Print Friendly

Namn att minnas – Erik Lönnroth

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NAMN ATT MINNAS
ERIK LÖNNROTH
De bägge senaste valen till Svenska
Akademien har väckt större allmänt intresse än vanligt. Kanske var detta alldeles särskilt fallet med valet av efterträdare till Dag Hammarskjöld. Det
berodde väl närmast på att från visst
håll med synbarligen mycket goda relationer till regeringspressen ett namn
lancerades, som måste förefalla milt
talat mycket överraskande i sammanhanget. En rad tidningar på vänsterkanten presenterade vederbörandes
kandidatur som om det rört sig om
en redan avgjord sak i stället för om
ett mer eller mindre gott skämt. Som
väl var för akademiens anseende böjde
den sig icke för dessa kvasiofficiösa
påtryckningar. Den utsåg i stället en
man, om vilken det för en gångs skull
kunde sägas att han var självskriven,
nämligen Erik Lindegren. Som den
utan jämförelse största poetiska begåvningen i sin generation har han
naturlig hemortsrätt i akademien och
den omständigheten att han till följd
av gemensamma litterära intressen
kommit att bli personlig vän till Hammarskjöld gör honom dessutom väl
skickad att hålla minnestalet över sin
företrädare. Akademien hade denna
gång goda skäl att frångå traditionen
med en ämbetsman som innehavare av
just denna stol. Valet av Lindegren
mötte allmänt bifall och har bara kunnat bidra till att stärka akademiens
prestige.
Men även valet av efterträdare till
den lika färgstarke som kontroversielle Fredrik Böök motsågs med betydande intresse. Till de starkast meriterade bland de kandidater, som
nämnts, hörde otvivelaktigt Herbert
Tingsten. Men kanske akademien
tyckte att det skulle bli alltför pikant
att höra Tingsten hålla minnestalet
över Böök. Alltnog, den bestämde sig
för en person, som lustigt nog veterligen aldrig tidigare varit på tal i diskussionen kring Svenska Akademien.
Det var professor Erik Lönnroth. Valet
fick nästan enbart av denna anledning
en smått sensationell karaktär. När
den första häpnaden lagt sig – och
till de mest häpna tycks den nye akademiledamoten själv ha hört – sade
man sig ganska allmänt, att i själva
verket var det ju ett gott val och varför hade ingen kommit att tänka på
det namnet förut? Svenska akademien
fick nästan lika god press för valet
av Lönnroth som för valet av Lindegren.
Så gott som det enda missljudet kom
från en mycket läst veckojournal, som
uttalade att Lönnroth på kulturens
himlapäll är stjärnan, som lyser länge
efter det att den har slocknat. Formuleringen är mycket spirituell, men
knappast riktigt rättvis. Otvivelaktigt
innehåller den dock ett korn av sanning. Lönnroth väckte uppseende för
att inte säga uppståndelse i den lärda
världen med sina glänsande men i
vissa avseenden genom sin tendens
tvivelaktiga ungdomsverk – och de
ligger nu 30 år tillbaka i tiden. Sedan
dess har han knappast, bortsett från
ett antal smärre uppsatser, publicerat
något av anmärkningsvärt vetenskapligt intresse. En betungande akademisk
318
lärarverksamhet, ett stort antal offentliga uppdrag samt en rikhaltig populärvetenskaplig skriftställarverksamhet, inte minst som ypperlig anmälare
av historisk litteratur i Dagens Nyheter, har lämnat honom föga tid över
för forskning. Därmed inte sagt att han
skulle behöva vara en stjärna som
slocknat. Det är säkerligen både riktigare och försiktigare att säga att hap
är en stjärna som lyser med intermittent sken.
Hur het striden än stått om Lönnroth i början av hans bana är det en
sak inte ens hans värsta vedersakare
någonsin bestritt: hans begåvning. Han
var på sin tid något av ett akademiskt
underbarn. Han tog studenten vid Gö-
teborgs Latinläroverk 1928, blev fil.
kand. vid Göteborgs Högskola redan
året därpå och disputerade är 1934 vid
ännu inte 24 års ålder på en 400 sidor
diger avhandling om Sverige och Kalmarunionen 1397-1434. Den gav honom genast docentur vid Högskolan
och han fortsatte sin lyckosamt på-
började produktion med en rad uppsatser i Lauritz Weibulls Seandia för
att kröna den med det är 1940 utgivna
verket om statsmakt och statsfinans i
det medeltida Sverige. Innan de flesta
av hans ämneskolleger ännu hunnit
disputera hade han avverkat huvuddelen av sin vetenskapliga produktion. År 1942 utnämndes han under
mycket härd konkurrens till professor
i historia i Uppsala, men ätervände
1953 till den honom betydligt mer
kongeniala födelsestaden Göteborg, dit
han kallats som professor i historia.
I samband med Lönnroths installation i Uppsala nämnde universitetets
rector magnificus att de sakkunniga
vitsordat hans skarpsinne, hans ideoch uppslagsrikedom, hans ursprunglighet och självständighet och knöt
härtill följande avslutningsord: »En
av de sakkunniga har betecknat honom
som en historiker med otvivelaktiga
förutsättningar att nä längt. Det universitet, till vilket han nu knutits hyser
därför stora förväntningar om hans
verksamhet såsom forskare och lä-
rare.» Denna sistnämnda förhoppning
kom i någon mån på skam. Lönnroth,
som till följd av sin allmänt radikala
läggning var persona grata på högsta
ort, uppslukades snart av det statliga
utredningsmaskineriet. Under hela fem
års tid var han huvudsekreterare i
1945 års universitetsutredning och
samtidigt ledamot av 1946 års kommitte för den högre utbildningens demokratisering, vartill efterhand kom
allt fler statliga uppdrag. Under hela
40-talet publicerade han strängt taget
bara en enda liten, i och för sig intressant, men knappast epokgörande
skrift om Lawrence of Arabia. Hans
nästa och hittills sista vetenskapliga
arbete var sista delen av den svenska
utrikespolitikens historia, som utkom
1959; liksom alla Lönnroths böcker
briljant skriven och mycket rolig, men
rapsodisk. Det historiska skvallret gör
också gällande att hans första manuskript till denna bok blev refuserat.
Lönnroth var i yngre dar en alldeles ovanligt typisk representant för
den weibullska skola, som mycket anspråksfullt och ganska omotiverat ansäg sig ha ett slags uppfinnarpatent
på den tämligen anrika historiska metod, som benämns den källkritiska.
Lönnroths första skrifter bär i hög
grad prägel av detta. Han gav prov
inte bara på den weibullska arrogansen – och elegansen – utan också
på den rikssvenska antipatriotism,
som hade sitt upphov i weibullarnas
skånsk-danska patriotism. I sin avhandling renodlade han ideologiska
synpunkter på ett orealistiskt sätt ge~
nom att konstruera en överdriven motsättning mellan unionskungarnas strä-
vanden och aristokratiens politiska
ambitioner och eliminera varje element av fosterlandskärlek hos Engelbrekt och Karl Knutsson. Denna tendens att omvärdera för omvärderingens skull har efterhand i hög grad
dämpats hos Lönnroth. Ett av skälen
härtill torde vara att han sett ett avskräckande exempel på vart omvärderingsraseriet kan leda hos Sven
Ulric Palme, denna karikatyr av honom själv, som han tycks ha blivit
alltmer angelägen att hålla på armslängds avstånd både intellektuellt och
geografiskt.
I själva verket är naturligtvis förklaringen till att valet av den en gång
så omstridde Lönnroth till medlem av
Svenska akademien kunnat mötas med
så allmänt bifall, att han med åren
blivit alltmer – låt oss inte kalla det
konciliant – men moderat, resonabel,
balanserad och villig att förstå och
respektera oliktänkandes synpunkter.
Denna mognadsprocess har kunnat
iakttas i hans journalistik, men sitt
allra vackraste uttryck hittills har den
fått i det minnestal han nyligen höll
319
över Torvald Höjer i Historiska Föreningen, en av de ridderligaste tributer som någon kunnat ägna en bortgången motståndare. Det lovar – utan
alla jämförelser i övrigt – gott för
hans minnestal över Fredrik Böök, om
vilken han uttalat att han hyser en
uppriktig beundran för hans insatser,
detta även med tanke på att »våra
åsikter måste sägas vara så olika som
tänkas kan». Med än större förväntan
ser man fram mot det arbete om
Gustaf III:s sista regeringsår, som den
nyvalde akademiledamoten – mycket
lämpligt – sedan någon tid är sysselsatt med och som enligt hans egen
utsago kommer att representera en
mer positiv inställning till denne
konung än vad som framkommit i
andra arbeten om honom på senare
tid.
Av Erik Lönnroth kan man ännu
vänta sig märkliga ting – om han
får tid.
G. U.
EN KULTURELL AWE
INSTITUTION
har Almqvist & Wiksell kallats av sina kunder. Vi är mycket stolta
över denna benämning, som vi tror har sin grund i att våra kunder
alltmer uppmärksammat vår strävan att uppfatta manuskriptet, att
med inlevelse och kunskap överföra det i tryck och inte bara »trycka
av» det.
Låt oss speciellt nämna fyra män, som manuskriptet möter på sin
väg genom tryckeriet:
BESTÄLLNINGSFAKTORN som tager emot manuskriptet, står hela
tiden vid kundens sida: han inte bara bevakar att alla moment i
framställningen utförs såsom överenskommits, utan som en god
rådgivare föreslår han även kunden förbättringar och besparingar
under arbetets gång.
liiANUSKRIPTGRANSKAREN går igenom alla arbeten på främmande
språk och tillrättalägger dem i enlighet med internationellt erkända
regler för korrekt sättning – från det enskilda ordets stavning till
textens allmänna disposition.
SÄTTAREN har också smittats av denna anda: med samma skicklighet och ambition att göra det allra bästa sätter han en kemisk
strukturformel som ett fornfranskt poem ..• och det gäller även
för
KORREKTURLÄSAREN: När denne efter ytterst noggrann läsning signerar korrekturet, utgör det en garanti för ett välsatt arbete och
det ger författaren en känsla av trygghet att ha vänt sig till:
UPPSALA
l’

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner