Print Friendly

NATO-medlemskapet löser viktiga problem

Av Bo Hugemark | 25 januari 2013

Solidaritetsförklaringen utfärdades med försvarsbeslutet 2010 men glömdes raskt bort i den praktiska försvarspolitiken. Under Folk och Försvars konferens i Sälen kom frågan äntligen till ytan. Här skriver överste Bo Hugemark om varför han trots denna ser stora fördelar med ett NATO-medlemskap.

Två ting kom äntligen till ytan i Sälen-konferensen, två ting som dessutom hänger ihop: Solidaritetsförklaringen och NATO-medlemskapet.

Den stolta Solidaritetsförklaringen utfärdades med försvarsbeslutet 2010 och glömdes raskt bort i den praktiska försvarspolitiken. Även så i det mesta av försvarsdebatten som handlat om huruvida Sverige kan försvaras mot ett hot i en avlägsen framtid. Om Solidaritetsförklaringen över huvud taget nämnts har det varit i termer av bristande trovärdighet. I Sälen 2010 lyckades vissa politiker slingra sig ur en seriös diskussion genom att ironisera över hypotetiska situationer och orda om handlingsfrihet.

Men i Sälen i år kom Solidaritetsförklaringen ideligen på tal. Estlands utrikesminister svarade på Pernilla Ströms fråga om man kunde lita på Sverige: Till 99.9 procent. Följdfråga: Och om Sverige går med i NATO? Svar: Till 100 procent.

Men så liten skillnad är det inte. Ty visserligen är Solidaritetsförklaringens ordval inte mindre förpliktigande än NATO:s artikel 5, som alls inte innebär en sådan automatik som NATO-motståndarna brukar påstå. Men ett medlemskap skulle för det första lösa det pedagogiska problemet med att få allmänheten och stora delar av det politiska etablissemanget medvetna om att vi uttryckligen avstått från den orealistiska tanken att stå utanför krig i närområdet utan tvärtom tänker bidra aktivt om så erfordras. Därmed skulle vi undvika tidskrävande och uppslitande diskussioner i en akut situation (jämför kaoset före Libyen-beslutet) innan vi fann oss i det oundvikliga.

Ty oundvikligt är vårt deltagande i ett NATO-försvar av Baltikum. Vårt luftrum och våra baser behövs för västligt flyg. Gotland måste till varje pris hindras att falla i ryska händer. (Om detta kan läsas i studien Till bröders hjälp http://kkrva.wordpress.com/)

För det andra skulle medlemskapet vara grunden för militära förberedelser. De samövningar med NATO som hittills skett mellan framför allt flygstridskrafter är långt ifrån tillräckliga. Här krävs stabsarbete, rekognoseringar och övningar som direkt tar sikte på olika slags solidaritetsinsatser.

För det tredje löser medlemskapet ett politiskt dilemma. Politikerna framhåller nu alltid att de inte vill binda sig beträffande hur de kommer att tillämpa Solidaritetsförklaringen, de vill besluta från fall till fall. Men om de vill kunna ingripa måste det som sagt förberedas konkret i fredstid. Detta kommer att tolkas som åtminstone ett halvt löfte om att ingripa. Ett beslut om att inte ingripa kommer då att ses som ett svek, och Solidaritetsförklaringens ord om att ”vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas” kan vi glömma.

Men oavsett om vi förbereder insatser eller ej, kommer vi som sagt ändå inte ha handlingsfrihet att hålla oss utanför. Den största handlingsfriheten har vi faktiskt om vi som medlemmar av NATO från början kan delta i besluten om hur alliansen skall agera i en hotande kris.

Bo Hugemark är överste, militärhistoriker och har bland annat varit redaktör för boken Till bröders hjälp om solidaritetsförklaringen.

Läs tidigare inlägg i försvarsdebatten här:

Sveriges beredskap är god (18/1) av Torbjörn Kvist
Den moderata försvarspolitiken vid vägs ände (11/1) av Erik Hafström
En hundranioåring borde veta bättre (11/1) av Siri Steijer

Ett användbart försvar: till bröders hjälp
(10/6 2011) av Bo Hugemark

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner