Print Friendly

Medan vi i väst blir allt fattigare

Av Mats Johansson | 7 januari 2011

Stephen D King
Losing Control – The Emerging Threats to Western Prosperity
Yale University Press 2010

Det är en rysare han har skrivit, King. Inte skräckmästaren utan en namne med bakgrund som ekonom, närmare bestämt som chef för forskning om tillgångsallokering i storbanken HSBC. Som sådan borde han ha koll på läget i världsekonomin. Problemet är att han nog har det, vilket inte gör läsaren gladare.

Det långa talets korta mening är att den västliga marknadsekonomiskt inriktade politiken inte längre kommer att dominera som förr på det globala planet. En maktförskjutning äger rum till fördel för de totalitära ekonomierna, läs främst Kina och Ryssland.

Det är inte enbart en följd av den senaste finanskrisen, som många vill tillskriva Adam Smiths ”osynliga hand” medan den snarare borde förklaras med dålig statlig politik. Mitt eget favoritexempel är beslut av den typ som Barack Obama alltid kommer att symbolisera sedan han som senator var med och drev på den amerikanska bostadsbubblan med kravet att finansinstituten skulle ösa ut lån som en så kallad ”mänsklig rättighet”, utan betalningsansvar. Och sedan belönades med presidentposten som gav honom makten att skicka räkningen till alla skattebetalare!

Ytterst är det ju förvissningen om att staten alltid löser ut fordringarna på banksystemet efter alla bubblor som gör dem möjliga, i jakten på högsta möjliga profit för sista dollarn där den vankas, vare sig det gäller bostäder innanför tullarna i Stockholm eller flyttning av guldinnehav mellan olika konton, istället för produktiva investeringar i ny kapacitet.

”Obalanserna är ett faktum i det ekonomiska och politiska livet”, konstaterar King och pekar särskilt ut de statliga aktörerna som en ny osäkerhetsfaktor i de globala kapitalflödena. Under tjugo år har ”sovereign wealth funds” andel av tillgångarna vuxit snabbt; i USA från några procent efter andra världskriget till nu kanske en tredjedel av statsskulden som i sig nu passerat två tredjedelar av nationalinkomsten på väg uppåt hundra procent.

Med tanke på att fordringsägarna är länder som Kina, Saudiarabien och Ryssland – alla med oklara gränser mellan stat och företag – påverkas givetvis maktrelationerna jämfört med om de vore privata investerare med ett decentraliserat kapital, begränsade av demokratiska regelverk. Vad säger det i sin tur om USA:s roll som den enda supermakten, världspolisen som rycker ut på krita och inte längre har råd att föra flera krig samtidigt?

Vänsterns dröm om ett fattigt och försvagat USA kan bli hela världens mardröm. King påpekar samtidigt att bilden av Kinas växande storhet inte är entydig; det har varit dåligt med återbäring till de giriga räntesökare som försökt skära guld med slöa knivar i kommunistdiktaturen. Vad händer när den kinesiska valutabubblan brister och investeringsboomen kallnar? Eller för den delen när de ryska olje- och gaskällorna sinar?

Fungerande marknadsekonomier är beroende av en rad historiskt nedärvda institutioner: spelregler som äganderätt, upphovsrätt, oberoende domstolar, maktdelning, inte minst fria medier och fackföreningar som tillsammans med ekonomiska faktorer som fri prisbildning fungerar som korrigerare av brister och fel i maktutövningen, mot korruption och hinder för politisk demokratisering, allt långsiktigt välstånds moder. Det saknas i dessa länder som vi nu i ökad utsträckning ska konkurrera med på världsbasis.

Mot den bakgrunden har King föga förvånande få ord av tröst för den åldrande befolkningen i den tidigare rika men nu alltmer lågproduktiva västvärlden när det gäller den kommande omfördelningen av rikedom till en alltmer högutbildad elit i de ekonomiska diktaturerna:

”Det enda säkra är att de flesta sparare i väst inte kommer att kunna ackumulera tillräckligt med tillgångar för att klara en bekväm pensionering… Tillväxtländernas behov av råvaror kommer att reducera det verkliga värdet på tillgångar i väst på grund av högre priser på energi och mat. Det finns ingen kruka med guld vid regnbågens ände för investeringsmöjligheter.”

Det är det vi nu börjar se. Men så länge demokratiernas politiker kan fortsätta att ösa ut likviditet i de ekonomiska systemen kommer det inte att synas så tydligt.

Redaktör Mats Johansson är styrelseordförande i Svensk Tidskrift och riksdagsledamot (M).

Läs mer om finanskrisen och världsläget:

Nytt läge i Europadebatten efter den ekonomiska krisen (10/9) av Gunnar Hökmark

Den nya fondsocialismen: När statskapitalet tar över (3/9) av Dick Kling

Efter finanskrisen: Marknadsekonomins renässans eller…?
(14/5) av Simon Hedlin Larsson

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner