Print Friendly

När staten underlättar för sig själv

Av Redaktionen | 27 augusti 2006

Av Henrik Nerlund
Nu är det dags för stockholmsbilisterna att lämna in sina transpondrar. I avvaktan på folkomröstningsresultatet om trängselskatten ska plastdosorna kodas om för eventuell nyanvändning.

Praktisk dosa i beige

Med den praktiska dosan i beige bakom backspegeln har man sluppit krånglet med inbetalningarna av skatten. Pengarna har plockats direkt från kontot och bilägaren har inte behövt tänka på när han eller hon behövt betala för att resa mellan stadens inre och yttre delar.

När transpondern blev en tillsynes ny svensk företeelse talade såväl Vägverket som Stockholms miljöavgiftskansli i lyriska ordalag om den lilla tingestens förtjänster. Reklamkampanjen var massiv. I radion skojade de folkkära skådespelarna Hasse Alfredsson och Gösta Ekman på betald reklamplats. Visst gnydde någon över hur man skulle få den att fästa. Men med förlängningssladd och hårtork besegrades även den kallaste vinterkylan och vindruta efter vindruta fick en transponder.

I ett allt komplexare samhälle uppskattas allt som sparar tid och gör livet lite enklare att leva. Transpondern är på så sätt en oerhört praktisk apparat. För all del för jäktade medborgare, men framförallt för staten. Med plastdosan står det offentliga i ständig förbindelse med den enskildes konto. Ett par offentliga fingrar en bit ner i den privata börsen.

Krångel blir dold skatt

Det enklaste sättet att leva med en krånglig skatt blev att göra det enklare för staten att kräva in den. Den bakomliggande logiken är att ju krångligare och obegripligare systemen blir desto lättare för staten att i enkelhetens namn rulla ut sig än mer. Det blir helt enkelt för krångligt för den enskilde att ha koll på sin privatekonomi genom att själv sköta skatteinbetalningarna.

Utan att vara för konspiratorisk är det rimligt att tro att det är en statlig dröm med ett samhälle där medborgarna hålls så långt som möjligt från skatteinbetalningsögonblicken. Ett högskattesamhälle är som bekant enklare att upprätthålla om medborgarna tror att det är någon annan som betalar de stora summorna. Allra helst ska man inte ha någon aning om hur mycket man betalar in och invaggas i tron att det är bäst så.

Det är enkelt att se till sig själv eller fråga runt i bekantskapskretsen. Med nästan hundraprocentig säkerhet vet ingen hur mycket de betalar i skatt om året. Med halvdolda skatter som moms, energiskatter och punktskatter är det inte helt lätt att addera alltsammans. Att bara titta i deklarationen ger inte särskilt mycket ledning.

För att spä på denna utvecklig kommer dessutom själva deklarerandet att snart vara ett minne blott. En vitt leende Pär Nuder förklarade under jubel för ett par månader sedan att detta blir det sista året som medborgarna ska behöva skriva under sin deklaration själv. Nästa år slipper man krånglet med att godkänna statens skatteuträkning. Deklarationen kommer nu godkännas automatiskt om man inte har några skriftliga invändningar. Oerhört praktiskt, framförallt för Pär Nuder.

Ett omyndigförklarande

I samband med Per Nuders förslag gjorde medierna gatuintervjuer där horder av svenska hälsade den nya ordningen välkommen. Äntligen skulle det bli enklare. Ingen verkade fundera över vad det egentligen handlade om. Att ta ifrån oss rätten att själva godkänna hur staten under ett år far fram med huvudelen av ens intjänade pengar är ingen liten frihetsinskränkning. Det är ett omyndigförklarande. Allt i enkelhetens namn.

Den skapade krångligheten skördar nya segrar. Den har rent av blivit en av grundstommarna i välfärdsstaten. Paketerat som underlättande av vardagslivet underlättar staten för sig själv. Genom att underhålla den komplexa staten och göra det svårt för medborgarna att se sammanhangen upprätthåller ordningen sig själv.

Tänkandet är inte nytt. Nästa år fyller källskatten sextio år. Genom att tvinga arbetsgivare att betala in skatten i förväg åt sina anställda har skatteindrivningen revolutionerats. När den enskilde aldrig själv får disponera sin lön och betala in skatterna minskar statens risk för såväl slarviga medborgare som skatteuppror. Mycket praktiskt.

Ser man över de svenska skatterna märker man snart att detta går igen överallt.
Arbetsgivaravgifter och moms är oftast inte ens utsatta på lönebesked eller prislappar. Inbetalandet med medföljande administrationsjobb lägger staten på arbetsgivare och företagare.

Visst kan man invända och tycka att detta inte är något att hetsa upp sig över. Har man stress med övertid och småbarn och lån och är det väl skönt att slippa tänka på sina skatteinbetalningar? Problemet är att alla sådana enkelhetsresonemang förbiser vems pengarna är från början.

Insyn är demokrati

Det är snarast en demokratisk rättighet att kunna ha överblick över det allmänna. Precis som i vilken hockeyklubb, samfällighet eller bostadsrättsförening som helst är det grundläggande att alla medlemmar har insyn i hur styrelsen hanterar ekonomin. Ingen skulle i ett sådant sammanhang tycka att det av praktiska skäl skulle vara bra om styrelsen höjde avgifter och drev in dem utan medlemmarnas vetskap.

Den komplexa staten och dess mekanismer för att upprätthålla sig själv kommer att fortsätta att underlätta skatteinbetalandet. Ju mindre koll den enskilde har desto bättre. Transpondern är bara den senaste av fiffiga uppfinningar.

Henrik Nerlund arbetar som pressekreterare för Moderata Ungdomsförbundet. Han har studerat statsvetenskap och journalistik. På sin fritid skriver han kulturbloggen modernisma.blogspot.com

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner