Moderaternas tid är nu

Det brukar sägas att Moderaterna är speciellt på så sätt att man lyckats genomföra så mycket av sin politik trots att regeringsmakten under stora delar av tiden abonnerats av ärkefienden, Socialdemokraterna. Partiet har alltid varit bäst när det blåser som värst, menar Joel Nordkvist.

Man brukar tala om de fem stora moderata partiledarna; Arvid Lindman, Jarl Hjalmarsson, Gösta Bohman, Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt. Vad som är utmärkande för de fem var att ingen av dem fick en enkel start, de var ifrågasatta och borde ha haft oddsen emot sig. Ändå lyckades de såväl förändra svensk politik som sitt eget parti genom att finna svaren på sin tids frågor.

Arvid Lindman. Statsministern i två ministärer, med nästan 20 års mellanrum, verkade i en tid när de ideal hans generation av mestadels ämbetes och akademikerpolitiker fostrades i – tysk konservatism – var på väg att förpassas till historien. Jarl Hjalmarsson tog över ett oppositionsparti i ett land där Socialdemokraterna stärkt greppet över statsmakten, införlivat folkhemmet och där Bertil Ohlin var den store profeten på den borgerliga sidan. Gösta Bohman tog över ett parti som hade opinionsstöd på runt 11% och sågs med skepsis i breda läger. Carl Bildt var djupt ifrågasatt sina första år som partiledare och hade lägst stöd av samtliga svenska partiledare. Fredrik Reinfeldt uppfattades som en torr och tråkig typ som inte intresserade nämnvärt, ”Lejonkungen” i Folkpartiet var intressantare.

Kort sagt, ingen sedermera framgångsrik moderatledare har fått starta i annat än rejäl uppförsbacke, med oddsen emot sig. Men det är också det som har format dem till kloka politiska ledare som i sin tur stöpt om partiet efter tidens förutsättningar. Det var aldrig varigt enkelt att vara moderat i ett land som är så präglat av socialdemokratin, däremot har det alltid varigt nödvändigt att vara det.

Den svenska högern har alltid varit splittrad. Den sammanslutning som gjordes på Restaurang Runan i Stockholm hösten 1904 och som resulterade i bildandet av Allmänna Valmansförbundet utgick inte ifrån en allmän vilja till partisammanslutning (högern var trots allt kritisk till partiväsendet). Istället sågs den som ett nödvändigt ont för att samla högern i ett land man sakta men säkert höll på att förlora greppet om. Själva partinamnet på den nationella kampanjorganisationen, som ju kan tyckas fantasilöst, vittnar om inställningen till det hela.

Historien till trots har som sagt ändå mycket gått Moderaternas väg: Sverige är ett friare land, skatten har sänkts, avregleringar har gjorts, statliga bolag har sålts, landet har internationaliserats, företagsamheten är fri och socialdemokratins envälde är över.

Moderaterna är unika i det att de har kunnat driva igenom så mycket av sin politik trots att man spenderat merparten av sin historia i opposition och inte vid styråran i Rosenbad.

För att förstå den utvecklingen behöver man förstå Moderaternas roll i svensk politik. Framförallt den rollen man spelat sedan 1970-talet, då Gösta Bohman blev partiledare och en rad andra viktiga gestalter började ta plats på centrala positioner. Särskilt den ungdomsgeneration född efter andra världskriget som upplevde vänstervindarna under slutet av 1960-talet. De förstod bättre än många andra vad de kunde innebära för Sveriges utveckling om de fick fotfäste.

Partiet utvecklades från ett parti i bakvattnet till att bli den ledande reformkraften i svensk politik. Under 1970/1980-talet ställde partiet om för att ta sig an tidens utmaningar och formade en politik sprungen ur liberal reformpolitik och konservativt samhällstänkande. Det var en del i den globala högervågen som svepte över världen. Moderaterna satte agendan som inget annat parti i svensk politik, och blev den ledande borgerliga kraften gentemot Socialdemokraterna genom att istället för att försöka kompromissa sökte konflikt.

Moderaterna har lidit de senaste åren av flera skäl, det ena är att det inte tycktes finnas en plan bortom trianguleringen och att man tog högerväljarna för givna. Genom att släppa högerkanten fri (något Bohman varnade för) så innebar det ett nytt profileringsutrymme för andra partier. Ömsom Centerpartiet och Folkpartiet till en början, sedermera Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Partiet blev ideologiskt vilset och tappade initiativet i svensk politik. Det moderata förtroendekapitalet har alltid varit kopplat till att partiet är konsekvent i sin politik och i sin positionering, när detta urholkades så blev väljarna osäkra.

Men även om högern alltid haft i sitt DNA att vara splittrad så har den gång efter annan visat på förmågan att hålla ihop och att hålla emot i krävande tider. Så skedde under 1930-talet när högerkanten hölls ren och under 1970-talet när det privata ägandet hotades, så skedde under 1990-talet och så skedde under 2000-talet när Alliansen bildades. Den gemensamma nämnaren har alltid varit att högerns kärnvärderingar stått under hot.

När Lars Tobisson fick frågan om vad han trodde om den nyvalde partiledarens Carl Bildts förutsättningar som partiledare svarade han ”Det går nog bra i längden, förutsatt att han får längden”. I detta fick Tobisson rätt, och detsamma gäller nu.

För att travestera ett gammalt begrepp från partiets barndom så krävs det nu nationell samling för att hålla emot och att blicka framåt. 2020-talet har alla möjligheter att bli ett nytt ideologiskt 1970-tal för partiet. Moderaternas bästa tid har alltid varit nu.

Joel Nordkvist är ledamot av Moderata Ungdomsförbundets Förbundsstyrelse