Print Friendly

Mer stringens, mindre hårda tag

Av Alexandra Westman och Isabella Carneström Edman | 23 januari 2015

Med decemberöverenskommelsen på plats har partierna inga ursäkter för att inte utveckla sin egen politik och bedriva den på alla tänkbara fronter. Alexandra Westman och Isabella Carneström Edman skriver en önskelista för rätts-och kriminalpolitiken.

Efter decemberöverenskommelsen kan nu samtliga partier sluta älta formfrågor, vem som bröt vilken praxis och vilket parti som är mest ansvarstagande. För att behålla någon form av trovärdighet måste allianspartierna vässa sig och visa framfötterna i alla områden som inte är dödförklarade genom sin starka koppling till budgeten. Ett sådant är rättspolitiken, det är något många har möjlighet att känna och tycka något kring och ett viktigt område där såväl Alliansens gemensamma som de enskilda partiernas politik gått på tomgång och till alltför stor del bestått av snärtiga talepunkter om att komma åt buset, och det nu! Rättspolitiken är dessutom ett område där de ideologiska skiljelinjerna är i allra högsta grad levande.

Efter en lång tids tystnad presenterade till sist den nye justitieministern Morgan Johansson regeringens inriktning för rättspolitiken i Expressen den 20 januari. Hälften av artikeln ägnas åt Beatrice Ask och Nya Moderaterna, varför det är möjligt att fråga om det verkligen är andra partier och politiker, och inte samhällsproblem, som är Johanssons största utmaning. Johansson skriver att den nya regeringen ska fokusera på polisens effektivitet, säkerställa att lagstiftningen är i takt med tiden samt att stärka brottsoffers ställning – en inriktning sannolikt alla svenska partier skulle kunna skriva under på. Programförklaringen visar snarare att Socialdemokraterna ämnar tillbringa de kommande fyra åren med att skrapa på ytan och åt rättspolitiska utspel som tajmas efter SD:s opinionssiffror. Svensk straffrätt behöver en helhetssyn och en ordentlig opposition. Mer stringens och mindre hårda tag, vilket, av slentrian, tycks ha blivit rådande norm.

Sverige bestämmer inte längre allt. Internationalisering och EU-medlemskap påverkar svensk straffrätt allt mer, trots att den ska höra till medlemsstaternas kompetensområde. Trots en europeisk samsyn i många frågor finns många grundläggande skillnader i hur vi ser på straffets funktion. Svensk straffrätt och påföljdsbestämning bygger på humanitet, proportionalitet och likabehandling. Dessa värden är viktiga att kämpa för att behålla, även när kontinentala EU-länder ropar efter mer gemensamma ”hårda tag” mot brottsligheten. För att kunna upprätthålla dessa principer mot omvärlden måste de också upprätthållas i det egna systemet. Här presenterar vi tre områden där särskilt utrymme finns att göra detta.

Det första är området för vad som bör kriminaliseras. Ett enkelt sätt för politiker att markera att de inte gillar något är att kriminalisera det. Det är dock inte så enkelt eftersom kriminalisering kommer med krav om verkställighet, det vill säga att se till att det icke-önskvärda beteendet inte försigkommer. Straffrätten är dock statens tyngsta artilleri för att markera mot icke-önskvärt beteende, och bör vara en sista utväg. Andra alternativ som bör övervägas innan något kriminaliseras är avtalsrättsliga och skadeståndsrättsliga sanktioner.

En gemensam allianspolitik för vad som bör vara brottsligt bör ta avstamp i de moraliska grunderna för partierna, vilket kommer att kräva intern diskussion för att kunna ena allianspartiernas ytterligheter. Vad man dock bör kunna enas om är att verkningslösa kriminaliseringar som bygger på föråldrade världsbilder och moralism bör strykas ur lagboken. Det är dock tveksamt om detta är möjligt då allianspartierna exempelvis såg till att kriminalisera tidelag, innan sin sorti.

Att rensa upp bland brotten är ett gott sätt att minska statens makt och mängden meningslöst arbete för rättsväsendets myndigheter. Det handlar också om straffsystemets trovärdighet. Exempelvis bör kriminaliseringen av tvegifte kunna avskaffas och saken i stället hanteras enbart civilrättsligt, genom att enbart ett äktenskap kan vara giltigt.

Det andra är repressionsnivån; det får vara nog med höjda straff nu. Det straff som döms ut ska stå i proportion till brottets svårhet. Ofta anförs att straffen ska höjas, nu senaste för allvarliga våldsbrott, för att det ska råda relativ proportionalitet mellan olika brottstyper. Att höjda straff inte verkar allmänpreventivt kan anses klarlagt, det finns därmed ingen anledning att höja straffet på sådana grunder. För att uppnå relativ proportionalitet vill vi hellre se att allianspartierna går fram med förslag på sänkta straff för offerlösa brott och mindre allvarliga brott – för att på den vägen skapa en proportionerlig relation mellan olika brott.

2012 presenterades en total översyn av påföljdssystemet. SOU 2012:34 var den största av de utredningar som genomförts sedan den reform som gjordes år 1989, då påföljdssystemet lades om från att ha fokus på att behandla bort kriminellt beteende till att straff ska utdömas utifrån brotts svårhet. Påföljdsutredningen presenterar många karameller som politiker ännu inte vågat ta i. En sådan karamell är avskaffandet av art. Brottslighetens art innebär att vi klassificerar vissa brott som särskilt klandervärda, och de renderar därmed fängelse oavsett straffvärde. Artbrotten omfattade till en började bland annat jaktbrott, vapenbrott, oprovocerad misshandel och skattebrott. Artbrottsinstitutet sticker ut i svensk rätt och resulterar i att Sverige leder världsligan i korta fängelsestraff. Art innebär ett avsteg från humanitetsprincipen och en särbehandling av vissa gärningar.

Ett annat problem med art är att vi inte heller riktigt vet vad det innebär, det tycks snarare vara ett uttryck för någon slags “magkänsla”. I dag finns det fler artbrott än de ovan nämnda och det talas ibland om att gärningar har ”ett visst artvärde”. Det är inte rimligt att sådant utrymme för osäkerhet finns i en modern rättsstat. Vi bör därför våga avskaffa artbrotten.

Men det är inte bara brottskonstruktioner och påföljdssystem som lämnar en del övrigt att önska och skulle lämpa sig för oppositionspolitik. 2011 betalades 40 miljoner kronor ut till dem som felaktigt frihetsberövats i samband med en rättsprocess, detta trots att FN, Europadomstolen, Europarådets kommitté för tortyr och inhuman behandling samt Amnesty har kritiserat Sverige för att låta människor sitta häktade för länge och på lösa grunder. Därför är vårt tredje förslag en översyn av häktningsreglerna. Det mest ingripande staten kan göra mot en individ är att beröva denna friheten. Det görs i dag i Sverige på alltför lösa grunder och under alltför lång tid.

För straffprocessens legitimitet är en lösning på de långa häktestiderna långt viktigare än om straffet för misshandel ska justeras upp två eller tre månader. Det bör ske genom att omgärda användande av häktning med striktare regler, såsom maxtider för häktning, och högre krav för att en häktning ska få fortgå, eller ens ske i första hand. De långa tiderna hör dessutom ihop med att domstolarna har svårt att hantera de moderna brottmålen, som ofta är stora och komplicerade. Därför krävs effektivare samarbete mellan de rättsvårdande myndigheterna – för snabbare processer. Moderna påföljdsalternativ har även medfört luckor i systemet. Den som döms till fängelse får häktestiden avräknad på fängelsetiden men för den som döms till samhällstjänst är läget mer tveksamt, eftersom lagen om att dra av häktestiden infördes innan samhällstjänsten som sådan infördes. Utöver en total översyn av häktningsreglerna bör alltså en del lagstiftningstekniska ändringar, som tycks ha glömts bort, göras.

Det sägs ibland att katedralbyggenas tid är över, att nu väntar inga stora förändringar av straffrätten, utan enbart smärre justeringar. alexandra_westmanI ljuset av decemberöverenskommelsen finns nu däremot möjligheten. Det är dags för en ordentlig rättspolitisk debatt.

Alexandra Westman läser fördjupningskurser i straffrätt vid Uppsala Universitet och är kommunpolitiskt aktiv i Nya Moderaterna i Uppsala.

isabellaIsabella Carneström Edman skriver examensarbete vid juristprogrammet vid Uppsala Universitet och tidigare aktiv i Centerstudenter.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner