Print Friendly

Namn att minnas – Olof Rydbeck

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NAMN ATT MINNAS:
OLOF RYDBECK
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, hr Skoglund,
vars tankar om sig själv måtte vara
så höga att de nästan står i omvänd
proportion till hans längd, har under
sin korta ämbetstid visat en framstå-
ende förmåga att lägga näsan i blöt.
Särskilt gäller detta i hans förhållande till Sveriges Radio, om vilken
han tycks ha fått den alldeles felaktiga föreställningen att den sorterar
under Kungl. Maj:ts kansli, närmare
bestämt kommunikationsdepartementet. Gång på gång har han opåkallat
sökt ingripa i radions verksamhet och
vid ett par tillfällen på ett löjeväckande sätt tagit åt sig äran av åtgärder i samband med radio och TV, som
fallit helt utanför hans kompetenssfär.
Senast har hr Skoglund sökt fästa
uppmärksamheten vid sin person genom att tillkalla sakkunniga för att
»utreda ljudradions framtid». Vad
skall det nu tjäna till? Jo, ryktet vet
att förmäla, att hr Skoglund i ett för
en medlem av regeringen Erlander
lika oväntat som i det här fallet ovist
sparsamhetsnit tänkt sig att avskaffa
dubbelprogrammet.
Skulle det vara sant torde han få
med Olof Rydbeck att göra. När denne
nu i sommar skall motta ett nytt femårsförordnande som radiochef, kommer han att kunna blicka tillbaka på
ett verk som är ganska gott. Framför
allt kan han räkna sig till förtjänst att
han med fast hand och efter klara
principiella riktlinjer organiserat utbyggnaden av TV och dubbelprogrammet på en rationell – några tycker
alltför rationell administrativ
grundval. Därmed är den uppgift han
ålagt sig vid sitt tillträde i huvudsak
löst. Vad som återstår är att så att
säga »avrunda jobbet», fullfölja den
tekniska upprustningen, fullborda husbygget o. d. Det kan ta ett par år, och
Rydbeck skulle därefter ha ett par år
på sig att invänta förslagsvis en läglig ambassadörspost. Men om hr Skoglund nu planerar ett attentat mot Rydbecks ögonsten, nämligen program 2,
skulle det förvåna om inte radiochefen satte hårt mot hårt. Han har alltid
med skärpa, dubbelt lovvärd hos en
tjänstledig ämbetsman, hävdat radions
självständighet gentemot staten. Det
finns ingenting som tyder på att han
denna gång – lika litet som tidigare
– skulle kunna tänkas ha för avsikt
att falla till föga för hr skoglunds på-
tryckningar eller under hand uttalade
önskemål. Skulle saken drivas till sin
spets, kan man vänta sig att radiochefen ställer kabinettsfråga och valet
mellan att behålla honom eller desavuera hr Skoglund borde inte vara
svårt. Ty sådana kommunikationsministrar går det tretton på dussinet,
men en sådan radiochef är en sällsynthet.
Olof Rydbeck har nämligen i hög
grad courage de ses opinions eller är
på ren svenska en sjujäkla karl för
sin hatt. Skulle man nämna hans mest
karakteristiska egenskap är den utan
tvekan hans självförtroende
70
avundsmän och belackare skulle säga
hans självbelåtenhet. När han år 1955
som fullständigt dark horse, tippad av
ingen, utnämndes till radiochef, frå-
gade sig alla utom de få, som kände
honom mycket väl: hur vågar han?
Hur vågar en fullkomligt okänd byråkrat, till på köpet från UD – låt
vara att han som pressattache i Washington och pressbyråchef i UD sysslat
åtskilligt med upplysning och propaganda – åta sig att vara radiochef,
Sveriges – kanske vid sidan av operachefen – mest utsatta befattning?
Olof Rydbeck har förvisso visat att
han vågat. Med orubbligt, nästan onaturligt lugn, med en kallblodighet som
de mer nervösa av hans medarbetare
beundrande skulle beteckna som nästan sjuklig har han ridit ut alla opinionsstormar kring radio och TV.
Icke en tum har han vikit från radions
och sina rättigheter, icke ett ögonblick har han försummat att ta det
fulla ansvaret för sina underordnades
åtgärder.
Varifrån har han denna självtillit,
denna trygga, man frestas ibland att
använda ordet trankila förvissning
om det egna omdömets och den egna
kapacitetens hållfasthet?
Det är inte lätt för en utomstående
att avgöra, men med risk att vara närgången kanske man kan våga den gissningen att nyckeln till Olof Rydbecks
personlighet ligger i hans förhållande
till fadern, Oscar Rydbeck.
Det finns en historia om Oscar
Rydbeck, som strängt taget inte hör
hit, men som är för rolig att gå förlorad för eftervärlden. Den utspelar
sig på den tid då Albert Ehrensvärd,
den litterate greven, som trots sin politiska radikalism hörde till utrikesförvaltningens sista grand seigneurer,
var minister i Paris. En nyutnämnd
ung attache, låt oss kalla honom H.,
får en vacker förmiddag se en gammal vän i familjen, farbror Oscar Rydbeck, komma in på kansliet och begära företräde hos ministern. H. skyndar in till Ehrensvärd och anmäler
att chefen för skandinaviska Kreditaktiebolaget, Oscar Rydbeck, som
kommit till Paris i och för viktiga internationella finansförhandlingar, önskar ett samtal med greven. Ehrensvärd, som är fördjupad i läsningen
av Le Temps, förklarar att bankdirektören får vänta. Bankdirektören
väntar en kvart, en halvtimme, trekvart. Till sist påpekar han något otå-
ligt att om inte greven kan ta emot
honom nu genast måste han tyvärr avlägsna sig, eftersom konferensen inom
kort skall ta sin början. H. besvär greven att bevilja den begärda audiensen
och med en resignerad suck viker
Ehrensvärd ihop sin tidning. När H.
eskorterar in farbror Oscar i ministerns arbetsrum, hör han greven vänligt välkomna sin gäst: »Och i vilken
bank var det nu hr Rydberg är anställd då?»
Albert Ehrensvärd torde ha varit
den ende svensk i ledande ställning,
som inte kände till (eller koketterade
med att inte låtsas känna till) Oscar
Rydbeck. Men Rydbeck var inte bara
en av Sveriges främsta finansmän –
enligt uppgift den enda kollega som
ingav Wallenbergarna någon liten oro
– han var också en av världens mest
välkända bankchefer, vars namn och
ord ansågs goda som guld. Han hade
de vidsträcktaste internationella förbindelser, han hade vänner överallt
och på Gamla Djursholm, i den slottsliknande villan, som ligger i förnäm
avskildhet på sin halvö, förde han ett
furstligt hus. Han var i sina dagar en
stor man och när han föll i samband
med Kreuger-kraschen var också fallet stort.
Man vet att Olof Rydbeck, som då
var ung student i Uppsala, ansåg sin
far ytterst orättvist behandlad, och
man vet att hela händelsen naturligt
nog gick honom djupt till sinnes. Det
är knappast för djärvt att anta, att
det var denna chock, som kom honom att besluta sig att genom sig
själv skaffa upprättelse åt sin far och
sitt namn.
När Olof Rydbeck år 1939, vid 26
års ålder, blev antagen som attache i
utrikesdepartementet, var han redan
någon. Under åtskilliga år hade han
varit en förgrundsfigur i det uppsaliensiska studentlivet. Han var fil. och
jur. kand., han hade varit förste kurator på stockholros nation och ordförande i den frejdade konservativa
studentklubben Heimdal. Inte bara i
sitt matlag utan i hela studentkåren
hade han spelat en dominerande roll.
Det skedde i kraft av gedigna karaktärsegenskaper, allmän klokhet, stor
kunnighet och en verkligt genomtänkt, på etiska principer grundad,
låt oss kalla det högborgerlig livsåskådning. Det stod en aura av soliditet, pålitlighet och gott förstånd
kring Olof Rydbeck, som gjorde att
vad som hos den unge studenten verkat olidlig suffisans efter hand i stället gjorde intryck av osökt auktoritet.
Den förnams småningom även av
hans överordnade i UD. Till en början lär de ha känt en lätt häpnad inför denne långe, något fetlagde inte
så unge attache, som efter avslutad
morgonritt med cigarr i mun, händerna i byxfickorna och en skenbart
indolent, för att inte säga sömnig uppsyn lyssnade till deras visdomsord
utan att låta sig det minsta imponeras. Men det dröjde inte länge förrän
de, som alla andra, vilka kommit i
närmare beröring med honom, fick
respekt för hans duglighet, kunskapsrikedom och goda omdöme. Hans karriär i UD blev snabb. Efter tjänstgö-
ring i Berlin och Ankara samt hemma
på departementet under kriget blev
han 1945 legationssekreterare i Washington, med uppgift att handha
71
press- och informationsfrågor. Efter
fem framgångsrika år i Förenta Staterna kom han 1950 som förste legationssekreterare till Bonn och blev
1952 chef för UD:s pressbyrå. Som så-
dan har han av medarbetare fått vitsordet att vara den bäste chef de haft.
Det kan tyckas egendomligt att en
person med Olof Rydbecks utpräglat
aristokratiska, ganska kräsna och reserverade läggning kommit att syssla
så mycket med den mest utåtriktade
av alla de diplomatiska verksamhetsgrenarna: den som vetter mot pressen
och allmänheten. I viss mån sammanhänger det väl med hans starka politiska intresse, men kanske i än högre
grad med hans nästan studentikosa,
eller i varje fall akademiska intresse
för diskussioner. Han kan både ta och
ge skäl – det senare oftast utifrån en
järnhårt omfattad principiell ståndpunkt, men även om han envist förfäktar sin uppfattning kan ingen
tvivla på hans ärliga vilja och förmåga att eftersträva sanningen, att nå
fram till en objektivt riktig ståndpunkt. Trots att han otvivelaktigt har
drag av teknokrat har han alltid lidelsefullt hållit på den medborgerliga
rättigheten att bli informerad och på
informationsfrihetens princip.
Det är förmodligen detta som gjort,
att han blivit radiochef och en så pass
bra radiochef som han onekligen är;
dessutom en radiochef med ovanligt
starkt utvecklat sinne för aktualiteter,
särskilt för påpasslig och snabb politisk information. Den insats Sveriges
radio på Rydbecks personliga begivande gjorde exempelvis under
Ungern-krisen och som var nyhetsförmedling av högsta klass har sedermera systematiskt fullföljts över hela
det världspolitiska fältet.
Men det är inte bara för aktualiteter han har starkt utvecklat sinne
utan också för vad man skulle kunna
kalla motsatsen: klassisk musik, en- 72
kanneriigen kammarmusik. Han är
ingen särskilt tillgänglig natur och
framstår nog för sina underordnade i
rätt hög grad som mäktig chefen. Men
han är en mycket vänfast och vänsäll
person, som mellan skål och vägg –
och han försmår inte detta livets goda
– kan bli helt otvungen. Då händer
det att man får uppleva hur han från
det att middagen är slut till det att
nattsexan serveras sitter med cigarren i mungipan och spelar å quatre
mains med Per-Martin Hamberg.
G. U.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner