Namn att minnas – Jörgen Westerståhl
1963
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NAMN ATT MINNAS
JÖRGEN WESTERSTÅHL
I andra delen av sina memoarer berättar Herbert Tingsten om sitt första
mera minnesvärda sammanträffande
med Jörgen Westerstähl. Det ägde
rum kort innan Westerstähl år 1934
skulle ta sin student i Norra Latin.
Tillsammans med en kamrat uppsökte
han Tingsten, som han flyktigt träffat
några gånger tidigare hos gemensamma bekanta, för att tala med denne
om »livet.» Smickrande nog, skriver
Tingsten, hade de fått för sig att han,
Tingsten, var något slags auktoritet
på ämnet: de var livs- och människoföraktare i litet samma stil som han
och det var väl, antar han, hans något
bleknade nihilism som fängslat Westerstähl. De båda ynglingarna talade
om att utvandra, att bli arbetare eller
eremiter, att livet var ett helvete och
att detta elände inte kunde tolereras
av anständigt folk. »Genom att jag instämde i princip men samtidigt genom kompletteringar och framför allt
genom min blotta existens ( !) dementerade de värsta attackerna och farhågorna var mötet möjligen av värde
eller åtminstone till glädje för dem»,
säger Tingsten.
Detta möte hade säkerligen avgö-
rande betydelse för Jörgen Westerstähls hela utveckling och karriär.
Han blev varken eremit eller arbetare
utan socialvetare och utvandrade inte
längre än till Göteborg, där han sedan
1952 uppehäller en professur i statskunskap. Han gick bokstavligen talat
i Tingstens fotspår. Tingsten blev
hans lärofader och han blev Tingstens
älsklingslärjunge och nära personlige
vän, varom Tingstens memoarer bär
talrika vittnesbörd. Efter sin studentexamen hade Westerståhl börjat studera i Uppsala – där han bl. a. hann
göra en uppmärksammad insats i den
s. k. filosofstriden genom att tillsammans med Tingsten och Ingemar Hedenius föra oväsen under professor
Karitz’ installationsföreläsning -men
när Tingsten är 1935 utsägs till innehavare av Lars Hiertas professur i
statskunskap vid Stockholms högskola
förlade Westerstähl sina studier dit.
Jörgen Westerstähl är dotterson till
Hjalmar Branting och Tingsten, som
redan förut hade en anknytning till
familjen så till vida som hans första
hustru var omgift med Georg Branting kom snart på mycket intim fot
med familjen Westerstähl och hela
kretsen kring den fina och charmerande ättemodern Anna Branting,
Hjalmars änka, som höll hov i patricierväningen på Norrtullsgatan. En
specialitet i detta umgängesliv var utflykterna, omtalar Tingsten i sina memoarer med ett nästan nostalgiskt
tonfall; »man rodde eller promenerade
ett par timmar, i senare fallet fraktades Anna och varorna med vagn,
och valde omsorgsfullt en trevlig
plats. Dukningen och anordningarna
var noggranna och rituella. Olle
(pappa Westerstähl) var chef och
munskänk, Jörgen en flyhänt och sakkunnig passupp, Sonja (mamma Wes- 176
terståhl) och Gerd (fru Tingsten)
skötte det mera tekniska. Anna var
för gammal och jag för opraktisk för
att hjälpa till och vi såg småpratande
måltiden växa fram. Olle var specialist på smörgåsbord, ’extra smörgåsbord’ och här fanns allt: sill och
strömming och böckling, små köttbullar, omeletter, lax, ål och tre supar.»
En bukolisk idyll under 30-talets
åskmoln.
Men Jörgen Westerståhl var inte
bara en flyhänt och sakkunnig passupp på dessa vällustigt skildrade picknickar, han var också en tillgiven och
trogen lärling vid mästarens proseminarier och seminarier för att inte tala
om postseminarierna, då vinet och vältaligheten eller i varje fall konjaken
och kvickheten flödade och Tingsten
improviserade de gnistrande, lätt surrealistiska föreläsningar om vad som
helst från Barres till Father Brown,
vilka trollband hans elever. Vid dessa
skilda tillfällen brukade Westerståhis
lynne växla från vad som åtminstone
utifrån tedde sig som en nästan dolsk
inbundenhet till vild munterhet och
i diskussionerna var han intensiv, ettrig, ibland arrogant – precis som
lärofadern – men alltid med en respektingivande envis strävan till precision.
>>Med anlag för lättja och långsamhet förenade han ambition, vilja till
klarhet, självständighet i tanken och
en ovanlig intelligens», lyder Tingstens frejdebrev i memoarerna. År
1944 hade ambitionen tagit överhand
över lättjan därhän att Westerståhl
tog sin lic. och ett par år senare disputerade han på en kanske mera solid
än direkt stimulerande avhandling om
>>Svensk fackföreningsrörelse», vilken
inbragte honom en docentur i statskunskap vid Stockholms Högskola.
Frän själva den högtidliga disputationsakten minns man bäst den förutvarande Tiden-redaktören Torsten
Gårdlunds tredjeopposition med dess
nästan grymma skämt om »arbetrarna»
– vilket tycktes förebåda den begynnande ideologiska upplösningen i den
tingstenska kretsen. Den ende som
inte verkade att ha drabbats av denna
upplösning var Jörgen Westerståhl,
som fortfor att vara socialdemokrat,
och under Tingstens storhetstid i Dagens Nyheter som vår främste socialist- och kommunistbekämpare torde
hans och Westerståhis vägar i någon
män ha skilts.
Därtill kom att Westerstähl, som
nämnts, är 1952 flyttade till Göteborg
och därmed undandrogs det direkta
inflytandet av Tingstens personlighet.
Som professor i Göteborg har Westerstähl ägnat sig åt bl. a. valstudier och
pressforskning, det senare med resultat som i varje fall inte nämnvärt imponerat på pressmännen. År 1954 utsågs han till huvudsekreterare och nå-
got senare tillledamot i författningsutredningen där han under de senaste
nio åren nedlagt ett arbete, vars frukter knappast står i proportion till
ansträngningarna. Man skulle kunna
tala om berget, som födde en rätta.
Även den regeringen närstäende LOtidningen Aftonbladet karakteriserar
författningsutkastet som ett bedrövligt
sammelsurium av stilarter och den
framstående rättsvetenskapsmannen
docent Gustaf Petrim har i ett par
understreckare i Svenska Dagbladet
påvisat att författningsutredningens
modell kommer att vara förlegad redan innan den kan antas. Som en
statsvelarkollega uttryckt saken: Westerståhl är en framstäende sociolog,
men knappast ämne till en grundlagsfader.
Jörgen Westerstähl har vuxit upp
och gjort karriär i skuggan av två
stora namn: Hjalmar Branting och
Herbert Tingsten. I denna skugga har
han varit näst intill osynlig. Han har
—
så länge omtalats som Brantings dotterson och Tingstens favoritelev att
man till slut kunnat undra om detta
är hans enda egenskaper eller om han
tilläventyrs håller sig med en alldeles
egen personlighet. Det senare är trots
allt fallet. Givetvis har den inte kunnat undgå att i hög grad präglas av
arvet resp. inflytandet frän två var
på sitt sätt så fantasieggande och betydande människor. Det har också
sagts, halvt på skämt halvt på allvar
att om man berövar Branting hans
mustasch och pondus och Tingsten
177
hans briljans och kolorit så får man
fram en bild, som i viss män erinrar
om den till synes något färglöse, lätt
gråmelerade Jörgen Westerståhl. Det
är bilden av en medelålders, ganska
reserverad, ganska ironisk, högt begåvad professor i statskunskap, vars
begåvning på något sätt aldrig riktigt
kommit till sin rätt och som av allt
att döma varken kommer att bli en
stor statsman som sin morfar eller en
lysande vetenskapsman och publicist
som sin lärofader.
G. U.
·.•.
ERICOVOX – LM ERICSSONS
telefon
Bakom stängda dörrar i LM Ericssons
laboratorier i Sverige, Frankrike, Amerika och på andra platser arbetar
forskare på alltmer avancerade telekommunikationer. Här är några av de
projekt, som kan bli vardagsföreteelser
inom en snar framtid:
• Flera transistoriserade detaljer, vilket
innebär större livslängd, smidigare funktion, mindre krav på utrymme
• Mera avancerad elektronisk kopplingsteknik – snabbare telefontrafik
• Förbättrade transmissionssystem, som
ger möjlighet till ännu fler samtidiga
samtal över ett trådpar
• Knappsatsmanövrerade samtal mellan
olika länder
Vi kan inte lova ännu, att all<~ dessa
planer kommer att förverkligas. Men erfarenheten visar att, då LM Ericsson
anser att ett projekt är värt att satsa på,
utsikten till framgång är stor!
TELEFONAKTIEBOLAGET LM ERICSSON •· STOCKHOLM 32
JÖRGEN WESTERSTÅHL
I andra delen av sina memoarer berättar Herbert Tingsten om sitt första
mera minnesvärda sammanträffande
med Jörgen Westerstähl. Det ägde
rum kort innan Westerstähl år 1934
skulle ta sin student i Norra Latin.
Tillsammans med en kamrat uppsökte
han Tingsten, som han flyktigt träffat
några gånger tidigare hos gemensamma bekanta, för att tala med denne
om »livet.» Smickrande nog, skriver
Tingsten, hade de fått för sig att han,
Tingsten, var något slags auktoritet
på ämnet: de var livs- och människoföraktare i litet samma stil som han
och det var väl, antar han, hans något
bleknade nihilism som fängslat Westerstähl. De båda ynglingarna talade
om att utvandra, att bli arbetare eller
eremiter, att livet var ett helvete och
att detta elände inte kunde tolereras
av anständigt folk. »Genom att jag instämde i princip men samtidigt genom kompletteringar och framför allt
genom min blotta existens ( !) dementerade de värsta attackerna och farhågorna var mötet möjligen av värde
eller åtminstone till glädje för dem»,
säger Tingsten.
Detta möte hade säkerligen avgö-
rande betydelse för Jörgen Westerstähls hela utveckling och karriär.
Han blev varken eremit eller arbetare
utan socialvetare och utvandrade inte
längre än till Göteborg, där han sedan
1952 uppehäller en professur i statskunskap. Han gick bokstavligen talat
i Tingstens fotspår. Tingsten blev
hans lärofader och han blev Tingstens
älsklingslärjunge och nära personlige
vän, varom Tingstens memoarer bär
talrika vittnesbörd. Efter sin studentexamen hade Westerståhl börjat studera i Uppsala – där han bl. a. hann
göra en uppmärksammad insats i den
s. k. filosofstriden genom att tillsammans med Tingsten och Ingemar Hedenius föra oväsen under professor
Karitz’ installationsföreläsning -men
när Tingsten är 1935 utsägs till innehavare av Lars Hiertas professur i
statskunskap vid Stockholms högskola
förlade Westerstähl sina studier dit.
Jörgen Westerstähl är dotterson till
Hjalmar Branting och Tingsten, som
redan förut hade en anknytning till
familjen så till vida som hans första
hustru var omgift med Georg Branting kom snart på mycket intim fot
med familjen Westerstähl och hela
kretsen kring den fina och charmerande ättemodern Anna Branting,
Hjalmars änka, som höll hov i patricierväningen på Norrtullsgatan. En
specialitet i detta umgängesliv var utflykterna, omtalar Tingsten i sina memoarer med ett nästan nostalgiskt
tonfall; »man rodde eller promenerade
ett par timmar, i senare fallet fraktades Anna och varorna med vagn,
och valde omsorgsfullt en trevlig
plats. Dukningen och anordningarna
var noggranna och rituella. Olle
(pappa Westerstähl) var chef och
munskänk, Jörgen en flyhänt och sakkunnig passupp, Sonja (mamma Wes- 176
terståhl) och Gerd (fru Tingsten)
skötte det mera tekniska. Anna var
för gammal och jag för opraktisk för
att hjälpa till och vi såg småpratande
måltiden växa fram. Olle var specialist på smörgåsbord, ’extra smörgåsbord’ och här fanns allt: sill och
strömming och böckling, små köttbullar, omeletter, lax, ål och tre supar.»
En bukolisk idyll under 30-talets
åskmoln.
Men Jörgen Westerståhl var inte
bara en flyhänt och sakkunnig passupp på dessa vällustigt skildrade picknickar, han var också en tillgiven och
trogen lärling vid mästarens proseminarier och seminarier för att inte tala
om postseminarierna, då vinet och vältaligheten eller i varje fall konjaken
och kvickheten flödade och Tingsten
improviserade de gnistrande, lätt surrealistiska föreläsningar om vad som
helst från Barres till Father Brown,
vilka trollband hans elever. Vid dessa
skilda tillfällen brukade Westerståhis
lynne växla från vad som åtminstone
utifrån tedde sig som en nästan dolsk
inbundenhet till vild munterhet och
i diskussionerna var han intensiv, ettrig, ibland arrogant – precis som
lärofadern – men alltid med en respektingivande envis strävan till precision.
>>Med anlag för lättja och långsamhet förenade han ambition, vilja till
klarhet, självständighet i tanken och
en ovanlig intelligens», lyder Tingstens frejdebrev i memoarerna. År
1944 hade ambitionen tagit överhand
över lättjan därhän att Westerståhl
tog sin lic. och ett par år senare disputerade han på en kanske mera solid
än direkt stimulerande avhandling om
>>Svensk fackföreningsrörelse», vilken
inbragte honom en docentur i statskunskap vid Stockholms Högskola.
Frän själva den högtidliga disputationsakten minns man bäst den förutvarande Tiden-redaktören Torsten
Gårdlunds tredjeopposition med dess
nästan grymma skämt om »arbetrarna»
– vilket tycktes förebåda den begynnande ideologiska upplösningen i den
tingstenska kretsen. Den ende som
inte verkade att ha drabbats av denna
upplösning var Jörgen Westerståhl,
som fortfor att vara socialdemokrat,
och under Tingstens storhetstid i Dagens Nyheter som vår främste socialist- och kommunistbekämpare torde
hans och Westerståhis vägar i någon
män ha skilts.
Därtill kom att Westerstähl, som
nämnts, är 1952 flyttade till Göteborg
och därmed undandrogs det direkta
inflytandet av Tingstens personlighet.
Som professor i Göteborg har Westerstähl ägnat sig åt bl. a. valstudier och
pressforskning, det senare med resultat som i varje fall inte nämnvärt imponerat på pressmännen. År 1954 utsågs han till huvudsekreterare och nå-
got senare tillledamot i författningsutredningen där han under de senaste
nio åren nedlagt ett arbete, vars frukter knappast står i proportion till
ansträngningarna. Man skulle kunna
tala om berget, som födde en rätta.
Även den regeringen närstäende LOtidningen Aftonbladet karakteriserar
författningsutkastet som ett bedrövligt
sammelsurium av stilarter och den
framstående rättsvetenskapsmannen
docent Gustaf Petrim har i ett par
understreckare i Svenska Dagbladet
påvisat att författningsutredningens
modell kommer att vara förlegad redan innan den kan antas. Som en
statsvelarkollega uttryckt saken: Westerståhl är en framstäende sociolog,
men knappast ämne till en grundlagsfader.
Jörgen Westerstähl har vuxit upp
och gjort karriär i skuggan av två
stora namn: Hjalmar Branting och
Herbert Tingsten. I denna skugga har
han varit näst intill osynlig. Han har
—
så länge omtalats som Brantings dotterson och Tingstens favoritelev att
man till slut kunnat undra om detta
är hans enda egenskaper eller om han
tilläventyrs håller sig med en alldeles
egen personlighet. Det senare är trots
allt fallet. Givetvis har den inte kunnat undgå att i hög grad präglas av
arvet resp. inflytandet frän två var
på sitt sätt så fantasieggande och betydande människor. Det har också
sagts, halvt på skämt halvt på allvar
att om man berövar Branting hans
mustasch och pondus och Tingsten
177
hans briljans och kolorit så får man
fram en bild, som i viss män erinrar
om den till synes något färglöse, lätt
gråmelerade Jörgen Westerståhl. Det
är bilden av en medelålders, ganska
reserverad, ganska ironisk, högt begåvad professor i statskunskap, vars
begåvning på något sätt aldrig riktigt
kommit till sin rätt och som av allt
att döma varken kommer att bli en
stor statsman som sin morfar eller en
lysande vetenskapsman och publicist
som sin lärofader.
G. U.
·.•.
ERICOVOX – LM ERICSSONS
telefon
Bakom stängda dörrar i LM Ericssons
laboratorier i Sverige, Frankrike, Amerika och på andra platser arbetar
forskare på alltmer avancerade telekommunikationer. Här är några av de
projekt, som kan bli vardagsföreteelser
inom en snar framtid:
• Flera transistoriserade detaljer, vilket
innebär större livslängd, smidigare funktion, mindre krav på utrymme
• Mera avancerad elektronisk kopplingsteknik – snabbare telefontrafik
• Förbättrade transmissionssystem, som
ger möjlighet till ännu fler samtidiga
samtal över ett trådpar
• Knappsatsmanövrerade samtal mellan
olika länder
Vi kan inte lova ännu, att all<~ dessa
planer kommer att förverkligas. Men erfarenheten visar att, då LM Ericsson
anser att ett projekt är värt att satsa på,
utsikten till framgång är stor!
TELEFONAKTIEBOLAGET LM ERICSSON •· STOCKHOLM 32