Print Friendly

Namn att minnas – Tage Lindbom

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NAMN ATT MINNAS
TAGE LINDBOM
Det gäller för de fria, västerländska
nationerna att inte blott militärt, politiskt och ekonomiskt rusta sig mot
den kommunistiska faran utan också
ideologiskt. Den kommunistiska frälsningslära, som får legitimera exempelvis de sovjetryska aspirationerna
på herraväldet över världen måste
mötas med en frihetslära, som i sig
innefattar det väsentliga i det europeiska kulturarvet. För allt flera individer och folk står det klart, att
denna lära måste ha klart antisocialistisk och antikollektivistisk karaktär,
eftersom den kollektivistiska socialismen med naturnödvändighet förr eller
senare leder till en centralistisk, statlig funktionärsdiktatur, med andra
ord till den samhällsform, som nu
praktiseras i Sovjetunionen likaväl
som i det röda Kina.
Att vi befinner oss i de yttersta dagarna framgår av att frågeställningar
som dessa börjat sysselsätta även den
svenska socialdemokratin, eller, för att
inte ta till överord en svensk socialdemokrat. Hans namn är Tage Lindbom. Man kan förstå att han betraktas
med yttersta oro av sina partivänner.
Han är en man, som faller i tankar
och då försöker tänka själv. Det har
inte skett utan möda varom särskilt
hans tidigare publicerade diskussionsinlägg bär vittne. Men det har skett
med den sympatiska ärligheten och
strävsamheten hos en man, som envist vill arbeta sig fram på egen hand
till en genomtänkt och självständig
åskådning. På så vis har Tage Lindbom, som efter att år 1938 ha disputerat på en tämligen medioker avhandling om fackföreningsrörelsens
uppkomst utsågs till föreståndare för
Arbetarrörelsens arkiv, dessutom blivit något annat och förmer, nämligen
socialdemokratins så vitt man vet ende
tänkare i den yngre generationen.
Det är en maktpåliggande uppgift,
väl värt det stipendium han för något
decennium sedan fick motta som erkänsla för att svensk socialdemokrati
tack vare honom kunnat sägas hålla
sig med en idedebatt. Sen har det
emellertid inte blivit några flera stipendier och Tage Lindbom har fått
förbli den ropandes röst i öknen, vilket kanske inte är ägnat att förvåna
med tanke på den högst chockerande
vändning hans funderingar efterhand
tagit. Första gången han framträdde
i debatten var det med boken »Den
nya fronten» (1949), där en huvudtanke var, att man borde söka övervinna slentrianen i de stora folkrö-
relserna genom att gruppera sig i ring
kring mötestalarna i stället för att sitta
framför dem. Nästa gång trängde han
mera på djupet av samhällskrisens
problematik. I »Efter Atlantis» (1951)
tog han upp socialismens teori och
praxis till behandling och sökte bilda
sig en uppfattning om vad som skulle
bli följden av ett förverkligande av arbetarrörelsens då ännu officiellt framförda socialiseringskrav.
Hans på drygt 225 sidor omsorgsfullt förberedda slutsats blev att i det
moderna samhället är »en socialisering i demokratisk form och anda en
omöjlighet». Och han inskärpte gång
på gång sin upptäckt: »En socialisering av den västerländska storindustrin (kommer) ,inte att kunna förenas
med en demokratisk självförvaltning … Vi måste göra klart för oss att
en socialistisk lösning, om vi vill behålla den samhälls- och statstyp, som
vuxit fram i Västerlandet under de
senaste decennierna är möjlig endast
genom att upprätta en hittills osedd
maktcentralistisk … regim.»
Dessa synpunkter innehåller i och
för sig ingenting överraskande för lä-
sarna av denna tidskrift. De är överhuvud taget grundläggande för den
antisocialistiska polemik, som bedrivits från borgerligt håll i detta land
alltsedan skördetiden proklamerades
efter krigets slut. Men att dessa synpunkter, som från socialdemokratisk
sida bemötts med hån, indignation,
förakt och larmande bekännelser till
friheten framfördes av arbetarrörelsens s. a. s. professionelle tänkare var
onekligen överraskande. Särskilt överraskande var det för vissa av dr Lindboms egna partivänner och uppdragsgivare och överraskningen kan knappast ha varit behaglig. Man förstår att
»Efter Atlantis» i partikretsar betraktades som något av ett järtecken i
skyn.
Det var dock ingenting mot det
ramaskri som framkallats av dr Lindboms i höst utgivna bok »Sancho
Panzas väderkvarnar». Denna skrift,
där författaren efter ytterligare tio års
grubblande framlägger sina synpunkter på den moderna kulturkrisen i
hela dess vidd är nämligen den – i
detta ords allra bästa bemärkelse –
mest konservativa samhällsbetraktelse
som i modern tid utkommit på svenska språket. Lindbom granskar till en
början liberalismens och socialismens
bankrutt, och ser – med all rätt – i
den av franska revolutionen upp- 543
ammade egalitarismen, i jämlikhetsraseriet, den västerländska kulturens
verkliga kräftskada. Liberalismen har
förintats av de krafter den själv frambesvurit, menar Lindbom. »Samhället
blir allt svagare, staten växer sig allt
starkare, individen blir allt mindre
medborgare och allt mera undersåte.
Den moderna helotismen under industri- och socialstatens Leviathan är
icke ett av liberalismen eftersträvat
mål, men den har blivit en oundviklig följd av de krafter liberalismen en
gång släppt lös.»
Liberalismens fördärvbringande verk
har fullföljts av socialismen. »Vad som
än stod skrivet på de röda fandukarna, vilka gudinnor, som än blickade
ned på sina anhängarskaror, det var
dock ett plebejuppror, vars färdriktning obönhörligen pekade ut i de stora
vegetativa träsken. Aldrig har väl i
mänsklighetens historia avstånden
mellan de proklamerade avsikterna
och de praktiska strävandenas verkliga riktningar och resultat varit
större. Aldrig har väl storhet och
ömklighet levat i en sådan fantastisk symbios som i den moderna socialistiska arbetarrörelsen.»
Det är ord och inga visor – inte
minst när de kommer från föreståndaren för Arbetarrörelsens arkiv.
Ideologiernas sammanbrott har
emellertid icke utlöst värdekaos, sä-
ger Lindbom. Tvärtom bevittnar vi
hur den västerländska konformismen
oavbrutet växer. Den sammanhållande och stabiliserande kraften är jämlikheten. Jämlikhetens drivkraft är
ressentimentet och ressentimentet har
enligt Lindbom – och vem kan säga
emot honom? – blivit den främsta
dynamiska faktorn i vårt offentliga
liv, denna drift att beröva, sänka, nivellera, denna hämnd, som den vanmäktige riktar mot det upphöjda och
förnäma. I den politiska och sociala
agitationen i press, radio och andra
544
opinionsorgan förs den aldrig vilande
kampen för den totalitära egaliseringen vidare. Men mänsklig gemenskap, framhåller Lindbom, kan endast
hållas levande genom en hierarkisk
ordning. Det finns en naturlig ordning baserad på hierarki, icke på
jämlikhet och frihet. Det är denna
ordning, biologisk och själslig, som
håller levande känslan för nivå och
distans och som därför binder människorna samman med tusen och åter
tusen synliga och osynliga trådar, skapande förnimmelser och upplevelser
av beroenden och förpliktelser. Ett av
medlen för upplösandet av denna naturliga hierarki är enhetsskolan, med
Lindboms formulering »en av vår tids
mest genomgripande socialiseringar,
nämligen socialiseringen av åsikterna.»
Lindbom tvekar inte ens att öppet
utsäga att demokratin inte är något
bålverk mot tyranniet. Demokratin
banar tvärtom efter hans mening väg
för tyranniet. Ty först i det jämlika
samhället blir det perfekta tyranniet
möjligt. Detta tyranni har ingen blodtörstig maktusurpators gestalt. Det
växer tyst och stilla fram varje dag,
redan under förra seklet observerat i
sina första yttringar i form av föraktet för minoriteternas uppfattningar,
i vårt århundrade i form av en blind
teknologi och en lika blind strävan
efter mänsklig jämlikhet. När det gäller att finna botemedlet söker sig
Lindbom tillbaka inte blott till tiden
före 1789, utan till tiden före reformationen. Den stora bristsjukdomen
i vår tid är icke social, så slutar han
sin bok, den är metafysisk. Den andliga hungern kan inte i längden stillas genom allt det pseudometafysiska
gods, som serveras vår tids människor.
Det finns därför all anledning att genom en »Övervintring» bevara de tankar och den kunskap, med vilka en
framtid upprättar den ordning, som
i vår världsdel gick förlorad vid medeltidens slut. Och han tillfogar:
»Detta är icke utopism, ty all utopism
är ett försök att skapa himmelska förhällanden med jordiska medel. Det är
ett totalt brytande med den ordning,
som dyrkar människan som alltings
mått och alltings herre, jämlik och
därför dömd till vanmakt. Först när
människan medvetet inordar sig i den
hierarki, i vilken hon ingår som en
del av skapelsen, som ett ‘stadium’ av
utflödet från den gudomliga Principen,
först då äterfår hon sitt värde och
sin värdighet.»
Det är uppenbart att så djärva och
så otidsenliga ord som dessa måste
vara anatema för Tage Lindboms
gamla meningsfränder. Hans bok har
också i socialdemokratisk press mötts
med en häpen förtrytelse, som bäst avspeglas i rubriken till Aftonbladets recension: »Usch, Tage!» På liberalt häll
har reaktionen knappast varit nådigare. Ett typiskt exempel var Dagens
Nyheters recension, författad av en
professor i praktisk filosofi, som utdömde boken som rappakalja. Han förbisäg alldeles att »Sancho Panzas vä-
derkvarnar» inte är någon filosofisk
avhandling utan ett lidelsefullt, personligt inlägg i kulturdebatten och
närmare bestämt en trosbekännelse i
världs- och livsåskådningshänseende.
Som sådan är Lindboms bok ett märkligt dokument. Låt vara att den innehåller åtskilliga väl svepande generaliseringar och en del väl naivt psykologiserande, men ingen kan missta
sig på uppsåtets allvar och ingen kan
heller förneka att författaren med sällspord oförskräckthet satt fingret på
de allra ömmaste punkterna i vår folkhemsideologi, punkter som man annars liksom genom en tyst överenskommelse stillatigande brukar kringgå. Det vittnar i detta konformistiska
samhälle om ett moraliskt mod, som
är så mycket större som författaren är
en tjänsteman hos den maktägande arbetarrörelsen.
Hurdan är han då denne sällsynte
kättare? En medelålders, skallig rödlätt, blåögd man, snäll, vänlig och försynt, men envis och orubblig i sin är- 545
liga övertygelse, f. ö. en entusiastisk
musikfrämjare, som med all heder är
ledamot i Operastyrelsen och utredare
av den folkliga musikens behov. Gud
give att det funnes flera socialdemokrater som han.
G. U.
WK
·.,
EN KULTURELL
INSTITUTION
..Jf:..s
””)’~
AWE
har Almqvist & Wiksell kallats av sina kunder. Vi är mycket stolta
över denna benämning, som vi tror har sin grund i att våra kunder
alltmer uppmärksammat vår strävan att uppfatta manuskriptet, att
med inlevelse och kunskap överföra det i tryck och inte bara »trycka
av» det.
Låt oss speciellt nämna fyra män, som manuskriptet möter på sin
väg genom tryckeriet:
BESTÄLLNINGSFAKTORN som tager emot manuskriptet, står hela
tiden vid kundens sida: han inte bara bevakar att alla moment i
framställningen utförs såsom överenskommits, utan som en god
rådgivare föreslår han även kunden förbättringar och besparingar
under arbetets gång.
MANUSK.RIPTGRANSK.AREN går igenom alla arbeten på främmande
språk och tillrättalägger dem i enlighet med internationellt erkända
regler för korrekt sättning – från det enskilda ordets stavning till
textens allmänna disposition.
SÄTTAREN har också smittats av denna anda: med samma skicklighet och ambition att göra det allra bästa sätter han en kemisk
strukturformel som ett fornfranskt poem •.• och det gäller även
f’ör
K.ORREKTURLÄSAREN: När denne efter ytterst noggrann läsning signerar korrekturet, utgör det en garanti för ett välsatt arbete och
det ger författaren en känsla av trygghet att ha vänt sig till:
~~nzq~&~nfBOKTRYCKERIAB
UPPSALA

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner