Print Friendly

Namn att minnas – Hans Hagnell

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NAMN ATT MINNAS:
HANS HAGNELL
Det sporJS, att en av högerns ledande
politiker, en humanitärt sinnad man,
med sociala intressen och en tolerant
läggning, om två av socialdemokratins
mest framträdande – varmed icke
sagt mest framstäende – yngre riksdagsmän brukar yttra: »Skillnaden
mellan Alemyr och Hagnell är den, att
Hagnell i alla fall är bildbar.»
Fråga är, om inte detta utlätande
vittnar om en alltför långt driven
framstegsoptimism och människovänlighet. Under alla förhållanden lär det
vara mer än osäkert, att en så positiv
bedömning av Hagnell skulle delas av
dennes äldre kolleger i den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Alltsedan
den då ännu icke 40-ärige Hagnell är
1958 invaldes i andra kammaren har
hans något beskäftiga försök att ständigt framträda som arg ung man och i
grälsjuk ton söka sak med framförallt
de borgerliga partiledarna, snarast
väckt mera olust i de egna leden än i
motståndarens.
Under årets remissdebatt tillät sig
hr Hagnell exempelvis att på tal om
försäljning av aktier i statliga företag
dra en parallell mellan den tyska nazismen och Sveriges högerparti. Han
upplyste om att »nazismen var en rö-
relse, som för några är sedan utvecklade en mycket stor skicklighet i att
göra svart till vitt», vilket var vad hö-
gern var inne på »när den vill göra
det konservativa partiet till ett radikalt parti». Denna begreppsförvirring,
som »högern nu liksom nazisterna tidigare sprider omkring sig», skulle ha
sin praktiska förklaring i att högern
vill »bryta ner och göra ett sunt demokratiskt samhälle omöjligt».
Det är inte det enda tillfälle då hr
Hagnell varit inne på liknande tongängar; exemplet skulle kunna mångfaldigas. En person som gör sig skyldig
till förlöpningar, vittnande om en så
häpnadsväckande omdömeslöshet, kan
omöjligt inge förtroende i Sveriges
riksdag, som vad man än må säga om
den dock besitter en stor, trygg fond
av sunt förnuft. Sädant nonsens som
det hagnellska väcker löje eller leda,
alltefter hur man är upplagd. På borgerligt häll har man känt det som en
pedagogisk plikt att någon gäng tillrättavisa den unge mannen. Men de
gamla, kloka, beprövade socialdemokratiska riksdagsmännen skakar på
huvudet och viskar till sina borgerliga
kolleger: »Vi förstär inte att ni bryr
er om att ta notis om honom. Det gör
aldrig vi!»
Och faktum tycks vara att Hans
Hagnell spelar en något större roll för
den borgerliga oppositionen, än inom
sitt eget parti. Där spelar han nämligen ingen roll alls.
Hans Hagnell föddes är 1919 i Göteborg. Hans far var överlärare och
framgängsrik läroboksförfattare och
beskrivs som en kapitalistisk socialdemokrat av remarkabelt slag, med
en påtaglig förmåga att samla på sig
denna världens goda. Till familjens
umgängesvänner lär bl. a. Ernst Wigforss ha hört. Redan 16-årig blev Hans
Hagnell aktiv inom den socialdemokratiska ungdomsrörelsen och efter
att ha tagit pol. mag. vid Göteborgs
Högskola med högsta betyg i statskunskap och nationalekonomi, anställdes han år 1946, mer som det tycks av
en slump än någonting annat, i landets
största fackförbund, Metall. Där har
han sysslat med bl. a. strukturundersökningar om metallindustrin och
andra ekonomiska utredningar samt
allmän ekonomisk upplysningsverksamhet. Han fortsatte att vetenskapa,
blev fil. lic. i nationalekonomi 1948,
kom in i KF :s förvaltningsråd och
blev sekreterare i en utredning om de
statliga företagsformerna.
Det var, kan man säga, hans olycka
ty sedan dess har den unge mannen
haft statliga företagsformer på hjärnan. Dessa dystra företeelser har blivit en fix ide hos honom, som förföl- 195
jer honom dag och natt. Som någon
uttryckt saken: »han äter och sover
med statliga företagsformer». Och
man har svårt att tänka sig ett lugubrare sällskap vilkendera sysselsättningen det än gäller. Nu ägnar han
alltså sedan åratal hela sin intellektuella energi, och den är icke obetydlig, åt frågan om statliga företagsformer. Han är anmärkningsvärt receptiv, mycket arbetsam och mycket
snabb – inte minst när det gäller att
bilda sig omdömen. Man kan lätt inse
vilka beklagliga följder det skall få
när en sådan natur med ett nästan
fetischistiskt raseri förälskar sig i
statliga företagsformer. Alltmer enkelspårig, oresonlig, kompromisslös kan
han aldrig tänka på, aldrig tala om
något annat. En – sägs det – privatim snäll och hygglig pojke blir på
detta sätt förvandlad till en fantast,
en särling.
196
Inte undra på att gubbarna i Metall
betraktar sin protege med en alltmer
utpräglad skepsis och grubblar över
vad de skall ta sig till med honom.
Han verkar alldeles för mycket socialdemokratisk ungdomsklubbist av 30-
talsmodell för att passa moderna, solida fackföreningsledare. De oroas av
en person som på en gång är besatt av
en fix ide och låter sig ledas av sina
impressioner och sina plötsliga uppslag och de är inte roade av hans frasradikalism. I den socialdemokratiska
riksdagsgruppen hör han – jämte den
ändå tråkigare fackföreningsekonomen Nils Kellgren – till de minst inflytelserika ledamöterna. Man anser
att hans ambitioner inte står i proportion till hans talanger, och att han
inte kan räkna på någon framtid i
riksdagen. En av hans politiska motståndare har betecknat honom som
»ett beklagligt fall av ideologisk röda
hund» och det är sannolikt att hans
partivänner i stor utsträckning skulle
vara benägna att instämma.
Medan en annan av socialdemokratins noviser i riksdagen och arga unga
män, Olof Palme, genom att etablera
sig som hr Erlanders Göran Persson
blivit en av partiets mäktigaste män
har hans jämnårige och likasinnade
Hans Hagnell hemfallit åt betydelselöshet. Varför är han då ett namn att
minnas? Ja, visserligen är det sant att
han tas på större allvar (måhända delvis på rent taktiska grunder) av oppositionen än av sitt eget parti. Men ponera att en vacker dag – vilket dock
icke är uteslutet – hans begåvning,
hans envishet, hans fanatism, hans aggressivitet, hans arbetsamhet tas i anspråk av en politiskt mera fruktbar
mani än statliga företagsformer. Vem
vet om han då inte på sitt håll kan
komma att ställa till nästan lika mycket otyg som hr Palme på sitt?
G. U.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner