Print Friendly

Nätbluffar – en fara för det demokratiska samtalet?

Av Peteris Timofejevs-Henriksson | 16 november 2018



”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå,” skriver en upprörd man på sin Facebook när någon påpekar att den nyhet som mannen tidigare har delat inte är sann. De flesta skulle häpna inför vad som vid första anblick kan betraktas som uttryck av förljugenhet och obskurantism. Men som den prisade Dagens Nyheter-journalisten Jack Werner visar i sin bok med samma titel har denna reaktion knappast något att göra med utslag av obskurantism, naivitet eller kompulsiv lögnaktighet, skriver Peteris Timofejevs-Henriksson.

Bokens undertitel ”Om myter på nätet, fejkade berättelser och vikten av källkritik” må utlova en kritisk granskning av en av samtidens allvarligare avarter – bluffnyheter (fake news) – men Werners verk är knappast någon akademisk text som pläderar för vikten av källkritik. Det är snarare en retrospektiv skildring av vår djupt teknologioptimistiska och ändå, ack, så tragiska samtid.

Werners bok – skriven i journalistisk och tillgänglig stil – låter inte sig sammanfattas i en klassisk recensionsform eftersom boken består av drygt femtio kapitel som tar upp minst lika många berättelser om olika bluffnyheter, händelser eller fenomen ur olika ämnen. Det är inte en systematisk genomgång, utan snarare ett urval av ”de historier vi berättade under 2010-talet”, som Werner skriver. Det hade varit på sin plats att resonera om kriterier för urvalet eftersom det alls inte är självklart att diskussionen om Putilovaffären har så mycket gemensamt med redogörelsen av clownhysterin i USA och Sverige. Man kan däremot urskilja vissa gemensamma nämnare i boken.

Ett sådant ämne är att uppkomsten av bluffar och aktiv och avsiktlig vilseledning på Internet var mycket tidigare än man kanske tror. Den gängse bilden är att bluffnyheter och allvarlig vilseledande på Internet var något som uppkom på 2010-talet. Det beror kanske på alla avslöjanden om ryska trollfabriker, den senare tidens lögnaktiga politiker som inte har värjt från att använda sig av bluffnyheter i sina kampanjer och Rysslands påverkan på USA:s presidentval 2016 och andra demokratiyttringar i Europa. Självklart har den akademiska världen hyst en vis dos av hälsosam skepsis emot Internet-källor tidigare, men den allmänna källkritiska medvetenheten om att Internet kan vara en nästintill farlig plats för öppet och demokratiskt samtal väcktes relativt sent. Det är därför lovvärt att Werner nyanserar denna bild genom att erbjuda historiska tillbakablickar till de första gånger då bluffnyheter skrevs på 1980-talet då Internet fortfarande var i embryonisk form och tjänade som ett relativt allvarligt forum för information och kommunikation mellan västliga vetenskapsmän och försvarsspecialister.

Till exempel tar ett av kapitlen upp ett aprilskämt som gick ut på att Sovjetunionen hade anslutit sig till Usenet (den tidiga versionen av Internet), vilket förståeligt nog skapade en sensation bland Usenets användare. Denna bluff, som lades upp av en uttråkad nederländsk dataforskare, Piet Beertemas, kunde dock fått påtagliga politiska konsekvenser. Under det sovjetiska ledarbytet 1984 genomgick Väst och Sovjetunionen en av de djupaste kriser under det kalla kriget. Det visade sig senare att försvarstjänstemän inom Pentagon på allvar diskuterat huruvida Internet-förbindelsen mellan USA och Europa skulle klippas.

Ett annat exempel är berättelsen om Mark V. Shaney, som publicerade till synes märkliga och något osammanhängande inlägg i en av Usenets grupper. Det fängslande i berättelsen är att Shaney var ett program, en artificiell kod som automatiskt bearbetade informationen som fanns på gruppens anslagstavla och publicerade inlägg baserade på denna information. Andra kapitel tar upp bland annat de tidiga nazistiska desinformations- och propagandasidor som lockar till sig intet ont anande Internetanvändare genom exempelvis vilseledande rubriker på sina webbplatser. Utvecklingen av sådana program har förvisso gått vidare, och nuförtiden diskuterar vi i västvärlden hur bland annat ryska botar påverkar det politiska samtalet på social medier.

Ett annat bärande ämne är att nätbluffar rent historiskt ofta uppkommit som spratt. Att ha det roligt på andras bekostnad eller för att attrahera uppmärksamhet – på ett humoristiskt sätt – till sitt företag eller varumärke må ha blivit en mer eller mindre accepterad del av vår kultur. Men även dessa fall – som Werner presenterar – har haft en del av allvarliga konsekvenser. Det kan, vid första anblick, låta helt ofarligt att den välsedda nyhetsbyrån Reuters 1997 gick på en ”nyhet” om att Pol Pott skulle ha sökt asyl i Sverige. Tjugo år senare skulle ett liknande spratt innebära grova trovärdighetsproblem för en krisande mediebransch som nästintill rutinmässigt anklagas för att sprida ”fake news” av presidenten för världens mäktigaste land.

Ett genomgående ämne är vår reaktion på det mytologiska i Internetbluffar. Författaren verkar nämligen vara efter någon typ av populärvetenskaplig förklaring av nätanvändarnas naivitet. Ja, hur kommer det sig att folk tror på ”nyheter” som borde ha väckt misstänksamhet bland de flesta, även allvarliga forskare? Lider vi alla av en allvarlig åkomma av att glömma allt som vi lärt oss om källkritiken i den stunden då vi sätter oss framför dataskärmar?

Nej, så är det inte, om vi tror på Werner som anlägger ett populärfolkloristiskt perspektiv på nätbluffarna i sitt verk. Vi får veta att det mytologiska är en integrerad del av vår kultur och folk har en viss benägenhet att tro på en del helt osannolika berättelser. Werner menar att sådana kulturella uttryck som vandringssagor tidigare har spridits på andra sätt och att spridningen helt enkelt sker på nätet nu. Läsaren får inblick i hur en påhittad historia kan ge upphov till masshysteri eller hur en vandringssägen kan resa hela vägen från amerikanska småstäder till Sverige (exempelvis clownhysterin 2016). Vi får även ta del av vissa hypoteser om vad som kan förklara hur sådana ”myter” sprids, och välinformerade gissningar om mekanismer som möjliggör att de får fäste i vårt till synes rationella land. Och jo, socialpsykologin och folkloristiken har mycket att erbjuda för oss som vill förstå och förklara, något som Werner är medveten om när han analyserar olika beteenden och mönster med hjälp av sådana vetenskapliga begrepp som ”paranoid logik” eller ”ostension”. Slutklämmen i sådana analyser i boken blir dock något förenklande och på gränsen med populärpsykoanalys applicerad på befolkningsnivå. Vi får höra, till exempel, att clownhysterin var ett uttryck för en ”latent våldsbenägenhet” som vi, objektivt sett, trygga svenskar kan uppvisa då och då.

Slutligen kan man urskilja ett annat tydligt tema. Oavsett om avsikten var att spela ett spratt, ha koll på sin dotters vänner, publicera en till synes samhällsviktig nyhet eller helt enkelt förmedla sin ideologiskt färgade världsbild, kan konsekvenserna för olika bluffar bli allvarliga. Ett oskyldigt aprilskämt kunde ha orsakat Pentagons överreaktion som i sin tur skulle ha bromsat det tidiga Internets framväxt, nätmobbning kan i allvarliga fall leda till självmord, uppiskad främlingsfientlig masshysteri kan leda till misstänksamhet emot enskilda tiggare och de olika bluffbreven som medvetet läggs upp och sprids på nätet kan skada Sveriges folkvalda regering och skapa misstro mot svenska politiker i Sverige och utomlands.

En annan allvarlig konsekvens av vilseledande nyhetsartiklar som publiceras på Internet och senare i massmedierna är att läsarna kan tappa tillit för journalister, massmedier och politiker. Socialt kapital – som den mellanmänskliga tilliten kallas i statsvetenskap – kan minskas rejält om man okritiskt tar till sig all information som står på nätet och sprids via sociala medier. Självklart ska man som en kritisk medborgare hysa en viss hälsosam dos av skepsis till vad som publiceras i media och på nätet. Men det kan vara förödande för det demokratiska samtalet om denna hälsosamma skepsis byts ut till ett förakt mot journalister och politiker, något som på lång sikt skulle förgifta relationen mellan medborgare. Samhällen med lågt socialt kapital förknippas med sämre fungerande offentliga institutioner, lägre ekonomisk tillväxt och sämre hälsa.

Slutligen vill jag återkomma till urvalet av berättelser och det perspektiv som Werner anlägger på dessa berättelser. Många av berättelserna är underhållande och andra är rent ut sagt tragiska, några handlar om roliga spratt och andra tar upp händelser och företeelser av hög politisk dignitet. Det enda som förenar dem på något ytligt sätt är de upprörda känslor (som bokens titel är en god illustration av) som olika bluffar skapar hos dem som läser och tror på bluffarna – och hos bokens läsare. Även om ett sådant upplägg kan tillföra en viss underhållningseffekt, övertygar det föga om sådana berättelser blandas inom ramarna för en och samma bok. Det är ett något förvånansvärt val att blanda berättelser om hur ryska troll försöker påverka journalisternas eller regeringens legitimitet med berättelser om myter om appar som påstås vara hackade av sexualbrottslingar och engagerande reflektioner om journalistetik. Att rama in boken som både en populärvetenskaplig nätfolkloristik och samhällsskildring, utan djupare analys av företeelserna och konsekvenserna skapar ett något ytligt, splittrat och förvånande intryck och lämnar läsaren frustrerad.

Peteris Timofejevs-Henriksson är fil.dr i statsvetenskap, universitetslektor vid Umeå universitet och forskar bland annat om högerradikala populistiska partiers ungdomsförbund. Han går Svenska Nyhetsbyråns Skribentskola 2018.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism