Print Friendly

Mellan två krig

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MELLAN TVÅ KRIG
EN ÅTERBLICK PÅ TVÅ ÅRTIONDEN
Av direktör KARL WISTRAND, Stockholm
HÅNDELSERNA under 1939 års sista månader ha visat sidor
hos svenska folket, som förefallit överraskande för många, vilkas
tankebanor länge följt gamla spår. För många enskilda har helt
visst förändringen kommit snabbt, men som tidsföreteelse är den
icke så oväntad. Samhällsföreteelser ändras icke över en natt. En
långsam process har ägt rum, vars källor kunna vara värda
att sökas.
Ar 1918 stod hela arbetarklassen med sina sympatier på de finska upprorsmännens sida. De svenska frivilliga i kriget blevo
vid sin återkomst föremål för långvariga trakasserier av den
organiserade arbetarrörelsen, vilka först under sista åren långsamt mojnat av och äntligen högtidligt avblåsts. Den ryska revolutionen betraktades inom hela socialdemokratin som gryningen
till en ny dag, som på ort och ställe hälsades av Hjalmar Branting och andra den svenska socialdemokratins spetsar. De följdes, även efter bolsjevikernas övertagande av väldet, av en rad
andra pilgrimer, huvudsakligen vänstersocialister, vilka på detta
sätt gjorde sin färd till det nya Mecka; generalkonsulsvärdigheten för den nya sovjetstaten lades i händerna på en prominent
svensk vänstersocialist, herr Fredrik Ström.
Nu är Landsorganisationen kärnan i rörelsen att lämna Finland all den hjälp, som är möjlig i dess kamp mot samma bolsjeviker; genom den svenska arbetarrörelsen går en nationell strömning, som aldrig tillförne, och som en av de främsta företrädarna
för dessa nya strömningar inom socialdemokratin står samme
Fredrik Ström, stödd och inspirerad av sin gamle vapenbroder
Z. Höglund.
Hur har en sådan genomgående förskjutning blivit möjlig under loppet av endast två årtiondenf
Utan all fråga har en starkt verkande faktor varit sovjetmakten själv. Den har för varje år allt mera uppenbart svikit de
förhoppningar, som inom västerländska arbetarkretsar ställts på
89
,.· … _____……,._.•.-
Karl Wistrand
den och på den utveckling, som den föresatt sig att främja. Socialismens konsekventa genomförande medförde väl det tvång, den
andliga och materiella hårda disciplin, vars obönhörliga sammanhang med varje socialistiskt ekonomiskt system nu börjar bli
uppenbart för alla, men de ekonomiska framstegen ha gått långsamt eller fullständigt uteblivit. Distansen ifråga om levnadsstandard mellan Ryssland och västerlandet torde näppeligen
hava minskats under de senaste tjugu åren; det skulle vara värt
en förutsättningslös undersökning -som emellertid knappast under nuvarande omständigheter någonsin kan komma till stånd –
om icke i stället saxen dem emellan är större nu än under tsarväldets tid. Man har endast att döma efter hörsägner och kan
efter fattig förmåga försöka att leta sig tillrätta i en i och för sig
föga tillförlitlig statistik; både beträffande utgångs- och slutpunkter går man emellertid på gungfly; det enda vissa är så gott
som fullständigt samstämmiga erfarenheter från de åsyna vittnena om förhållanden och en standard, som icke tåla någon jämförelse med västerlandet. Våldet och godtyckligheten har dessutom undan för undan öppnat ögonen även på dem, vilka länge
voro böjda att förlåta med hänsyn till de syften, i vilkas
tjänst de användes. Då dessa allt fortfarande ligga lika fjärran
från sitt förverkligande, har även hos länge troende de kusliga
sidorna allt mer framträtt i hela sin ohöljda nakenhet.
Av ännu större betydelse är emellertid den inre sociala utvecklingen i vårt land. Ideologiskt stod arbetarklassen ännu under
förra kriget på revolutionär grund. Hjalmar Branting gav för
sin del mera än en gång uttryck däråt i ordalag, som gåvo tillkänna, att man visserligen föredroge evolutionen men, om så
krävdes, icke väjde för revolutionen. De eftersades ofta. Den allmänna rösträtten var ännu icke sju år gammal i landet; ressentiment från det politiska genombrottets tid kvarlevde ännu och den
40-gradiga skalan vid de kommunala och därigenom till förstakammarvalen kvarstod. Krigstidens sista del hade med sina livsmedelssvårigheter varit påfrestande för arbetarskarorna, hos
vilka en latent oro levde kvar, som ledde till de under halv revolutionsstämning genomförda slutliga rösträttsutvidgningarna.
Arbetarklassen kände sig och uppträdde som ett huvudsakligen
krävande samhällselement, som sökte sin undanhållna rätt, och
aptiten på samhället var stor och omättad. Man famlade efter
medlen; om målet – samhällets omdaning i socialistisk anda –
90
Mellan två krig –
fanns ännu endast hos några få betänksamma en klar, men i regel
omsorgsfullt tillbakahållen tvekan. Arbetarklassen trodde sig om
att kunna helt taga i besittning vad som tidigare förmenats den.
Början gjordes med 48-timmarsveckan, ett gigantiskt socialpolitiskt experiment, som emellertid lyckades över förväntan. En
gång genomförd och med följdföreteelserna till sin väsentligaste
del överståndna måste den nedsatta arbetstiden utan tvekan betecknas soni en stor samhällelig tillgång. Kreditposterna äro
uppenbara; debetposterna, varibland främst må nämnas dess antagliga samband med den under 1920- och 30-talen bestående arbetslösheten, äro ännu knappast fullt utredda. Sett i ett sammanhang
kan emellertid icke längre föreligga något tvivel om att begränsningen av arbetstiden i det moderna samhället varit av grundläggande betydelse för de stora folklagrens inväxande i samhället. Att de ekonomiska rubbningarna blivit av så övergående art
som fallet blev, är mest ägnat att framkalla en stilla undran, ty
sällan har en social reform av denna storleksordning genomförts
på så lösa boliner; att den ej kan åberopas som prejudikat för
varje fortsättning på den fastslagna vägen visar dock den fatala
och uppreklamerade 40-timmarsveckans öde i Frankrike.
Världskrigets slutakt innebar en väldig ekonomisk omvälvning
och gav, som man förutsett, anledning till en våldsam kris. Penningvärdet undergick i vårt land en stark deflation; arbetslö-
nerna nedsattes successivt under loppet av ett par år med i allmänhet 40-45 %; arbetslösheten hade en omfattning, som dittills
varit okänd. Efter ett av stridigheter kring 48-timmarsveckans
genomförande kännetecknat kaotiskt arbetsmarknadsår 1920 inträffade den fruktansvärda lågkonjunkturen. Arbetare och arbetsgivare stodo obevekligt mot varandra, de förra beredda
att till det yttersta försvara sociala landvinningar som de
trodde hotade, de senare nödsakade att under den ekonomiska nedisningen söka rädda näringslivets livsmöjligheter
på den tyvärr enda framkomliga vägen: anpassning efter de
hårda konjunkturerna. striderna voro många och heta, och läget
var föga ägnat att skapa förståelse hos någondera parten för
situationens verkliga krav. Det fanns ett ont, som skulle värka ut
och få sin utlösning; detta kunde i den dåvarande situationen
icke ske i annan form än de öppna konflikternas. Det sociala
guerillakriget med dess enerverande misstänkliggörande av motpartens samförståndsvilja och ärliga avsikter fortgick oavbrutet;
91
,.·
Karl Wistrand
en häftig utlösning och kanske i grunden avgörande för den fortsatta utvecklingen var den år 1923 inträffade sex månaders långa
järnbrukskonflikten, en hård och seg kamp, vars intensitet vore
oförklarlig utan kännedom om de närmast föregående årens ständiga oro. Den resulterade i huvudsak i status quo i fråga om
löner och arbetsvillkor, men gav åt båda parterna en hälsosam
känsla av ömsesidig respekt, som visade sig fruktbärande för
framtiden. Vid järnbruken har därefter ingen strejkrörelse av
betydelse förekommit; denna industri var som på så många andra
områden en föregångare.
Vägen till en allmännare och fredligare reglering av arbetsförhållandena var emellertid ännu lång; strejk och lockout, strejkhot och lockouthot var den vanliga formen för parternas sammanlevnad på arbetsmarknaden: 1925 ägde en stor allmän arbetskonflikt rum, som omfattade så gott som hela den svenska industrin utom järnbruken; 1928 kännetecknades av en storkonflikt
inom cellulosaindustrin och en åtta månader lång under kommunistisk påverkan iscensatt, delvis med ryska pengar finansierad
allmän konflikt inom gruvindustrin. Den sista arbetsstriden av
mera stora mått kan väl den stora byggnadskonflikten åren 1933
-34 sägas hava varit. Inom byggnadsfacken har den gamla fackföreningsinställningen levat kvar längre än på andra håll.
Under tiden och i växande känsla av meningslösheten i denna
eviga stridsberedskap på arbetsmarknaden har långsamt men
säkert en annan mentalitet vuxit fram. Det är icke svårt att
konstatera, när den först på ett mera påtagligt sätt gav sig till
känna för offentligheten. Det skedde genom den stora samförståndskonferensen 1928 mellan arbetsgivare och arbetare, till vilken den dåvarande socialministern i den nybildade högerministä~
ren Sven Liibeck tog initiativet under intryck av årets genomlidna konflikter. Som så många andra uppslag stod det på ofri
grund med förebild i den engelska s. k. mondkonferensen; omplanteringen på svensk jord mottogs på många håll med en viss
skepsis, som bland annat tog sig uttryck i Svensk Tidskrifts behandling av ärendet. Någon omedelbart påtaglig verkan fick den
ej; den samarbetsnämnd, som tillsattes, sprängdes efter Ådalsoroligheterna, men ändock är det befogat att erkänna densamma
som vattendelaren emellan två strömningar i den svenska arbetarklassens inställning. Den fångade en stämning, som var i vardande om ännu ej fullt mogen.
92
Mellan två krig –
Krisen under 1930-talets första år fick icke på långt när den
inverkan på lönesättningen, som fallet varit tio år tidigare. Lönereduktionerna blevo små och övergående och kunde genomföras
utan förödande konflikter. Ådalsoroligheterna inneburo ett avbrott i utvecklingen, mera dock genom det uppseende de väckte
i landet än genom sina återverkningar på det fackliga området.
Det var inom socialdemokratisk och främst kommunistisk press
och ej bland fackföreningsfolket, som hetsen mot ordningens upprätthållare var starkast.
Under den återvändande högkonjunkturen höllos å andra sidan
arbetarnas krav inom skäligare gränser än som skulle hava varit
fallet under motsvarande förhållanden tidigare, då ofta varje
tendens till bättre konjunktur ansågs motivera fackliga anfallsrörelser av karaktär, som då och då kunde sägas stå utpressningen ganska nära. Sin slutsten fick samförståndsandan slutligen genom saltsjöbadsavtalet år 1938, vars betydelse som samhällsuppbyggande instrument först framtiden skall tillfullo
komma att klargöra.
En jämförelse mellan åren 1918 och 1939 visar en genomgående
förbättring i den svenska arbetarklassens standard, en förbättring av sådan storleksgrad, att det icke torde vara möjligt att
under någon annan tidrymd uppdriva något ens tillnärmelsevis
liknande. Arbetstiden har avsevärt minskats, arbetsvillkoren genomgripande förbättrats, och trots detta ha realårslönerna undergått en stegring med mera än 50 %. Motsättningarna i ekonomiska villkor mellan de olika samhällsklasserna ha därigenom i
hög grad mildrats. Jämsides härmed har studiearbetet inom arbetarrörelsen minskat klyftan i andlig utrustning. Brunnsviks
betydelse i svenskt samhällsliv som kulturcentrum har varit
oerhörd.
Den politiska utvecklingen har naturligtvis även den gjort sitt
till. Men man överdriver förvisso dess betydelse, därför att den
oftare bjuder på dramatiska moment och därför faller mera i
ögonen. Det har betytt mycket för arbetarklassens samhällssolidaritet, att socialdemokratin tillvunnit sig platsen som det största partiet och ett flertal gånger, vissa tider till och med nästan
med anspråk på monopol, innehaft regeringsmakten i landet.
Man torde dock icke kunna göra gällande, att innehavet av regeringsmakten längre skulle vara av avgörande betydelse för arbetarklassens syn på samhället. De sociala välfärdsanordningarna
93
Karl Wistrand
hava väl på många håll ökat känslan av tillfredsställelse; å andra
sidan ha ofta nog deras lösaktiga utformning och äventyrliga ekonomiska karaktär varit av sådan art, att de genom sina tvivelaktiga verkningar även bringat många inom socialdemokratin till
eftertanke. Reklamens strålkastare har någon gång bestått magisk belysning åt de styrande och låtit dem framstå i övernaturlig storlek; men de ha i längden icke tålt vid det, och i dagens
situation torde väl de vara få, som våga tillerkänna de socialdemokratiska ledarna något övermått av förutseende och den andliga
styrka, som skulle giva dem en hedersplats i de två sista årtiondenas svenska historia. Folkmeningen erkänner numera, att det varit
bättre om landets öden under de gångna åren länkats av en regim,
som utan tvekan tillgodosett rikets säkerhet, även om priset varit
en del uteblivna välfärdsanordningar.
Den sociala politiken har under senare år lämnat mycket av vad
som en gång ansågs vara den bärande principen och oundgängliga
förutsättningen för varje samhällets stödverksamhet: »hjälpen till
självhjälp». Gratissystemet har blivit knäsatt som princip, och
syftemålet har öppet angivits vara att undan för undan å det
allmänna överflytta utgifter och omsorger, som enligt hävdvunna
begrepp hittills åvilat den enskilde. Psykologiskt är dock ett folks
väckelse samt den offervilja och allmänanda, som väckelsen förutsätter, oförenliga med varje form av understödstagarmentalitet.
Allmänandan har vuxit fram vid sidan av, under eller över dagspolitiken, hur man nu vill uttrycka det. Ofta ha de politiska
stridsställningarna följt linjer, som redan blivit av parterna uppgivna ute hos folket, men som i kammardebatterna fortsatt sitt
skenliv. Många av de spörsmål, som ännu sysselsatt politikerna,
ha redan av den ekonomiska och sociala utvecklingen bragts
i bakgrunden eller stått inför sin lösning genom uppgörelser, som
gått de politiska instanserna förbi.
Det är inom fackföreningsrörelsen, som folkets breda lager funnit sin inre styrka och långsamt fostrats till medborgaranda. En
oförtydbar utveckling från klass- till samhällssolidaritet har försiggått inom denna rörelse, och allt tyder på att utvecklingen allt
fortfarande skall fortgå. Det är det fackliga arbetet, som skänkt
arbetarna förmåga att bedöma uppgifter och problem ur högre
linjer än den tillfälliga fördelens. Genom hela sin karaktär måste
det stå på ett högre plan än den populära dagspolitiken. Det skulle
aldrig hava varit möjligt att inom fackföreningsrörelsen föra en
94
Mellan två krig –
framgångsrik verksamhet efter så enkla linjer och med så grova
lockbeten, med vilka många gånger dagspolitiken, icke minst i
valrörelserna, arbetar. Den svenska arbetarklassen har inom fackföreningsrörelsen växt till långt större mognad än inom den rent
politiska verksamheten med dess lättköpta val- och voteringsframgångar och dess bristande förutseende beträffande de väsentligaste
förutsättningarna för vårt nationella liv.
Att så skilda utvecklingsbanor kunna konstateras på tvenne
olika områden, där verksamheten ändock till stor del bäres upp av
samma folkskikt, ger anledning till begrundan. Orsakerna äro
emellertid ej svåra att finna. Fackföreningsrörelsen – liksom
andra former av arbetarklassens självverksamhet – har kunnat
erövra och bibehålla sina positioner endast under omsorgsfullt avvägande av svårigheterna i varje läge; de ha icke, som mången i
vårt land ännu tror, huvudsakligen vunnits under brutala hot om
stridsåtgärder utan mestadels på den långsamma övertygelsens
och den sakligt grundade argumenteringens väg. Hänsyn har alltid måst tagas till det ekonomiskt möjliga. Den fackligt organiserade arbetarklassen skulle aldrig ha nått den ställning den innehar i vårt land utan självtukt och utan långvarig fostran till ansvarskänsla; inom fackföreningsrörelsen har gratissystemet aldrig
kunnat effektueras.
På det politiska området har spelet kunnat, i varje fall för perioder, resultera i en fullkomlig övervikt för en härskande meningsriktning. Konstitutionella och andra garantier hava undan för
undan satts ur funktion och inga gränser ha synts satta för en
maktutövning, som grundats endast på valsiffrornas klumpiga utslag. På det ekonomiska området ha förhållandena varit ett
annat. Den Montesquiouska jämviktsprincipen, som till så obotlig
skada för samhällsvärdena för länge sedan satts ur funktion inom
det offentliga livet, har på det fackliga utövat sin välgörande och
fostrande verkan. Fackorganisationerna ha icke varit allenarådande; de ha i sin verksamhet mött och måst taga hänsyn till
en motorganisation. Det är betecknande, att det företrädesvis varit på de områden, där en sådan saknats eller varit svag, som de
en tid så allmänt debatterade olaterna hos fackföreningsrörelsen
huvudsakligen kommit till synes. I allmänhet har på det fackliga
området en sund jämvikt mellan intressena kunnat bevaras.
Arbetarklassen har genom fackföreningsrörelsen mött Sveriges
näringsliv, en konfrontation, som det socialdemokratiska parti- 95
Karl Wistrand
livet i riksdagen endast i obetydlig utsträckning haft möjlighet
och i ännu mindre grad vilja att erhålla. Förbindelsen har varit
fruktbärande för samhället, ty den har fostrat båda parter. Förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare har väl givit anledning
till hårda strider under den tid, som ännu bar genombrottsårens
prägel, men de hava undan för undan avtagit i styrka i den mån
ingen av parterna behövt se sin position bestridd eller hotad. Ett
motsatsförhållande i fråga om närmast liggande frågor måste väl
enligt sakens natur alltid vara för handen mellan dessa parter,
men tiden och erfarenheten hava allt oftare föranlett överensstämmelse i synen på många av det ekonomiska livets oundgängliga
förutsättningar. ökad samstämmighet i fråga om uppfattning om
det ekonomiska livet måste till slut medföra även ett närmande i
fråga om uppfattningen om det sociala. Klasshögfärd å ena och
klasshat å andra sidan dämpas långsamt för att slutligen helt försvinna och en dag som den nuvarande ser svenska folket sig åter
kunna enas i stämningar, där de motsättningar, som en gång syntes omöjliga att bygga broar över, te sig oväsentliga och föråldrade. Ur tes och antites synes slutligen den efterlängtade syntesen
bryta fram.
96

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner