Print Friendly

Namn att minnas – Jan Myrdal

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

310
NAMN ATT MINNAS
JAN MYRDAL
Jan Myrdal har alltid varit ett problembarn. Undra på det med de föräldrarna.
Han är med andra ord son till Gunnar och Alva Myrdal, var på sitt sätt
men mera sällan på rätt sätt begåvade personer, och det har inte undgått
att sätta sin prägel på honom. Han
har vuxit upp i skuggan av ett namn,
han har revolterat mot det, han har
skaffat sig ett eget, men ingenting har
hjälpt. Hur olik han än kan vara sina
föräldrar, är han lik dem i det väsentliga: också han är en på sitt sätt men
oftast inte på rätt sätt mycket begåvad
person.
Alva, hans mindre briljanta men
mera vettiga mamma, har under
tvånget att syssla med praktiska problemlösningar utvecklat sig godartat
och till sist blivit i flera avseenden
riktigt förnuftig. Gunnar, hans mer
briljante men också stolligare pappa,
har utvecklat sig i motsatt riktning.
Han hänger sig sedan länge ohämmat
åt den tankeflykt, som hos honom aldrig varit någon hemlig last. I likhet
med bror Hilmer i en oförglömlig revysketch tänker han fort, men fel.
Vilken av föräldrarna Jan Myrdal
slutligen konuner att efterlikna är
ovisst, men av vad man hittills sett
tycks han brås mest på sin pappa.
*
I det politiska töckenlandskap, som
utbreder sig mellan socialdemokratin
och kommunismen här i landet, opererar åtskilliga skumraskfigurer under täcknamnet ”den nya vänstern”.
Jan Myrdal hör till den nya vänsterns
dragplåster – inte något vitt plåster
utan ett skärt. Han uppträder på det
kommunistiska partiets estraddebatter
och är huvudtalare vid antiamerikanska indignationsmöten till förmån för
Vietcong. Men med den sämsta vilja
i världen kan man inte kalla Jan Myrdal för en skumraskfigur. Han är utan
minsta tvekan en ärlig själ. Han är
raka motsatsen till den myglare han så
träffande och underhållande skildrat
i en TV-film. Man kan kalla honom
naiv, men aldrig falsk. Han talar, skriver och handlar helt visst i bästa välmening. En så åsneaktig åtgärd som
Myrdals anmälan mot polisen efter det
senaste Vietnamspektaklet kan endast
företas i god tro. Uppenbarligen utan
att vara medveten om det, låter han
sig brukas för syften, som i själva verket är honom främmande.
Hur är det möjligt med en mycket
begåvad person? Jo, om han är begå-
vad på fel sätt och hänger sig åt fruktlösa försök att förena socialism med
individualism, vilket kan komma på
ett ut med att eftersträva cirkelns
kvadratur.
*
Men låt oss börja från början. Det
gick inte så bra för detta mer eller
mindre från födseln kosmopolitiska
barn i den svenska skolan. Han fullbordade på egen hand sin utbildning
som journalist, luffare, konferencier
på en kinesisk cirkus, impressario åt
en amerikansk bluessångerska och
översättare. Vid några och 20 års ålder deltog han med liv och lust i organiserande! av en lwmmunistkongress i Bukarest, med den påföljd att
mamma Alva höll på att inte bli insläppt i USA, trots att hon kom dit på
uppdrag av FN. Något senare lyckades han nästan bli anhållen som misstänkt för att vara den s. k. sabbatssabotören.
Som författare debuterade han med
ett par böcker så usla att de på sin
höjd kan påräkna kuriositetsintresse.
Men han revanscherade sig sedan han
från och med år 1960 under långa resor börjat inmuta Asien som sin speciella litterära provins. Hans första
bok från Asien hette ”Kulturens korsväg, en bok om Afganistan” och avlockade T. G. Wickbom omdömet att
Jan Myrdal är som ”en bergsbäck, ostyrig, oberäknelig, full av slam och brå-
te, men ändå forsande frisk och medryckande”. Hans nästa Asienbok var
”Människor i folkkommun”, i vilken
311
han redovisade sina upplevelser under en månads vistelse i en kinesisk
by. Den översattes till engelska och
föranledde en amerikansk läsare till
kommentaren att Jan Myrdal ”nu definierat det kinesiska samhället lika
precist och briljant som hans far USA
25 år tidigare.” Om detta inte är avsett som en infernalisk förolämpning
mot Gunnar Myrdal, och så subtil vå-
gar man knappast hoppas att vederbörande bedömare är, måste betyget
anses vittna om en måttlös överskattning. Jan Myrdal har helt enkelt återgivit det som han – naturligtvis via
en statlig tolk – hört människorna i
byn rabbla upp av den kommunistiska propaganda de blivit itutade. I och
för sig kan detta otvivelaktigt ha sitt
intresse, men t. o. m. författaren själv
är medveten om metodens svagheter,
när det gäller att ge en objektiv bild
av kinesiska förhållanden. Den tredje
och färskaste Asienboken – den ut- 312
..~,~,’
kOm i våras är den självständigaste, originellaste och mest givande.
Den bär titeln ”Turkmenistan” och är
ett frimodigt angrepp mot den sovjetiska centralbyråkratins hänsynslösa
och känslolösa sätt att utplåna Turkmenistans nationella egenart. Efter
den boken blev Jan Myrdal för omväxlings skull av tjänstemän vid Sovjetunionens ambassad utpekad som
ombud för Central Intelligence Agency i Washington!
Under den tid dessa Asienrapporter
utkommit har den produktive Jan
Myrdal hunnit sticka emellan med tre
tänkeböcker. Den första heter helt
vitsigt ”Rescontra”, den andra utan
falsk blygsamhet ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell”, den
tredje helt enkelt ”Söndagsmorgon”
och är ett urval av de söndagskåserier han publicerat i stockholms-Tidningen. Om dem alla tre gäller vad
Leif Carlsson skrev om ”Söndagsmorgon”: ”Han har gjort resor många och
långa och har mycket riktigt många
intressanta ting att förmäla; risken
är att sakkunskapen slår över i suffisans, ett chronschougartat mästrande,
som kan bli påfrestande för oss här
hemmavid. Myrdal har lärt känna
många människor, men en sak har
han kvar innan han verkligen förmått
att smälta sin kosmopolitism: insikten
att en människa i Alvesta eller Stockholm är lika intressant som en människa i Östberlin eller Katmandu.” Och
han tillägger: ”Tyvärr är han ofta
snärjd i sin egen sekteristiska mytologi.”
*
Snärjd i denna vänstersocialistiska
sekterism, upptagen av att i docerande utläggningar angripa den ”europeiska kulturchauvinism”, som i själva verket är demokratins första försvarslinje, märker han inte att han
går demokratins dödgrävare tillhanda.
Som den svenska pressens sabbatssabotör kan han med alla sina galenskaper ofta vara uppfriskande inte
minst genom att stimulera till motsä-
gelser. Men utan att fatta det lånar
han sig till allvarligare sabotage. Där
han sitter i sitt arbetsrum ”som med
sju perspektivfönster vetter ut mot
Sörmland” och under timslånga telefonsamtal tror sig dirigera det svenska kulturlivet – denne oskuldsfulle
intrigant! – är det i själva verket
han själv, som blir dirigerad. Tragikomiskt nog har han inte kommit till
insikt om att den nya vänster, av vilken han omisstänksamt låter sig utnyttjas, om den bara fick tillfälle skulle
bereda väg för – mutatis mutandis –
samma politik i Sverige, som den han
så häftigt reagerat mot i Turkmenistan.
G. U.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner