningsrobotens fasor som i känslosam och
kuslig detalj utmålats i utläggningarna
från de dominerande fredsdebattörerna.
Om motsvarande sovjetiska vapen har
tystnaden varit desto mer talande. Cyniska uttalanden från amerikanska militärstrateger om möjligheten att vinna ett
kärnvapenkrig har med nästan pervers
noggrannhet detaljrefererats. Motsvarande uttalanden från den sovjetiske
generalstabschefen marskalk Ogarkov
har av någon anledning inte varit lika
intressanta att fördjupa sig i.
Ienstaka bisatser framskymtar av och
till det fundamentala faktum att även
Sovjet besitter en fruktansvärd kärnvapenarsenal. Dessa med stor ordknapphet
och ytterlig diskretion utformade medgivanden har en enda funktion – att tjäna
som alibi för den helt dominerande antivästliga agitationen.
Som all annan ”bisatsmoral” är dock
även denna ihålig. Den avslöjar snarare
än döljer var hunden ligger begraven.
Själva utgångspunkten för fredsrörel- 47
sens uppsving under de senaste åren ligger för övrigt i en ensidighet, nämligen i
den ensidiga kritiken mot NATO:s dubbelbeslut hösten 1979.
Beslutet innebär att NATO med början i slutet av 1983 skall placera ut
medeldistansrobotar, av Persbing II och
kryssningstyp, i Västeuropa – om inte
förhandlingar med Sovjet dessförinnan
lett fram till beslut om ömsesidiga begränsningar av arsenalerna av medeldistansrobotar.
Redan 1977 inledde Sovjet utplaceringen av sina SS-20-robotar – som
NATO:s dubbelbeslut riktar sig mot –
utan några mer hörbara protester från
fredsrörelsen i Sverige.
Fredsrörelsen valde alltså att mobilisera opinionen mot NATO-beslutet –
men att tiga om Sovjets SS-20-program.
För de flesta i fredsrörelsen handlade det
säkert om aningslöshet, snarare än medlöperi. I sak innebar ställningstagandet
ändå ett ensidigt stöd för Sovjet – och
därmed ett krokben för freden.
Sammanhanget är följande: Om fredsrörelsen låter sig degraderas till ett instrument för sovjetisk utrikespolitik och
genom ensidig opinionsbildning mot
västs försvarsansträngningar tvingar
fram en ensidig nedrustning i väst tenderar balansen mellan militärblocken att
rubbas – och i samma mån växer krigsfaran.
Trovärdigheten ifrågasättes
Skall fredsrörelsen ha någon möjlighet
att lyckas med sin utomordentligt svåra
uppgift får den inte försätta sig i en situation där den kan misstänkas gå den ena
eller andra sidans ärenden. Den måste
48
agera med stor saklighet och strikt objektivitet. Dess krav måste i princip riktas mot båda sidor med samma kraft.
Men hittills har alltså fredsrörelsens
krav, sådana de låter sig identifieras i
den utåtriktade agitationen, i dominerande grad riktats mot väst. Det får följande
för fredsrörelsen dystra konsekvens:
Fredsrörelsens trovärdighet gröps ur
och därmed i slutänden också dess möjligheter att påverka dem som sist och
slutligen måste påverkas för att verklig
nedrustning skall bli möjlig, nämligen supermakternas statsledningar.
Varför skulle Reagan ta intryck av
fredsrörelsens krav på nedrustning – om
han med fog kan hävda att kraven är
ensidigt riktade mot USA och följaktligen ensidigt gynnsamma för Sovjet?
Varför skulle Andropov rusta ner –
om han dessförinnan med den västeuropeiska fredsrörelsens benägna bistånd
lyckats tvinga väst till ensidiga eftergifter?
Sovjet kritiseras ej
Någon tycker kanske att detta är en mot
den svenska fredsrörelsen orättvis betraktelse, att mina anklagelser mot fredsrörelsen för ensidighet är väl ensidiga.
Låt mig då komplettera framställningen
med ytterligare ett par exempel som bestyrker min tes om ensidighet i fredsrö-
relsen till Sovjets fördel.
Det första exemplet gäller Afghanistan
– där den sovjetiska soldatesken bombar och bränner, mördar och ödelägger
på tredje året. Svenska fredsorganisationer har uttalat sitt fördömande, det är
sant – och hedervärt.
Men den samlade svenska fredsrörelsens takorganisation, Sveriges Fredsråd, har inte gjort något uttalande. Medlemsorganisationerna kunde inte ena sig
om en text – Svenska Fredskommitten
blockerade alla försök till klarspråk. Och
med detta har den samlade svenska
fredsrörelsen låtit sig nöja! Den hukar i
busken, synbarligen mer angelägen om
att vårda vänskapen med Sovjets springpojkar i Sverige än upprörd över kriget i
Afghanistan. Det är för ynkligt.
Det andra exemplet gäller sommarens
fredsmarsch till Minsk. Den besjälades
av ett gott syfte, men byggde på en felaktig metod. De nordiska kvinnorna valde
att samarbeta med den helt statsstyrda,
officiella sovjetiska fredskommitten –
och distansera sig från den oberoende
fredsrörelsen i Sovjet.
Den sovjetiska fredskommittens uppgift är, som alla vet, att propagera för
sovjetisk ideologi och utrikespolitik –
inklusive upprustningen med SS-20, invasionen i Afghanistan och påtryckningspolitiken i Polen.
Om Andrej Sacharov, den ryss som
utanjämförelse gjort mest för att bekämpa alla kärnvapen, fick inget sägas vid de
officiella arrangemangen under Minskmarschen. Och givetvis var det tabu att
tala om Polen och Afghanistan.
Det var en förödmjukande traktat att
signera, enligt min mening ett alltför högt
pris att betala för de trots allt försvinnande små möjligheterna att komma till tals
med vanliga sovjetmedborgare. Men dea
byggde ändå på en logik – låt vara ytterst diskutabel.
Men vilken logik ligger bakom dea
svenska fredsrörelsens fortsatta tystnad
om förföljelserna mot sovjetiska freds.
aktivister? Varför hörs inte ett knyst 011
förvisningen av och de fortgående öv~
geppen mot fredspristagaren Andrej Sacharov – nu när protester inte skulle
innebära brott mot överenskommelser
med Sovjet?
Den del av den svenska fredsrörelsen
som inte är Sovjet-beroende har mycket
49
att vinna i trovärdighet och påverkanskraft på att kapa kvarvarande bindningar
till det sovjetiska propagandaperspektiv
som alltför länge fått ange utgångspunkter och sätta gränser för en alltför stor
del av fredsarbetet.
Pärmar för årgång 1982
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor 35:- på
postgiro 7 27 44-6.
/

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner