Print Friendly

Namn att minnas – Carl Lidbom

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att minnas
Carl Lidbom
I pseudonymen Bo Phandersons nyutkomna
detektivroman »En galakväll på UD» – vilken
torde komma att uppskattas mindre för sin
intrig än för sina indiskreta, intelligenta ooh
ironiska interiörer från Kanslihuset och Arffurstens palats – förekommer en figur, som kallas statsrådet Nils Greger.
Om honom får man veta att »han är, eller
kanske skulle man säga var, en ganska duktig
jurist» och det är ju allmänt bekant att »regeringens talangscouter alltid på jakt efter jurister som visat något slags förståelse för dess
strävanden.» I fortsättningen heter det:
När statsministern hade trasslat in sig i
sitt kommunala samband så ordentligt, att
han inte längre visste om det var kommunerna som behövde staten eller staten som
behövde kommunerna, råkade Greger, med
en viss känsla för vad tiden krävde, skriva en
uppsats som redde ut begreppen. statsministern, som ju alltid haft fin näsa för att plocka fram nya förmågor ur det okända, beslöt
då i en av sina stunder av viljestyrka att
Greger skulle göras till statsråd . . . Sedan
Greger själv bekräftat att han alltid känt sig
radikal var saken klar och kören, d. v. s. partipressen kunde stämma upp sin lovsång.
På ett annat ställe heter det: »Greger tycks
inte ha varit någon särskilt verksam föreningsman och sitt politiska hemvist och intresse
upptäckte han nog egentligen först när det
blev aktueHt att göra honom till statsråd.» Om
hans arbetsuppgifter får man följande upplysning: »Egentligen var det meningen att Greger
skulle bli en allmän konsult, en sådan där som
rättar kommatecken i propositionerna, men så
upptäckte man att han kunde språk, inte bara
engelska utan t o m franska. En sådan sällsynt
fågel måste utnyttjas mera rationellt. Utrikesminister kunde han inte bli, då denna post redan var besatt av en framstående partiman,
som flera gånger varit utomlands.» Som en
följd härav används Greger mycket »för att representera regeringen vid officiella middagar
och hålla tal på utländska.»
I varje fall så långt stämmer bokens skildring av statsrådet Greger om man bortser från
en viss tidsförskjutning alldeles utmärkt in på
statsrådet Carl Lidbom.
Till skillnad från Greger hade emellertid
Lidbom inte bara en utan hela två meriter för
att bli konsult i den socialdemokratiska regeringen. Han hade icke blott skrivit en uppsats
där han förklarade nödvändigheten av det
kommunala samband, som den sandlerska författningsutredningen under något årtionde av
idoga mödor överhuvudtaget aldrig kommit
att tänka på. Han var dessutom den ende
svenske jurist, som om icke förstod så dock – i
en rad tidningsartiklar – försvarade hr Erlanders lika originella teori att socialdemokratin
borde kvarstå i regeringsställning oavsett om
partiet förlorade sin majoritet i andra kammaren.
Efter ett sådant herkuliskt lojalitetsprov
gentemot hr Erlander kunde hr Lidboms upphöjelse tiU statsråd anses säkrad och den blev
också en av statsminister PaJmes första hedersbetygelser åt sin föregångare. Att hr Lidboms
statsrådsutnämnning var ett lyckokast nära nog
jämförligt med utnämningen av Camilla Odhnoff resp av Hej-Sven Moberg, framgick när
han i slutet på förra året för första gången tog
till orda i Sveriges riksdag. Det skedde för att
besvara en interpellation av hr Björck i Nässjö (m) om narkotikainformationen, och det
blev en riksdagsdebut som gav genljud i hela
landets press. Hr Lidbom lät förstå att den
som ville stävja narkotikamissbruk bland ungdomen missleds av konservativa värderingar
och visar bristande respekt för jämlikhet och
solidaritet. Denna meningsyttring torde ha
mottagits med berähigat bifall i landets samtliga knarkarkvartar, där man efter detta känner sig helt jämlik och solidarisk med hr Lidbom. För att ge ytterligare eftertryck åt sin
synpunkt varnade statsrådet sina åhörare för
att »falla i trance för experter». Till hr Lidboms ovanskliga heder bör framhållas att det
av hans inlägg klart framgick att han inte är
någon expert på det ämne han behandlade,
varför riksdagens ledamöter liksom vi andra
dödliga bör ha full frihet att falla i trance för
honom.
Carl Lidbom är född i Stockholm 1926. Han
kommer från högborgerlig miljö. Hans far var
kammarrättsråd, hans farfar läkare. På fädernet härstammar han från Lidköping, på mö-
dernet från Gotland, men själv är han alltigenom stockholmare och har fått hela sin utbildning i Stockholm. Efter studentexamen
började han läsa språk och statskunskap – för
Herbert Tingsten! – men övergick småningom
till juridiken. Han tog fil kand 1947 och jur
kand 1950. Efter att ha varit fiskal i Svea hovrätt, tingssekreterare i Lindes och Nora domsaga och biträdande resp t f sekreterare i arbetsdomstolen blev han 1961 assessor i Svea
hovrätt och byråchef i inrikesdepartementet
1963. Två år senare utsågs han till kansliråd
i justitiedepartementet, 1966 blev han departementsråd och 1968 rättschef.
Hans obestridliga ambition och arbetsförmåga har utnyttjats för en rad uppdrag, främst
på lagstiftningens område. Han har sysslat
med bl a semesterlagen, allmänna försäkringslagen, de studiesociala systemen, grundlagsfrågor – det var han som svarade för den
stora grundlagspropositionen till 1968 års riksdag- reklamlagstiftning och familjerätt. Han
har varit expert åt grundlagberedningen och
skattstrafflagutredningen samt är ledamot av
utredningar om samarbete mellan samhälle
och näringsliv och om rätt att frånträda avtal.
Han har också varit expert vid förhandlingar
i bl a Europarådet och ILO.
Efter sin famösa riksdagsdebut har hr Lidbom förekommit i kamrarna om möjligt ännu
mera sällan än fru Odhnoff och hr Moberg.
327
Han har i stället arbetat på de mycket inre
och de mycket yttre linjerna. Som konsult är
han statsministerns närmaste man i statsrådsberedningen, vilket kan sägas vara en nyinrättad befattning, och har i denna sin egenskap
fått i uppdrag att föreslå en genomgripande
omorganisation av regeringen både med hänsyn till departementens antal och fördelningen
av deras arbetsuppgifter. Samtidigt har han
följt statsministern på flera utländska resor,
bl a till Moskva, förhandlat i främmande länder och överhuvudtaget agerat som ett slags
biträdande utrikesminister, inte minst, som
nämnts, i representativa sammanhang. Det anses att hr Palme önskar att Torsten Nilsson
efter en ev socialdemokratisk valseger skall
dra sig tillbaka inom tämligen snar framtid för
att ge plats åt hr Lidbom. Detta skulle varit
en av anledningarna till att Lennart Geijer
och inte – som många väntat sig – hr Lidbom
utsågs till justitieminister.
Carl Lidbom är en i det närmaste två meter lång, blond, bredaxlad, piprökande person
med hustru och två döttrar. Han bor granne
i Vällingby med hr Palme. Hans hobby, i den
mån han har någon utöver karriären, är segling. Han lär vara särskilt skicklig på att vän- ,
da i vind och gira babord hän. Den egenskap
han enligt egen uppgift sätter högst är – självständighet.
När och om hr Lidbom flyttat in i Arffurstens palats är det tänkbart att man kanske till sin skam kommer underfund med att
man trots allt underskattat Torsten Nilsson
som utrikesminister. Det kan endast framtiden
utvisa.
GU
o
a . ra
••
arg
står et
ec ers

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner