Print Friendly

Nej, var du föds är inte en slump

Av Simon Westberg | 9 januari 2015

En utbredd moralisk idé i vår tid är att det skulle vara en slump var en person är född. Så är det inte; vi är en produkt av den miljö där vi är födda. Men det betyder inte att vi ska vända bort blicken från dem som har det sämre, menar Simon Westberg.

I dessa dagar fylls biografer runt om Sverige av människor som planerar att se tredje delen i filmatiseringen av J.R.R. Tolkiens Bilbo. För merparten av biobesökarna är Tolkiens berättelse bara underhållning, ett sätt att roa sig under några timmar. För Tolkien var dock inte myter enbart en fantasifull form av underhållning, istället betraktade han dem som försök att förmedla sanningar i en annan språkdräkt än den filosofiska. Han förstod att myten hade större genomslagskraft än den torra filosofin. Därför skrev Tolkien också ner den sanning han kände i formen av episka myter.

Den brittiska professorn John Ruskin var inne på samma spår som Tolkien när han frankt deklarerade att om man vill lära känna en nation så räcker det inte att studera dess ord och handlingar utan man måste också förstå dess konst. Russell Kirk i sin tur underströk att var tid har sin moraliska fantasi som animerar dess samhällsliv och motiverar människor till olika handlingar. Beroende på vilken fantasi som vinner genomslagskraft förändras både människor och samhällen.

En moralisk fantasi som frodas i vår tid och påverkar vårt samhälle är idén att det skulle vara en slump var vi föds, en godtycklig händelse som lika gärna kunde inträffat någon annanstans på jorden. Denna tanke återkommer titt som tätt inom populärmedia och var även grunden för en prisbelönt insamlingskampanj arrangerad av Rädda Barnen. Jag betvivlar inte att de predikanter som sprider denna moraliska fantasi gör det med goda intentioner. De vill att vi ska känna en tacksamhet i livets lotteri, som gör oss villiga att dela med oss av det vi har till dem som drog en sämre lott. De implicerar att eftersom vår födelseplats är rent slumpmässig bör vi förstå att vi egentligen inte förtjänar det välstånd vi har fått. De implicerar också att i en mer rättvis värld skulle människans slumpmässiga födsel innebära att ingen föds till bättre villkor än någon annan. Den hårda kärnan i varför de sprider denna fantasi är att de inte vill efterfråga människors generositet utifrån budet om kärlek till sin nästa utan begära den utifrån en påstådd tacksamhetsskuld.

Det fascinerande är dock inte den moraliska fantasins konnotationer utan hur långt denna fantasi ligger ifrån verkligheten. Var vi föds är inte en slump utan tvärtom är det en biologisk omöjlighet att vi skulle födas på någon annan plats än den vi föddes på av några andra människor än våra egna föräldrar. De bibliska orden om att en man och en kvinna i äktenskapet förenas till ett kött får också sin fulländande fysiska manifestation i de gemensamma barnen.

Bakom denna fantasi om slumpmässighet ligger en bild av själen (jag:et) så som frikopplade ifrån kroppen – att vår kropp endast är ett kärl för själen att leva inom. Vårt ”jag”, det som teoretiskt sett skulle kunna födas var som helt på jorden, skulle alltså vara okroppsligt. Men det går inte att separera själen ifrån kroppen utan de bildar tillsammans varje människas jag – de är tillsammans en natur.

Det räcker med att titta på den manifestation av jag:et som personligheten utgör för att förstå detta. Även om vår personlighet är nära knuten till vårt själsliga liv påverkas den också av vårt genetiska arv och av aspekter som är resultatet av vår uppfostran. Att det genetiska arvet påverkar oss vet vi bland annat genom tvillingstudier men också genom det självevidenta faktum att människosläktet är uppdelat i två kön. Ifrån den miljö och den familj vi föds in i lär vi oss därtill beteenden, tankesätt, ordval och till och med rörelsemönster som alla präglar vår personlighet. Ordspråket sådan husse, sådan hund har inte tappat i sanningshalt. Den som tror att den vore densamme oavsett föräldrar och uppväxtvillkor ljuger för sig själv.

När man hör någon filosofera över det påstådda livets lotter kan man nästan förnimma hur de ser framför sig hur miljarder färdiga själar (färdiga jag) cirkulerar runt jorden i väntan på att få förlösas och att en efter en slumpmässigt föras ner till jorden när en ny kropp föds. Denna idé passar också väl vår narcissistiska tid där vi vill betrakta oss själva som unika, autonoma och födda fria utan alla förbindelser. Den betydligt mer beslöjade sanningen om hur vi blir de vi blir, med alla våra beroenden och arv, passar inte lika väl in med vår moderna individualism.

Bör vi då i västerlandet inte vara tacksamma för att vi får leva de liv vi lever? I sin Summa Theologiae understryker Thomas Aquino att tacksamhet är en form av rättvisa, att all tacksamhet därför också har en sann mottagare som förtjänar tacksamheten samt att tacksamheten bör stå i proportion till tacksamhetsskulden. Vart bör vi i västerlandet då rikta vår tacksamhet och hur betalar vi tacksamhetsskulden? Den rationella slutsatsen är att vi bör vara tacksamma mot våra förfäder som byggt upp det samhälle och det välstånd vi idag får åtnjuta. Att vi bör bara tacksamma mot våra föräldrar som lät oss bli till och mottog vår tillblivelse som en välsignelse. Och att vi bör vara tacksamma mot vår familj och det civilsamhälle som hälsade oss välkomna.

Denna tacksamhet bör också ställa oss ödmjuka inför vad vi har fått ärva och villiga att återgälda vår tacksamhetsskuld genom att förestå det åt nästa generation. G.K. Chesterton kallade denna insikt om att det vi har fått enbart är vårt att förvalta för ”de dödas demokrati”. Detta eftersom den medför att man vägrar underkasta sig ”den lilla och arroganta oligarki” som består av dem ”som råkar promenera runt”.

Den övergripande tendensen i slumpmässighetsfantasin (att få oss att känna tacksamhet och välvilja mot det som är abstrakt och långt bort, men grumla våra känslor inför det sanna subjektet för vår tacksamhet som är konkreta och nära) för tankarna till demonen Tumskruv i C.S. Lewis The Screwtape Letters. I ett brev till sin brorson Malört uppmanar Tumskruv sin adept att förmå sitt offer att känna välvilja mot dem som befinner sig långt ifrån honom så att det inte blir något kvar till dem runt honom. ”På så sätt”, skriver Tumskruv, ”blir elakheten någonting helt och hållet reellt och välviljan till stor del teoretisk”.

I Ortodoxi lyfter G.K. Chesterton på liknande vis fram att något som i grunden är en dygd (till exempel tacksamhet) kan bli en last när den tappar sitt rotfäste. Han skriver: ”Den moderna världen är inte ond, i vissa avseenden är den alltför god. Den är full av förvildade och bortkastade dygder. (…) Dygderna har blivit galna för att de har blivit isolerade ifrån varandra och vandrar ensamma. Sålunda intresserar sig visa vetenskapsmän för sanningen; och deras sanning är utan medlidande. Sålunda intresserar sig visa människovänner enbart för medlidande; och deras medlidande är (tyvärr) ofta utan sanning.”

Det här innebär inte att vi som människor ska vända bort vår blick ifrån dem som har det sämre än vi. Såhär kring jul finns det extra skäl att fundera över vad vi kan göra för vår nästa. Men utgångspunkten för detta bör inte vara en implicerad tacksamhetsskuld utan människokärlek (caritas). Välgörenhet existerar nämligen inte bara för mottagaren utan minst lika mycket för avsändaren.

Den viktorianska julsången om kung Wencel avslutas med orden ”de som välsignar de fattiga, kommer själv finna välsignelse”. Denna fras är inte enbart andligen menad utan berör också karaktärsdaningens välgärningar. För när vi avstår ifrån något som rättmätigt tillhör oss, till förmån för någon som behöver det bättre, bemästrar vi samtidigt vår egen egoism och håller vårt ha-begär i schack. Denna träning i moderation insåg redan Aristoteles var avgörande för att vi som människor ska finna lycka.

Denna sanning reflekteras i Charles Dickens En julsaga där protagonisten Ebenezer Scrooge lär sig att se personerna runt sig inte som potentiella medel för hans egna mål utan som med-människor. När hans inskränkta egoism faller av honom väcks inom Scrooge en nyfunnen människokärlek som löper ut i generositet men också i en längtan efter familj, kyrka och vänskap. Detta i bjärt kontrast med den som enbart ger av vad den har utifrån en känsla av skuld eller skam. En sådan person begränsar inte sin egoism utan matar den genom att agera av kärlek till sitt eget jag snarare än utifrån kärlek till sin nästa. Detta eftersom målet för handlingen förvrängs ifrån någon annans bästa till att köpa sig själv fri ifrån skuldkänslorna.

Russell Kirk varnade för hur både vi som enskilda människor och våra samhällsliv kan förändras genom att vår moraliska fantasi förvrids. John Ruskin påminde oss om kulturens vikt för en nation. Och när J.R.R. Tolkien skrev den sanning han kände blev det en myt om ett litet besynnerlig folk han kallade Hober vars historia var släkthistoria, vars fantasi var rotad i deras mylla och vars medlemmar aldrig hade kommit på tanken att det var en slump att just de föddes i Fylke.

Simon Westberg är fil kand i statskunskap.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner